Tal av Ulf Kristersson

Statsministerns tal om Förintelseöverlevandes berättelser

Publicerad 18 januari 2023

Statsminister Ulf Kristerssons tal om Förintelseöverlevandes berättelser, den 18 januari på Historiska museet i Stockholm.

Det talade ordet gäller.

Tack Christer, och tack för möjligheten att få tala här ikväll. På en dag som markerar nyutgåvan av en av de viktigaste skildringarna av Förintelsen som har givits ut på svenska – Ferenc Göndörs ”A-6171: Ett judiskt levnadsöde”. 

I det exemplar av Göndörs bok som fanns i Regeringskansliets bibliotek, så fanns också en dedikation till min föregångare, statsminister Göran Persson – daterad för 24 år sedan.

Där tackade författaren Göran Persson för hans arbete för det judiska folket. Och även om han och jag tillhör olika partier, så förenas vi i engagemanget mot antisemitism och för upplysning om Förintelsens brott.

Under hans regering skapades den myndighet som har det särskilda uppdraget att verka för att sprida kunskap till allmänheten om Förintelsen – Forum för levande historia. Det är ett uppdrag som min regering både vårdar och värnar.

Staten kan och staten ska göra mycket i de här frågorna. Men det är nog de enskilda berättelser som Göndör och andra överlevande har delat med sig av genom åren, som är den viktigaste grunden för det arbetet. Och nästan varje år kommer nya exempel: som ”Witnesses” – den sevärda fotografiska porträttutställningen på kulturhuset 2018. Margit Silbersteins bok ”Förintelsens barn”. Eller Micael Bindefelds årliga pris på minnesdagen.

Berättandet är ett unikt sätt att förmedla den historia som annars ofta bara finns i historieböckerna. Förr i tiden brukade yngre generationer sitta hänförda och lyssna när äldre generationer berättade historier – runt lägereldar eller fotogenlampor. I vart fall vill vi gärna tro det. I dag – framför våra skärmar – riskerar länken mellan generationerna att bli svagare, länken mellan förr, nu och framtid att bli svagare och länken mellan erfarenheter och lärdomar att också bli svagare.

Göndörs berättelse är en sådan länk.

Han berättar för oss om skolan, där antisemitismen blev allt öppnare och allt grymmare. Han berättar naket och brutalt om deportationen till Auschwitz.

Han berättar hur människor bryts ner av den totala ondskan, men han beskriver också de små gester av mänsklighet som trots allt fanns. Liksom om det mirakulösa i de amerikanska truppernas befrielse och om kampen för att efter kriget ta sig till Sverige, som blev hans nya hemland.

Många är vi föräldrar som någon gång har insett att historien lite för fort blir just historia. Murens fall var för mig och mina jämnåriga en slags politisk jordbävning.

Och när jag tog våra barn till Berlin för att se både Checkpoint Charlie och Förintelsemonumentet, så insåg jag att det för dem hade gått lika lång tid sedan muren revs, som för mig att i den åldern blicka bakåt till andra världskriget.

Desto viktigare att inte ge sig. Desto viktigare att se platserna, bevisen och höra berättelserna. Och ingenstans gör man det nog mer levande än på det enastående museet Yad Vashem strax utanför Jerusalem. Våra barn visste förstås, men var ändå helt tagna av den upplevelsen.

 

***

 

Om berättandet levandegör vår historia, så skapar det dessutom en annan tillgång för ett samhälle: det kollektiva minnet, samhällets roder i kursen mot framtiden. Som gör det möjligt för en hel nation eller ett helt folk att bära med sig tidigare generationers lärdomar. Och som skapar minnesplatser inom var och en av oss, trots att vi kanske själva inte var där.

Europas historia bär på flera sådana tragiska lärdomar. Genom det kollektiva minnet av första världskrigets dödande bär vi på lärdomen om faran med fanatisk nationalism. Och genom det kollektiva minnet av massutvandringen till Amerika bär många svenskar med sig minnet av vårt lands fattigdom. Men lärdomarna kan lika gärna vara hoppingivande.

Som det kollektiva minnet av Raoul Wallenberg, som räddade tusentals undan Förintelsen och gav ett exempel på enastående mod och civilkurage.

Litteraturen är central. Utan klassiker som ”På västfronten intet nytt” eller Vilhelm Mobergs utvandrarsvit skulle vi inte bara sakna rottrådarna till vår historia.

Vi skulle också sakna lärdomar för framtiden. Därför är Göndörs och andra skildringar från Förintelsen också en omistlig del av vårt svenska och europeiska kulturarv.

Förintelsen har en särställning i vårt kollektiva minne – för skyddet av demokratin och försvaret av människovärdet. Rätt vårdat är detta minne ett vaccin. Inte bara mot framtida övergrepp och folkmord. Utan också mot den stegvisa och systematiska nedmonteringen av mänskliga fri- och rättigheter, som vi av historisk erfarenhet vet föregår sådana brott. I den liberala demokratin tror vi på en fungerande rättsstat. Men en rättsstat som inte befolkas av människor som drar lärdomar av det förflutna ger inget fullgott skydd mot ondskan.

Just därför är Förintelseöverlevarnas berättelser så viktiga. För att bevara det mänskliga minnet bortom den direkta mänskliga erfarenheten. Och för att långsiktigt motverka antisemitism och hat i vårt samhälle.

 

***

 

I dag syns allt fler tecken på att antisemitismen ökar – och några miljöer är särskilt riskabla. Vi har sedan länge nynazismen och den högerextrema subkulturen. Vi har sedan lika länge de vänsterextrema miljöernas konspirationsteorier – och nu har vi även i vårt land den intoleranta islamismen. De står för olika obehagliga idéer – men de förenas i hatet mot judar. Och därför ska vi andra förenas i att bekämpa antisemitismen – oavsett varifrån den kommer.

Samtidigt blir en ny sorts antisemitism allt tydligare, med stark koppling till de kulturer i Mellanöstern, där många nya svenskar har sina rötter. Vi måste tala om det också. Det ser vi inte minst i Malmö, där judehatet har blivit vardag på flera platser. En särskild sorg då Malmö var den stad som en gång välkomnade många av de judiska flyktingarna efter kriget.

Eller som när jag läste Naomi Abramowicz text i Expressen. Hon hade attackerats av en butiksägare i Nybro mitt på ljusa dagen, för att hon bar en davidsstjärna, och hon skrev: ”I Sverige är det rea på att hata judar”. 

Det enkla svaret är att vi måste göra mycket mer. Därför fortsätter regeringen satsningarna på hågkomstresor och kunskapshöjande insatser mot antisemitism.

Det inkluderar det arbete som Forum för levande historia gör tillsammans med Segerstedtinstitutet för att nå ut till lärare och rektorer.

Just det arbetet vill vi se mer av. Regeringen kommer också att lägga fram lagförslag för att hatbrott med antisemitiska motiv ska straffas hårdare, och för att fler gärningsmän ska utvisas. 

Vi arbetar just nu med ett samlat grepp om de här frågorna på Regeringskansliet.

Men – det finns också hopp i världen. Attityder och föreställningar går att förändra. En studie från 1997 visade att 12 procent av svenska tonåringar inte ens visste om att Förintelsen ägt rum. I dag har samma siffra sjunkit till 1 procent.

Det kunskapsfrämjande arbetet är avgörande. Och just därför måste vi fortsätta att sprida kunskap och låta Förintelsens berättelser ta plats i offentligheten. Både stat och civilsamhälle har här en roll att spela. Min regering tar det på mycket stort allvar och jag vet att vi kan göra ännu mycket mer tillsammans.