Överförande av straffverkställighet

Regler om överförande av straffverkställighet finns i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Särskilda lagar innehåller bestämmelser om överförande av straffverkställighet inom Norden och inom EU.

Syftet med ett överförande av verkställigheten av en frihetsberövande dom är främst att underlätta den dömdes återanpassning till ett laglydigt liv i det land han eller hon kommer att vistas efter frisläppandet.

Ett överförande av straffverkställigheten till Sverige kan avse ett strängare fängelsestraff än vad motsvarande brott hade gett här i Sverige. Även beträffande sådana överförda utländska straff tillämpas som utgångspunkt vanliga svenska straffverkställighetsregler, vilket bland annat innebär att den som avtjänar ett fängelsestraff på viss tid kan friges villkorligt från fängelsestraffet först när två tredjedelar av strafftiden har avtjänats.

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom bygger på Sveriges tillträde till den så kallade brottmålsdomskonventionen från 1970 och den så kallade överförandekonventionen från 1983. Visserligen kräver lagens tillämpning inte en generell överenskommelse med den främmande staten för att straffverkställighet ska kunna överföras, men lagen tar främst sikte på samarbetet med de stater som har tillträtt någon av de två konventionerna eller med stater som Sverige annars har träffat ett bilateralt avtal med, till exempel Thailand eller Kuba.

Ett överförande av straffverkställighet kan alltså ske även utan konventionsmässiga åtaganden eller avtalsmässig bundenhet, men då uppställs i lagen ett krav på "synnerliga skäl" för att ett överförande ska kunna ske till respektive från Sverige.

Överförande av straffverkställighet enligt överförandekonventionen

En framställning om överförande av straffverkställighet kan göras av såväl den stat i vilken påföljden har meddelats (domslandet) som den stat som kommer i fråga för ett övertagande av (verkställighetslandet). Ett överförande enligt denna konvention kan avse endast frihetsberövande påföljder.

En första förutsättning för att verkställighet ska få ske i Sverige är att den dömde är svensk medborgare eller har hemvist här. I en förklaring till överförandekonventionen har Sverige angett att med svensk medborgare likställs utländsk medborgare med hemvist i Sverige. Vidare krävs att den dömde har samtyckt till att verkställighet sker i Sverige, att den gärning som påföljden avser motsvarar brott enligt svensk lag samt att den tid för frihetsberövande som återstår när framställning om verkställighet kommer in till Centralmyndigheten uppgår till minst sex månader eller särskilda skäl talar för att verkställigheten ändå förs över till Sverige. Ytterligare krav ställs inte upp i lagen.

För att ett överförande av straffverkställigheten ska komma till stånd krävs - förutom den dömdes samtycke enligt ovan - att både domslandet och verkställighetslandet samtycker till att straffverkställigheten överförs. Det är därför möjligt för Sverige att ställa upp ytterligare krav än de nyss nämnda för att ett överförande ska få ske. Ett sådant krav är till exempel att den som ska överföras till Sverige ska ha en viss anknytning hit. För samtliga fall inhämtas en anknytningsutredning från den svenska beskickningspersonalen i domslandet.

Om verkställighet ska ske i Sverige, kan regeringen meddela föreskrifter för den fortsatta verkställigheten här eller överlämna åt riksåklagaren att hos domstol ansöka om att en ny påföljd ska bestämmas enligt vad som i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande gärning. Sverige tillämpar vanligtvis det förstnämnda förfarandet och övertar sålunda den utländska påföljden. Verkställigheten i Sverige sker sedan enligt svenska regler, men den upphör om domslandet till exempel beviljar nåd eller amnesti eller tar upp domen till ny prövning.

Tilläggsprotokollet till överförandekonventionen samt Schengenkonventionen

1997 års tilläggsprotokoll till överförandekonventionen reglerar två olika situationer där samtycke från den dömde inte krävs för att verkställighet ska kunna överföras. I det första fallet har den dömde, innan verkställigheten fullgjorts, flytt till sitt hemland (det så kallade flyktfallet). Det andra fallet reglerar den situation där den dömde i samband med domen utvisas eller motsvarande åtgärd beslutas på grund av brottet (det så kallade utvisningsfallet). Motsvarande bestämmelser om att samtycke inte krävs när den dömde har flytt till sitt hemland innan påföljden verkställts finns i 1990 års tillämpningskonvention till 1985 års Schengenavtal (Schengenkonventionen).

I samband med att Sverige tillträdde tilläggsprotokollet till överförandekonventionen har det i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom införts bestämmelser som innebär att verkställighet av en frihetsberövande påföljd såsom fängelse och överlämnande till rättspsykiatrisk vård får ske i Sverige utan den dömdes samtycke när

1. den dömde personen har flytt till Sverige innan den utomlands utdömda påföljden har verkställts, eller
2. den dömde i samband med domen utvisats på grund av brottet eller på något annat sätt förbjudits att stanna kvar i den andra staten efter det att han eller hon har försatts på fri fot.

På motsvarande sätt kan Sverige – om det andra landet har tillträtt någon av de nämnda konventionerna som ger möjlighet till överförande av straffverkställighet utan samtycke – göra en framställning om att verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har utdömts i Sverige överförs till den andra staten. Den dömdes uppfattning i frågan får beaktas inom ramen för den helhetsbedömning som görs när regeringen beslutar i ärendet eller när en framställning görs av Kriminalvårdens huvudkontor eller av Socialstyrelsen.

Har den dömde flytt till Sverige från en annan stat innan påföljden verkställts kan han eller hon också enligt bestämmelser i lagen på begäran av domslandet, anhållas, häktas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av svenska myndigheter. Ett sådant beslut om tvångsmedel kan meddelas av åklagaren eller domstolen också efter det att en framställning om överförande har bifallits.

Det ska noteras att tilläggsprotokollet måste tillämpas tillsammans med överförandekonventionen. En framställning om överförande av straffverkställighet som sker med stöd av tilläggsprotokollet eller Schengenkonventionen kan endast göras av en behörig myndighet i den stat som har meddelat domen. Den svenska regeringen har alltså ingen möjlighet att göra en framställning om verkställighet i Sverige. Däremot kan alltså en framställning göras om verkställighet i annat land av en påföljd utdömd i Sverige.

Överförande av straffverkställighet enligt brottmålsdomskonventionen

Överförande av verkställighet enligt överförandekonventionen skiljer sig högst väsentligt från ett överförande enligt brottmålsdomskonventionen.

Ett överförande enligt brottmålsdomskonventionen kan avse frihetsberövande påföljder samt böter och förverkande. Vid ett överförande enligt brottmålsdomskonventionen är i princip en anmodad stat dessutom förpliktad att överta verkställigheten efter en framställning. Vidare kan en framställning göras endast av domslandet. Även domar som har meddelats i den tilltalades frånvaro, så kallade utevarodomar, kan överföras.

Brottmålsdomskonventionen omgärdas av en detaljerad reglering beträffande förfarandet från det att framställningen lämnas in till dess att verkställigheten faktiskt överförs. Om inte framställningen avslås direkt, inleds ett domstolsförfarande där domstolen först avgör om hinder mot överförande av verkställighet finns, och om så inte är fallet meddelar domstolen en ny påföljd för den dömde.

Överförande av straffverkställighet enligt brottmålsdomskonventionen förekommer mycket sällan, vilket beror på att endast ett fåtal stater har tillträtt denna konvention.

Lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Inom Norden är det möjligt att verkställa domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt land än i domslandet. Detta sker med stöd av en enhetlig lagstiftning i de nordiska länderna. De svenska reglerna finns i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Verkställighet av frihetsstraff kan på begäran av domslandet ske i det nordiska land där den dömde är medborgare eller där denne har sitt hemvist. Domen kan också verkställas i det land där den dömde uppehåller sig, om det med hänsyn till omständigheterna är lämpligast. Den dömdes samtycke till överförandet är inget krav. Bifalls framställningen om verkställighet av frihetsberövande straff i Sverige omvandlas påföljden till fängelse på lika lång tid. Straffet verkställs därefter som om straffet hade utdömts genom en svensk lagakraftvunnen dom.

Det nordiska samarbetet omfattar även verkställighet av förverkande och böter samt anordnande av övervakning för de personer som har dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn eller för dem som blivit villkorligt frigivna.

Lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Även inom EU finns särskilda regler som gäller överförande av frihetsberövande påföljder till och från medlemsstaterna, se rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (fängelserambeslutet).

Fängelserambeslutet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen och tillhörande förordning. Lagen och förordningen trädde i kraft den 1 april 2015. Enligt lagen ska Kriminalvården pröva om en utländsk dom ska erkännas och verkställas i Sverige eller om en svensk dom ska skickas till en annan medlemsstat för att verkställas i den staten.

De svenska påföljder som kan överföras är fängelse, överlämnande till rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård. Lagen innehåller kriterier för när ett erkännande respektive översändande ska ske, hur prövningen ska gå till och i vilken utsträckning den andra statens medgivande eller den dömdes samtycke krävs. Kriminalvårdens beslut kan överklagas till allmän domstol.

Överförande av straffverkställighet från Sverige till en annan stat

Ett ärende om överförande av straffverkställighet från Sverige till en annan stat inleds normalt av den dömde själv genom att han eller hon till Kriminalvårdens (eller Socialstyrelsens om det rör sig om verkställighet av överlämnande till rättspsykiatrisk vård) huvudkontor inkommer med en begäran om att få överföra sin straffverkställighet från Sverige till den andra staten. Om huvudkontoret ställer sig positiv till en sådan begäran lämnas denna in till Centralmyndigheten som översätter och vidarebefordrar begäran till den andra staten. Samtycker den staten till ett överförande fattar Kriminalvårdens huvudkontor därefter beslut om överförandet av straffverkställigheten. Om huvudkontoret däremot avslår en sådan begäran eller annars beslutar att inte samtycka till överförande och beslutet överklagas av den dömde, skickas överklagandet tillsammans med avslagsbeslutet till Justitiedepartementet för regeringens prövning. Kriminalvårdens huvudkontor kan även i första ledet avstå från att fatta eget beslut och i stället direkt hänskjuta frågan till regeringen för prövning. Framställningen skickas även i dessa fall till Justitiedepartementet.

Ett ärende om överförande av straffverkställighet från Sverige till en annan stat kan också inledas av den andra staten, som genom behörig myndighet i den staten antingen lämnar in en framställning om överförande till den svenska ambassaden eller utlandsmyndigheten i det landet för vidarebefordran till Centralmyndigheten eller skickar framställningen direkt till Centralmyndigheten. Centralmyndigheten skickar framställningen vidare till Kriminalvårdens huvudkontor som därefter prövar om ett överförande kan ske.

Ett överförande av straffverkställighet från Sverige till en nordisk stat eller en EU-medlemsstat handläggs och beslutas på myndighetsnivå - av Kriminalvårdens huvudkontor respektive Socialstyrelsen - utan Centralmyndighetens medverkan.

Överförande av straffverkställighet från en annan stat till Sverige

Ett ärende om överförande av straffverkställighet från en annan stat till Sverige inleds normalt av den dömde själv genom att han eller hon hos domslandets svenska ambassad eller utlandsmyndighet begär att få överföra straffverkställigheten till Sverige. Den dömde kan också direkt till Centralmyndigheten sända in en begäran om överförande av straffverkställighet till Sverige, vilken då behandlas på samma sätt.

Ett ärende om överförande av straffverkställighet från en annan stat till Sverige kan också inledas av den andra staten, som genom behörig myndighet i den staten antingen lämnar in en framställning om överförande till den svenska ambassaden eller till utlandsmyndigheten i det landet för vidarebefordran till Centralmyndigheten eller skickar framställningen direkt till Centralmyndigheten. Därefter prövar regeringen om ett överförande kan ske.

Överförande av straffverkställighet från en nordisk stat eller en EU-medlemsstat till Sverige handläggs och beslutas på myndighetsnivå - av Kriminalvårdens huvudkontor - utan Centralmyndighetens medverkan.

Överförande av straffverkställighet till och från Thailand

Sverige har sedan 1989 ett bilateralt avtal med Thailand om samarbete som rör verkställighet av straffrättsliga påföljder. Avtalet skiljer sig från 1983 års överförandekonvention i vissa delar. Bland annat kan endast svenska och thailändska medborgare överföras, däremot inte utländska medborgare med hemvist i Sverige. Dessutom kan ett överförande till Sverige inte ske förrän den dömde har verkställt en viss minimitid av fängelsepåföljden enligt den thailändska lagstiftningen; minst fyra år eller en tredjedel av den totala strafftiden. För den som har dömts till livstids fängelse för narkotikabrott gäller dock att minst åtta år av fängelsestraffet måste ha verkställts i thailändskt fängelse innan ett överförande kan tas upp till prövning av de thailändska myndigheterna.

År 2003 träffades avtal om en ändring av det ursprungliga avtalet. Ändringen innebär att det mottagande landet kan anpassa straffet till det egna landets förhållanden. Domslandet måste dock godkänna anpassningen innan personen kan överföras.