Rättslig hjälp i brottmål

Internationell rättslig hjälp i brottmål är sådana åtgärder som åklagare och domstolar under förundersökning och i rättegång i brottmål behöver bistånd med från en annan stat. Exempel på sådana åtgärder är förhör under förundersökning eller rättegång samt beslag och husrannsakan. Vid bevisinhämtning inom EU - utom i förhållande till Danmark och Irland - gäller normalt inte reglerna om internationell rättslig hjälp i brottmål. I stället tillämpas lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder.

Lagstiftningen om rättslig hjälp i brottmål reglerar främst vilka åtgärder vi kan bistå andra stater med och vilka förutsättningar som gäller för sådant bistånd. I lagstiftningen finns också regler om vad som gäller för svenska domstolars och åklagares möjligheter att ansöka om rättslig hjälp utomlands.

Bestämmelser om internationell rättslig hjälp i brottmål finns huvudsakligen i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. I lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar finns kompletterande bestämmelser om rättslig hjälp i vissa fall.

Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

Lagen om internationell rättslig hjälp brottmål omfattar huvudsakligen ett samarbete mellan åklagare och domstolar. Är det fråga om bevisinhämtning inom EU, utom Danmark och Irland, tillämpas dock normalt lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. Internationellt polis- och tullsamarbete regleras i andra lagar. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål omfattar inte heller utlämning, överlämnande eller delgivning, för vilka särskild lagstiftning finns. Samarbetet med internationella tribunaler och Internationella brottmålsdomstolen föreskrivs också i andra lagar.

Sverige kan som huvudregel lämna hjälp enligt lagen även om Sverige inte har ett avtal om rättslig hjälp i brottmål med den andra staten, dvs. inget krav på reciprocitet (ömsesidighet) ställs upp. En del länder kräver dock avtal för att kunna samarbeta med Sverige.

Förutom rättslig hjälp i brottmål kan Sverige bistå med hjälp även i ärenden:

1. som i den ansökande staten eller i Sverige handläggs i ett administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt förfarande,
2. som avser skadestånd för felaktiga frihetsberövanden, åtal eller domslut
3. som handläggs gemensamt med ett brottmål, och
4. på verkställighetsstadiet, till exempel nåd eller uppskov med verkställighet av straff.

När det gäller rättslig hjälp i ärenden som handläggs i administrativa förfaranden eller andra förfaranden än straffrättsliga förfaranden kräver Sverige att det finns en internationell överenskommelse om samarbete i dessa förfaranden. För rättslig hjälp i övriga ärenden finns inget sådant krav.

Ansökan till Sverige enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

Åtgärder

Utgångspunkten i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål är att alla de åtgärder som är möjliga att vidta i en svensk förundersökning eller rättegång ska Sverige kunna bistå andra stater med. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål omfattar följande åtgärder:

1. förhör i samband med förundersökning i brottmål,
2.  bevisupptagning vid domstol,
3. telefonförhör,
4. förhör genom videokonferens,
5. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,
6. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
7. tekniskt bistånd med hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
8. tillstånd till gränsöverskridande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
9. hemlig kameraövervakning,
10. hemlig rumsavlyssning
11. överförande av frihetsberövade för förhör med mera och
12. rättsmedicinsk undersökning av en avliden person

Lagen hindrar inte att hjälp lämnas av åklagare eller domstol med annan åtgärd om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.

Allmänna förutsättningar och kravet på dubbel straffbarhet

Rättslig hjälp lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång. Det innebär till exempel att rättegångsbalkens regler om vad som gäller för att vidta en åtgärd enligt den balken tillämpas i ärenden om rättslig hjälp till andra stater.

I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns kompletterande bestämmelser. Beträffande de åtgärder som inte har någon motsvarighet i en svensk förundersökning eller rättegång, till exempel överförande av frihetsberövade personer, regleras förutsättningarna för dessa åtgärder uteslutande i sistnämnda lag. Om den ansökande staten begär att ett visst inhemskt förfarande ska tillämpas ska det accepteras, såvida inte förfarandet strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen.

För att vissa åtgärder ska kunna vidtas i Sverige krävs att den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt svensk lag. Ett sådant krav på dubbel straffbarhet ställs upp när ansökan avser

1. kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,
2. hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
3. tillstånd till gränsöverskridande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning,
4. hemlig kameraövervakning,
5. hemlig rumsavlyssning,
6. rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.

När det gäller ansökningar om husrannsakan och beslag från en medlemsstat i Europeiska unionen eller från Island eller Norge görs dock ett undantag från detta krav; det är tillräckligt att det för den aktuella gärningen är stadgat fängelse i den ansökande staten. För övriga åtgärder ställs inga krav på dubbel straffbarhet.

Kommunikationssätt

En ansökan från en myndighet i en medlemsstat i Europeiska unionen eller Island eller Norge får skickas direkt till en behörig svensk åklagare eller domstol. Detsamma gäller övriga stater om det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. För framställningar som görs med stöd av 2000 års EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål är utgångspunkten att framställningar ska skickas direkt till behörig svensk åklagarkammare eller domstol (se Genvägar till höger).

Framställningar till Sverige ska i övrigt göras via Centralmyndigheten (Justitiedepartementet). Om ärendet inte ska avgöras av regeringen, vidarebefordrar Centralmyndigheten ansökningarna till behörig domstol eller till Åklagarmyndigheten, antingen via Internationella enheten vid Rättsavdelningen eller direkt till behörig åklagarkammare. Den åklagare respektive tingsrätt inom vars område den begärda åtgärden ska vidtas är behörig att ta emot ansökningen. I normalfallet sker sedan återredovisningen samma väg.

En ansökan om rättslig hjälp ska ske skriftligen. Den kan emellertid skickas per fax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt, till exempel genom e-post.

Ansökans innehåll

En ansökan om rättslig hjälp ska innehålla uppgifter om den domstol eller myndighet som handlägger ärendet. Vidare ska ansökan innehålla uppgifter om det rättsliga förfarande som pågår, uppgifter om den aktuella gärningen med angivande av tid och plats för denna och de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten. Den åtgärd som begärs ska anges och, i förekommande fall, i vilken egenskap en person ska höras. Dessutom ska namnet på och adressen till de personer som är aktuella i ärendet anges. I lagen finns för vissa åtgärder kompletterande bestämmelser om vad en ansökan ska innehålla. Mottagandet av en ansökan om rättslig hjälp ska bekräftas om detta begärs av den ansökande myndigheten.

Översättning

Huvudregeln är att ansökningar om rättslig hjälp och därtill fogade bilagor ska vara skrivna på svenska, danska eller norska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk. Den domstol eller åklagare som handlägger ärendet kan medge undantag från detta krav i det enskilda fallet. Detta kan bli aktuellt till exempel om domaren eller åklagaren förstår det språk ansökan är skriven på eller översatt till och den person som berörs av åtgärden också förstår språket. Översättning av det återredovisade materialet ombesörjs och bekostas alltid av den utländska myndighet som har begärt åtgärden.

Förfarandet

Ansökningar om rättslig hjälp ska behandlas skyndsamt. Den ansökande myndigheten ska underrättas om den sökta åtgärden inte kan vidtas inom den tidsfrist som anges i ansökan.
Utgångspunkten är att samma förfarande ska tillämpas som när en motsvarande åtgärd vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång, till exempel hur åtgärden verkställs. Vissa avsteg kan dock ske från principen om att svenska förfaranderegler ska tillämpas. Om den ansökande staten begär att ett visst annat förfarande ska tillämpas ska det accepteras, såvida inte förfarandet strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen. Domstolen och åklagaren kan vidare, om det är lämpligt, bestämma att handläggningen helt eller delvis ska ske på ett främmande språk. Vidare har den som ska höras eller annars fullgöra något enligt lagen rätt att vägra om det finns stöd för det i såväl svensk lag som i den ansökande statens lag.

Om en åtgärd som har begärts av en främmande stat riktas mot en misstänkt, tilltalad eller målsägande har denne samma rätt till offentlig försvarare, målsägandebiträde eller stödperson som vid en svensk förundersökning eller rättegång.

Avslag på ansökan

Den instans som handlägger ärendet prövar om de materiella förutsättningar som gäller för att en viss åtgärd ska få vidtas är uppfyllda och avslår ansökan om så inte är fallet. Ett exempel är kravet på dubbel straffbarhet för vissa åtgärder.

För vissa i lagen särskilt uppräknade avslagsgrunder är regeringen ensam behörig att avslå en ansökan, till exempel om ett bifall till ansökan skulle medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot allmänna rättsprinciper eller i vissa fall om gärningen utgör ett politiskt brott. Om åklagare eller domstol finner att ansökan ska avslås på en sådan avslagsgrund ska ansökan överlämnas till regeringen för prövning. Ansökan får också i andra fall överlämnas till regeringen för prövning av frågan om avslag.

Ansökan till annan stat enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål

Åtgärder

De svenska domstolarnas möjligheter att begära rättslig hjälp i brottmål utomlands regleras uttömmande i lagen. I lagen finns också vissa bestämmelser om att svenska åklagare får ansöka om hjälp utomlands. Utgångspunkten är emellertid att svenska åklagare kan begära rättslig hjälp utomlands i den utsträckning som den andra staten tillåter detta.
Om och under vilka förutsättningar svenska åklagare och domstolar kan få hjälp från andra stater är en fråga som styrs av gällande bestämmelser i den aktuella staten och de internationella överenskommelser som är bindande mellan den andra staten och Sverige.

Kommunikationssätt

Ansökningar från svenska åklagare och domstolar kan skickas direkt till behörig myndighet inom Norden. En direkt kommunikation till myndigheter i andra stater kan endast ske om detta har tillåtits enligt en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige eller om den andra staten tillåter sådan kommunikation trots avsaknaden av en bindande överenskommelse. För framställningar som görs med stöd av 2000 års EU- konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål är utgångspunkten att framställningar ska skickas direkt till den utländska behöriga myndigheten.

Om en direkt kommunikation inte är tillåten ska ansökan sändas till Centralmyndigheten (Justitiedepartementet) för vidarebefordran till den andra staten.

På europeiska rättsliga nätverkets webbplats finns en sökfunktion för att få fram kontaktuppgifter till den utländska myndighet som är behörig i ett specifikt ärende;

1. Välj "Search Atlas".
2. Välj aktuellt land.
3. Välj relevant ämnesområde (för vissa länder saknas detta steg).
4. Välj relevant åtgärd (exempelvis "Hearing witness: by telephone").
5. Välj geografiskt område. I vissa fall kan man därefter även välja stad. Alternativt kan man fylla i postnummer. Tryck på "Search". Kontaktuppgifter till behörig myndighet visas därefter.
6. Om kontaktuppgifter inte visas efter att ha följt schemat, välj under punkten ovan i stället fliken "Unknown place or many places". I de flesta fall visas då adressen till det aktuella landets centralmyndighet, ofta justitieministeriet. Ansökan kan då skickas dit i stället.

Ansökans innehåll

En ansökan om rättslig hjälp utomlands ska som utgångspunkt innehålla samma uppgifter som en ansökan om rättslig hjälp i Sverige. Det innebär att ansökan ska innehålla uppgifter om den domstol eller myndighet som handlägger ärendet, om det rättsliga förfarande som pågår, om den aktuella gärningen med angivande av tid och plats för denna och om de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten. Vidare ska den åtgärd som begärs alltid anges och, i förekommande fall, i vilken egenskap en person ska höras. Är en ansökan brådskande eller begärs att en viss åtgärd ska vidtas inom en viss tidsfrist, ska skälen för brådskan eller tidsfristen framgå. I förordningen (2000:704) finns kompletterande bestämmelser om vad en ansökan ska innehålla.

Av lagen följer dessutom att när vissa åtgärder begärs ska fler uppgifter anges i en ansökan, till exempel att den som ska höras per telefon samtycker till förhöret. Många gånger anges i den internationella överenskommelse, som ansökan om rättslig hjälp stödjer sig på, ytterligare krav på ansökans innehåll. Slutligen kan den stat som tar emot ansökan kräva än mer information, vilket ska efterlevas.
Europeiska rättsliga nätverket har utarbetat ett formulär för en ansökan om rättslig hjälp. Detta formulär samt ett försättsblad till ansökan om rättslig hjälp finns på Europeiska straffrättsliga nätverkets webbplats, se rubriken "Legal tools" och klicka på "Compendium" på webbplatsen. Formuläret är främst avsett att användas vid ansökningar till myndigheter i andra EU-länder och är inte obligatoriskt.

Översättning

I de flesta fallen ska ansökningar från svenska åklagare och domstolar till en annan stat vara översatta till den statens språk eller till något annat språk som den staten ställer upp som krav. Vid direkt kommunikation är det den åklagare eller domstol som ansöker om rättslig hjälp som har ansvaret för att handlingarna blir tillfredsställande översatta. Centralmyndigheten sörjer för översättningar av de ansökningar som inte sänds direkt av den ansökande myndigheten. Uppgift om vilket eller vilka språk en annan stat godkänner vid en ansökan om rättslig hjälp i brottmål framgår av en bilaga till förordningen (2000:704) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Det bör uppmärksammas att en ansökan översatt till landets officiella språk i normalfallet handläggs snabbare än en ansökan på ett annat - men av landet godkänt - språk.

Översättning av det återredovisade materialet ombesörjs och bekostas alltid av den domstol eller åklagare som har begärt åtgärden.

Lagen om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar

I denna lag regleras vissa former av samarbete som används inom ramen för internationell rättslig hjälp men även i det internationella polissamarbetet. De samarbetsformer som regleras i lagen är gemensamma utredningsgrupper, kontrollerade leveranser och brottsutredningar med användning av skyddsidentitet. Lagen gäller inte om lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder är tillämplig.

Gemensamma utredningsgrupper

Syftet med att inrätta en gemensam utredningsgrupp är att samordna och effektivisera en eller flera brottsutredningar som har kopplingar till flera stater. En grupp kan exempelvis bestå av tjänstemän från de berörda staternas brottsbekämpande myndigheter. Den inrättas för ett särskilt syfte, dvs. utredning av viss konkret brottslighet, och för en begränsad tid.

Om en förundersökning pågår i Sverige avseende den brottslighet som den gemensamma utredningsgruppen ska utreda är det åklagaren eller den myndighet som leder förundersökningen som kommer överens med de andra staterna om att inrätta gruppen. I övriga fall får sådana överenskommelser ingås av Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Tullverket eller Kustbevakningen. I lagen finns bestämmelser om vilka förutsättningar som gäller för de utredningsåtgärder som kan behöva vidtas i Sverige. Vidare finns bestämmelser om användningsbegränsningar och skadestånd.

Kontrollerade leveranser

En kontrollerad leverans innebär i stora drag att de brottsutredande myndigheterna avvaktar eller underlåter att ingripa mot en leverans av till exempel narkotika i syfte att under övervakning följa leveransen och avslöja mottagaren för att bättre kunna kartlägga vem eller vilka som ligger bakom brottsligheten. I lagen regleras de fall då leveransen sker in på eller ut från svenskt territorium.

En ansökan om biträde med en kontrollerad leverans i Sverige handläggs av åklagare. Det är också åklagare som ansöker om att företa en sådan leverans utomlands. Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen kan göra en sådan ansökan först efter det att en åklagare lämnat sitt tillstånd. Om det följer av en internationell överenskommelse tillämpas motsvarande bestämmelser om användningsbegränsningar och skadestånd som gäller för gemensamma utredningsgrupper.

Brottsutredning med användning av skyddsidentitet

Denna form av samarbete innebär att tjänstemän med skyddsidentitet tillåts att i en konkret brottsutredning verka i den stat som lämnar tillstånd till ett sådant samarbete. De närmare villkoren för hur ett sådant samarbete ska ske bestäms av den nationella lagstiftningen i den stat utredningen avser att äga rum.

Om en förundersökning pågår i Sverige avseende den brottslighet som åtgärden avser är det åklagaren eller den myndighet som leder förundersökningen som kommer överens med de andra staterna om sådant bistånd. I övriga fall får sådana överenskommelser ingås av Åklagarmyndigheten eller Polismyndigheten. Om det följer av en internationell överenskommelse tillämpas motsvarande bestämmelser om användningsbegränsningar och skadestånd som gäller för gemensamma utredningsgrupper.