Överförande av straffverkställighet

Regler om överförande av verkställighet i brottmål finns i lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål och förordningen (2025:532) om internationell verkställighet i brottmål. I särskilda lagar och förordningar finns bestämmelser om överförande av verkställighet i brottmål inom Norden och EU.

Syftet med ett överförande av verkställigheten av en frihetsberövande påföljd är främst att underlätta den dömdes återanpassning till ett laglydigt liv i det land han eller hon kommer att vistas efter frisläppandet.

Lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål

Lagen om internationell verkställighet i brottmål reglerar överförande av frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande till och från stater utanför Norden och EU. När det gäller överförande av frihetsberövande påföljder bygger lagen i första hand på Europarådets överförandekonvention från 1983, men också på Europarådets brottmålsdoms­konvention från 1970 (se vidare om dessa konventioner längre ned). När det gäller överförande av bötesstraff och beslut om förverkande bygger lagen på ett flertal internationella konventioner och avtal, till exempel Europarådets förverkandekonventioner från 1990 och 2005. Lagen är dock tillämplig även utan en bindande internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten.

En frihetsberövande påföljd får som huvudregel verkställas i en annan stat eller i Sverige om

• den dömde befinner sig i Sverige eller den andra staten,  

• den dömde är medborgare eller bosatt i den stat där verkställigheten ska ske,

• den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs. Ett samtycke krävs dock inte om den dömde till exempel har återvänt till sitt hemland eller ska utvisas dit efter avtjänat straff,

• den dömdes sociala återanpassning underlättas av att verkställigheten överförs, och

• staterna har medgett att verkställigheten överförs.

För att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat gäller därutöver att ett överförande är lämpligt. Lämpligheten kan exempelvis ifrågasättas om verkställighetstiden i den andra staten inte kommer att utgöra en rimlig reaktion på brottet eller om det finns en risk för att den dömde, till exempel på grund av korruption, försätts på fri fot tidigare än planerat eller direkt efter överförandet.

Verkställighet av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd i Sverige kan vägras till exempel om den gärning som den utländska påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om ett överförande skulle strida mot dubbelprövningsförbudet eller om verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet. Undantag från tillämpning av vägransgrunderna kan göras om det finns särskilda skäl.  

Förutsättningen för att ett bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige är att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten. Även beslut om självständigt förverkande omfattas av regleringen.

I princip motsvarande vägransgrunder som gäller för frihetsberövande påföljder gäller vid överförande till Sverige av utländska bötesstraff eller beslut om förverkande.

Prövningen av frågor om överförande av verkställighet sker som huvudregel på myndighetsnivå. Kriminalvården beslutar om frihetsberövande påföljder och Kronofogdemyndigheten om bötesstraff och beslut om förverkande. Regeringen beslutar dock om avslag på framställningar om att ett utländskt avgörande ska verkställas i Sverige om ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller om den gärning som ligger till grund för det utländska avgörandet utgör ett politiskt eller militärt brott. Regeringen prövar också om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska överföras till en annan stat, om det behövs med hänsyn till Sveriges säkerhet, brottslighetens karaktär eller andra väsentliga intressen.

Myndigheternas beslut om överförande av verkställighet kan i vissa fall överklagas till allmän domstol.

Handläggningen

Verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd

Ett ärende om överförande av verkställigheten av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat kan initieras på olika sätt. Frågan kommer oftast att väckas av Kriminalvården eller av den dömde själv, som kan begära att Kriminalvården inleder ett ärende. Även chefsöverläkaren vid den vårdinrättning där den dömde vårdas kan initiera ett ärende om överförande av rättspsykiatrisk vård genom att vända sig till Kriminalvården.  Kriminalvården lämnar en framställning om överförande av verkställigheten till Regeringskansliet som i sin tur vidarebefordrar den till den andra staten. Kriminalvården kan också skicka framställningen direkt till behörig myndighet i den andra staten om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det. Om den andra staten lämnar sitt samtycke till ett överförande kan Kriminalvården fatta beslut om överförande av verkställigheten. Om frågan är förbehållen regeringens prövning ska Kriminalvården, med ett eget yttrande, överlämna ärendet till regeringen.

Ett ärende om överförande av verkställigheten av en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat kan också inledas av den andra staten. En framställning ska lämnas till Regeringskansliet, som skickar den vidare till Kriminalvården för prövning. Om det har avtalats i en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får framställningen ges in direkt till Kriminalvården. Om frågan är förbehållen regeringens prövning ska Kriminalvården, med ett eget yttrande, överlämna ärendet till regeringen.

Verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

Ett ärende om överförande av verkställigheten av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd från en annan stat till Sverige kan initieras på olika sätt. Den behöriga myndigheten i den andra staten kan inleda ett sådant ärende genom att lämna in en framställning om överförande av verkställighet till Regeringskansliet. Om det är uppen­bart att ansökan ska avslås på någon av de grunder som är förbehållen regeringens prövning kan regeringen direkt besluta om avslag på framställningen. I annat fall ska framställningen överlämnas till Kriminalvården för prövning. En framställning kan också skickas direkt till Kriminalvården om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten. Om Kriminalvården anser att det finns anledning att anta att en framställning bör avslås på någon av de grunder som är förbehållen regeringens prövning ska myndigheten, med ett eget yttrande, överlämna framställningen till regeringen. Om regeringen inte avslår framställningen, ska den lämnas tillbaka till Kriminalvården. 

Även Kriminalvården får göra en framställning om att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige, och den dömde får begära att Kriminalvården gör en sådan framställning. Framställningen ska överlämnas till Regeringskansliet eller, om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det, direkt till behörig myndighet i den staten.

Överförandekonventionen

Överförandekonventionen reglerar endast överförande av frihetsberövande påföljder. En framställning om överförande av verkställighet kan göras av såväl den stat i vilken påföljden har meddelats (domslandet) som den stat som kommer i fråga för ett övertagande av påföljden (verkställighetslandet).

En första förutsättning för att verkställighet ska få ske i Sverige är att den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här. I en förklaring till överförandekonventionen har Sverige angett att med svensk medborgare likställs utländsk medborgare med hemvist i Sverige. Vidare krävs att den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige, att den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag och att återstående strafftid när framställningen kommer in till Regeringskansliet uppgår till minst sex månader, eller att särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå förs över hit. Slutligen krävs att både domslandet och verkställighetslandet samtycker till att verkställigheten överförs.

Tilläggsprotokollet och ändringsprotokollet till överförandekonventionen samt Schengenkonventionen

1997 års tilläggsprotokoll till överförandekonventionen reglerar två olika situationer när samtycke från den dömde inte krävs för att verkställigheten av en frihetsberövande påföljd ska kunna överföras. Den första situationen är när den dömde, innan verkställigheten fullgjorts, flytt till sitt hemland (det så kallade flyktfallet), och den andra är när den dömde i samband med domen utvisas eller motsvarande åtgärd beslutas på grund av brottet (det så kallade utvisningsfallet). Motsvarande bestämmelser om att samtycke inte krävs när den dömde har flytt till sitt hemland innan påföljden verkställts finns i 1990 års tillämpnings­konvention till 1985 års Schengenavtal (Schengenkonventionen).

För att ytterligare effektivisera samarbetet enligt överförandekonventionen har det under 2017 antagits ett protokoll om ändring av tilläggsprotokollet som utvidgar möjligheterna till överförande av påföljder. Ändringarna innebär bland annat att möjligheterna att överföra verkställigheten utan den dömdes samtycke utökas, dels genom att flyktfallet omfattar fall där den dömde, med vetskap om det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne i domslandet, har flytt eller på annat sätt återvänt till sitt hemland, dels genom att utvisningsfallet omfattar administrativa beslut om utvisning eller avvisning som inte är fattade till följd av påföljden. Sverige avser att tillträda detta ändringsprotokoll. 

Brottmålsdomskonventionen

Ett överförande enligt brottmålsdomskonventionen kan avse frihetsberövande påföljder samt bötesstraff och beslut om förverkande. Överförande av verkställighet enligt brottmålsdoms­konventionen skiljer sig högst väsentligt från ett överförande enligt överförande­konventionen.

Vid ett överförande enligt brottmålsdomskonventionen är en anmodad stat i princip förpliktad att överta verkställigheten efter en framställning. Vidare kan en framställning göras endast av domslandet. Även domar som har meddelats i den tilltalades frånvaro, så kallade utevarodomar, kan överföras.

Brottmålsdomskonventionen omgärdas av en detaljerad reglering om förfarandet från det att en framställning lämnas in till dess att verkställigheten faktiskt överförs.

Överförande av verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen förekommer mycket sällan, vilket beror på att endast ett fåtal stater har tillträtt konventionen.

Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Inom Norden är det möjligt att verkställa domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt land än domslandet. Detta sker med stöd av en enhetlig lagstiftning i de nordiska länderna. De svenska reglerna finns i lagen om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. och tillhörande förordning.

Verkställighet av frihetsberövande påföljder kan på begäran av domslandet ske i det nordiska land där den dömde är medborgare eller har sitt hemvist. Domen kan också verkställas i det land där den dömde uppehåller sig, om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast. Den dömdes samtycke till överförandet är inget krav. Bifalls framställningen om verkställighet av en frihetsberövande påföljd i Sverige omvandlas påföljden till fängelse på lika lång tid. Straffet verkställs därefter som om det hade utdömts genom en svensk lagakraftvunnen dom.

Det nordiska samarbetet omfattar även verkställighet av bötesstraff och beslut om förverkande samt anordnande av övervakning för personer som har dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn eller som blivit villkorligt frigivna.

Lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Även inom EU finns särskilda regler som gäller överförande av frihetsberövande påföljder till och från medlemsstaterna, se rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (fängelserambeslutet).

Fängelserambeslutet har genomförts i svensk rätt genom lagen om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och tillhörande förordning. Enligt lagen ska Kriminalvården pröva om en utländsk dom ska erkännas och verkställas i Sverige eller om en svensk dom ska skickas till en annan medlemsstat för att erkännas och verkställas i den staten.

De svenska påföljder som kan överföras är fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård. Lagen innehåller kriterier för när ett översändande respektive erkännande ska ske, hur prövningen ska gå till och i vilken utsträckning den dömdes samtycke eller den andra statens medgivande krävs. Vissa av Kriminalvårdens beslut kan överklagas till allmän domstol.

Bilaterala avtal om överförande av frihetsberövande påföljder

Thailand

Sverige har sedan 1989 ett bilateralt avtal med Thailand om samarbete som rör verkställighet av straffrättsliga påföljder. Avtalet skiljer sig från överförandekonventionen i vissa delar. Bland annat kan endast svenska och thailändska medborgare överföras, däremot inte utländska medborgare med hemvist i Sverige. Dessutom kan ett överförande till Sverige inte ske förrän den dömde har verkställt en viss minimitid av fängelsestraffet; minst fyra år eller en tredjedel av den totala strafftiden. För den som har dömts till livstids fängelse för narkotikabrott gäller dock att minst åtta år av fängelsestraffet måste ha verkställts i thailändskt fängelse innan ett överförande kan tas upp till prövning av de thailändska myndigheterna.

År 2003 träffades avtal om en ändring av det ursprungliga avtalet. Ändringen innebär att det mottagande landet kan anpassa straffet utifrån det egna landets förhållanden. Domslandet måste dock godkänna anpassningen innan den dömda personen kan överföras.

Kuba

Sverige har sedan 2002 ett bilateralt avtal med Kuba om samarbete som rör verkställighet av straffrättsliga påföljder, vilket i stora drag liknar överförandekonventionen. En skillnad är att det krävs att den dömde är medborgare i verkställighetslandet och, beträffande Kuba, även har sin stadigvarande hemvist där.