Tal av Parisa Liljestrand

Kulturminister Parisa Liljestrands tal vid SKR:s demokratikonferens

Publicerad 02 december 2022

Fredag den 2 december talade kulturminister Parisa Liljestrand vid Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) konferens ”Demokrati i vår tid – främja, förankra och försvara”.

Det talade ordet gäller.

Stort tack för inbjudan att komma hit, och för möjligheten att fortsätta den viktiga diskussionen om hur vi kan arbeta tillsammans för stärkta förutsättningarna för en uthållig och livskraftig demokrati med medborgarnas deltagande i fokus.  

Valet i år var det trettionde framgångsrikt genomförda riksdagsvalet sedan den allmänna och lika rösträtten infördes. I 101 år, har vi levt i frihet och i jämlikhet, då ju även kvinnor fick full rösträtt 1921. Det är en ynnest att vi kan fira detta, och något för alla invånare i Sverige att vara stolta över.

För mig personligen är varje val en högtidsstund – inte bara för demokratin utan även för friheten och för vår mänskliga värdighet. Som barn flydde jag med min familj från Iran - ett land där utrymmet för människor att vara med och påverka samhällets inriktning är starkt begränsad. Vi får nu dagligen vittnesbörd om hur otroligt stark viljan till självbestämmande är, vad möjligheten att utöva sina mänskliga rättigheter betyder, och vilka uppoffringar kvinnor och män – inte minst kvinnorna - i Iran är beredda att göra för det hägrande löftet om att få leva i en demokrati.

För många människor är den drömmen allt mer avlägsen. Vi ser idag en global demokratikris där andelen länder runt om i världen som kan räknas som fullständiga demokratier, stadigt har minskat. Idag uppgår de till mindre än en tredjedel. V-dem-institutet vid Göteborgs universitet bedömer att endast ca 13 procent av världens befolkning nu lever i fullt ut demokratiska stater, medan hela 70 procent lever i rena diktaturer.

Det här är en utveckling vi måste ta på allvar. Vi lever i en orolig värld och demokratin måste visa sig förmögen att på ett trovärdigt och kraftfullt sätt svara upp mot både säkerhetspolitiska och klimatrelaterade hot, utan att göra allt för stora avkall på mänskliga rättigheter och friheter. Vi vill ju kunna leva, och helst leva goda liv, inte bara överleva som art.

Framtidens avgörande vägval måste vara förankrade i befolkningen. Och det finns inget annat styrelseskick än det demokratiska som grundar sig i vad människor faktiskt tycker och tänker och där allas röst räknas lika. Det som auktoritära ledare gärna häcklar hos oss för – vår öppna debatt, vår förmåga till omprövning och till självkritik – är i själva verket vår främsta styrka. Hetsig diskussion och politisk polarisering kan både såra och försvaga, men vi får aldrig glömma att vår vana vid att låta fria åsikter brytas mot varandra, inte bara driver utveckling, teknik och vetenskap framåt - det ökar också vår motståndskraft som samhälle.

I Sverige har vi förmånen att få leva i en i grunden stark demokrati. Även om det minskade i de allmänna valen i år, har vi ett valdeltagande som är bland de absolut högsta i världen. Vi har stabila och väl fungerande offentliga institutioner, starka och oberoende medier och ett livskraftigt, myllrande civilsamhälle. Vi har också ett starkt stöd i befolkningen för det demokratiska systemet och sist men inte minst ett högt och stabilt förtroende mellan människor i vårt land. Inte minst det sistnämnda är en exceptionellt viktig, och skyddsvärd, tillgång.

Och just därför får vi heller inte vara naiva. Även vår egen demokrati står inför utmaningar som vi inte får blunda för. Låt mig ta tre exempel:

• Vi har alldeles för många människor som befinner sig i ett demokratiskt, kulturellt och socialt utanförskap där de grundläggande kunskaperna om demokratin och dess principer behöver öka. Här ser regeringen ett stort behov av stöttande insatser, framöver.
  
  
• I vissa grupper i befolkningen är förtroendet lågt för myndigheter och andra offentliga institutioner. Vi ser också tendenser till att tilliten till den här demokratiska infrastrukturen har börjat politiseras på ett olyckligt sätt. Klyftorna mellan medborgare och våra demokratiska institutioner behöver minska.
  
  
• Det demokratiska samtalet är också hotat från flera håll. Personer som uttrycker sin åsikt offentligt utsätts allt oftare för hot och hat samtidigt som det öppna samtalsklimatet allt för ofta begränsas av självcensur och åsiktskorridorer. Journalister och akademiker vittnar om en allt hårdare arbetsmiljö och vi ser också i mätningar att toleransen för oliktänkande minskar.

Bilden är alltså splittrad: å ena sidan känner jag en enorm stolthet över den robusta, fria demokrati jag som kulturminister har ett särskilt ansvar för att främja. Å andra sidan är det också uppenbart att det inte går att slå sig till ro, att leva på sekelgamla lagrar.

Vi arbetar nu för fullt med att staka ut en kurs för att den demokratifrämjande politiken ska ägna sig åt rätt saker, och i rätt syfte. Men mot bakgrund av min egen historia, både som tidigare demokratiaktivist och som folkvald, kan jag säga en sak, helt säkert: vi måste arbeta hårt och målmedvetet för att skapa sammanhang där människor kan mötas för att diskutera och ta fram förslag till vägval och lösningar för små och stora samhällsproblem. Processen för att förvandla individer till medborgare sker inte av sig själv: den sker genom lärande, genom övning och praktisk träning i kollektivt beslutsfattande och samarbete.

Här har regeringen och SKR ett viktigt gemensamt åtagande. Kommunerna och regionerna är helt centrala i det här arbetet. Det är ju på den lokala nivån som de allra största möjligheterna finns att skapa ett brett och fördjupat deltagande i demokratin samtidigt som många av de beslut som ligger närmast individen fattas just på kommunal och regional nivå.

Som några av er kanske vet, har jag ju själv en bakgrund i kommunalpolitiken och många av de erfarenheter som jag gjort där tar jag med mig in i rollen som kulturminister. Något av det finaste jag vet – och som borde uppmärksammas mer - är det fantastiska engagemang och de arbetsinsatser som alla våra 40 000 förtroendevalda i kommuner och regioner gör varje dag. Deras engagemang utgör ett av de viktigaste fundamenten i vår demokrati och kan inte värderas högt nog.

Avslutningsvis; det är inte svårt att se både orosmoln och utmaningar. Därför har jag två medskick här idag. Det ena är att inte glömma bort att det vi gör inte bara är viktigt – det är faktiskt riktigt roligt också - och dessutom djupt meningsfullt. Vill vi presentera ett attraktivt case för demokratiskt deltagande ska vi inte väja för att möta och diskutera det som är svårt, men vi bör nog passa oss för att bara måla i den allra mörkaste paletten.

Det andra, är att minnas att demokratifrämjande är ett maraton, inte en sprint. Det behövs ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att möta demokratins utmaningar och utveckla den för framtiden. Och här måste vi alla ta ett gemensamt ansvar: regeringen, kommuner och regioner, det civila samhället och var och en av oss som enskilda individer.

När vi nu närmar oss slutet av vårt gemensamma arbete inom ramen för överenskommelsen på demokratiområdet vill jag å hela regeringens vägnar passa på att rikta ett stort tack till SKR för ett gott samarbete. Inte minst vill jag lyfta fram SKR:s demokratiteam som mitt under pågående pandemi lyckades genomföra en konferensturné som nådde ut till ett väldigt stort antal kommuner och regioner. Låt mig också understryka att jag ser mycket positivt på att regeringen och SKR även framåt samarbetar i dessa frågor.

Genom ett målmedvetet demokratistärkande arbete på nationell, regional och kommunal nivå är jag övertygad om att vi under den kommande mandatperioden tillsammans inte bara kommer att kunna möta de utmaningar demokratin står inför idag- utan faktiskt bygga vår demokrati ännu starkare inför framtiden.

Tack.