Tal av statsministern vid minnesceremoni i Stockholms stora synagoga för att hedra offren vid terrordådet den 7 oktober 2023
Publicerad
Stockholms stora synagoga, den 16 oktober 2025.
Den 7 oktober 2023 är inristad som en mörk dag i historien. 1 200 människor som kallblodigt mördades av Hamas terrorister. 251 människor som kidnappades och togs ifrån sina familjer.
Vi kommer aldrig glömma bilderna från den morgonen. Från de blodiga hemmen i kibbutzer längs gränsen mot Gaza. Från den musikfestival där dans och glädje byttes mot skräck och död.
För två år sedan sa jag att hela Sverige sörjer med Israel i denna svåra stund. I dag säger jag att vi gläds med alla dem som nu har återförenats.
Äntligen får människor återse och krama sina saknade vänner och familjemedlemmar. Gråta av lycka, inte bara av förtvivlan. Vi är många som berörs djupt av deras glädje och lättnad.
Jag tänker på tvillingarna Gali och Ziv Berman som efter 738 dagars fångenskap fick se varandra igen. Jag och Birgitta har själva tvillingar. När Gali och Ziv omfamnar varandra, så omfamnar de också oss.
Vi gläds med alla som kommit hem. Men den glädjen blandas med en bitter smak av sorg – för tiden i fångenskap har varit svår, både för gisslan och deras anhöriga. Och den kan aldrig gottgöras.
Och lika mycket som vi gläds, lider vi med de familjer som nu vet att de aldrig kommer bli hela igen. Och vi hoppas innerligt att de som har förlorat någon, åtminstone får möjlighet att begrava de sina.
Många som togs gisslan överlevde inte sin bestialiska fångenskap. Och i dag hedrar vi dem – och alla de andra – som föll offer för det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen.
Jag vet att många här, i Stockholm, i Sverige personligen har påverkats av Hamas fruktansvärda attack. Av det som hände då – men också av det som hände sen.
De senaste två åren har vi sett en våldsam ökning av anmälda antisemitiska hatbrott. Ta bara attacken mot en synagoga på självaste Jom kippur. Just det hände i Storbritannien, och jag skulle precis ha ett möte med den brittiske premiärministern Keir Starmer, när beskedet kom. Han åkte naturligtvis hem till sitt land. Men attacken leder till oro och rädsla också i vårt land.
Det har beskrivits som att ”en damm har öppnats” efter den 7 oktober. Mordhot. Stenkastning mot fönster. Förfärliga banderoller och sunkig terrorromantik. Barn och unga är som alltid särskilt utsatta.
Bilden av otrygghet förstärks av vittnesmål från judar på svenska universitet och högskolor. Att nio av tio judiska studenter uppger att deras trygghet har försämrats sedan den 7 oktober är förfärligt.
När svenska judar fruktar för sin säkerhet i sitt eget land och känner sig tvingade att dölja sin egen identitet så har de berömda orden ”aldrig igen”, i praktiken blivit: ”nu igen”.
Nu när gisslan är fri börjar en lång och svår väg tillbaka. Främst för dem och deras anhöriga förstås. Men också för resten av världen. Jag hoppas att detta är vägen mot fred och att antisemitismen ebbar ut.
Men det sker inte av sig själv. Det kräver mycket av många i Sverige. Av myndigheter och civilsamhälle. Av religiösa samfund och lärare på våra skolor. Och av företrädare för alla politiska partier.
Jag och regeringen kommer fortsätta arbeta hårt för att bekämpa hatet och hoten mot judar i Sverige.
Vi kommer fortsätta slåss mot antisemitismen – oavsett form och ursprung.
Och vi accepterar varken ursäkter eller relativisering. Vi står helt enkelt bakom Sveriges judar. Och här kommer vi att stå kvar.
Just nu sätts föreställningen Stulen musik upp på Folkoperan här i Stockholm. Skriven av Anders Rydell och nu musikaliskt skapad av Sofia Winiarski, efter ett stipendium från Micael Bindefelds fina stiftelse. Jag ska själv snart se den.
Stulen musik påminner om att historien är kantad av försök att utrota det judiska. Både judiskt liv och judisk kultur. Men det är också en påminnelse om att alla försök har misslyckats. Att den judiska kulturen inte bara lever utan växer.
Som ni vet firar vi 250 år av etablerat judiskt liv i Sverige. Det är en glädje att se hur detta uppmärksammas runt om i landet. Och jag vill passa på att tacka många här idag, som har bidragit till just det.
De judiska inslagen i Sverige och resten av världen är så många och så djupa att de inte går att radera. De är en omistlig del av vår gemensamma civilisation.
Och svenska judars bidrag är inte alls bara de allra mest kända, utan också allt det vi gör i vardagen.
Så när ni som har samlats här ikväll för vidare det judiska arvet i era familjer och till nästa generation, så för ni vidare det judiska arvet i Sverige. Och därmed för ni också vidare det svenska kulturarvet.
Tack.
