Internationella tribunaler och domstolar

Domstolens uppgift är att i överensstämmelse med folkrätten avgöra tvister mellan stater. Den kan döma i alla juridiska tvister som uppstår mellan två stater om de berörda staterna godkänt domstolens jurisdiktion (domsrätt) i förväg eller i det aktuella fallet. Domstolen hjälper i sitt arbete till att nå målen i FN:s stadga, att på fredlig väg lösa internationella tvister.

Ett mål inför ICJ kan antingen inledas genom att de tvistande staterna gemensamt går till domstolen, eller genom att en stat ansöker om att domstolen ska ta upp en situation i relation till en annan stat. I domstolen representeras staterna av ett ombud, som benämns agent, vilken har motsvarande rättigheter och skyldigheter som en advokat, men som oftast kommer från statens utrikesdepartement eller diplomatiska representation i Haag. Därutöver brukar staterna representeras av så kallade co-agents och/eller annat ombud/advokat. Det enda formella kravet för att få representera en stat inför domstolen är att ombudet blivit utsett av staten ifråga.

ICJ:s domar är slutgiltiga och bindande för parterna i målet utan möjlighet till överklagande. Varje domare har rätt att foga en skiljaktig mening till domen. Det är ovanligt att domstolens domar inte följs, men om en av parterna anser att motparten inte har följt ICJ:s dom kan staten hänskjuta frågan till säkerhetsrådet, som har behörighet att besluta om rekommendationer eller åtgärder för att domen ska följas. Från 1947 till och med 1 juni 2017 hade 168 mål stater emellan tagits upp av domstolen.

Domstolen kan också avge rådgivande yttranden i juridiska frågor efter förfrågan från FN:s generalförsamling, säkerhetsrådet eller vissa andra FN-organ. Rådgivande yttranden är inte bindande, om inte FN-organet i fråga har bekräftat att man avser följa det.

Domstolens sammansättning

Domstolen består av 15 domare. Dessa måste vara personer med stor integritet som har kvalifikationer för att i sina hemstater inneha juridiska ämbeten på högsta nivå, eller som är jurister med erkänd kompetens inom folkrätt. Domstolen får inte ha mer än en domare från ett och samma land och domarna måste representera de huvudsakliga rättssystemen världen över. Domstolen har traditionellt sett bestått av domare från de fem stater som är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, men det är inte ett formellt krav vilket visade sig vid domarvalet 2017 då Storbritannien för första gången inte fick sin domarkandidat invald. En domare kan avsättas endast om domarna enhälligt anser att domaren inte uppfyller de erforderliga kriterierna. Detta har hittills aldrig hänt.

Domarna väljs av FN:s generalförsamling och FN:s säkerhetsråd på nio år långa mandat med möjlighet att väljas om. Omröstningarna i generalförsamlingen och säkerhetsrådet är separata, men sker samtidigt vart tredje år. För att bli vald måste en kandidat få absolut majoritet i omröstningarna i båda organen. Vart tredje år, då nya domare valts, väljer domstolen genom hemlig omröstning en president och en vice president för en treårsperiod. Alla FN:s medlemsstater stater  (för närvarande 193 stater) har rätt att föreslå kandidater till ICJ. Det är inte regeringsorganen i staterna som nominerar, utan en grupp som består av den nominerande statens medlemmar i  PCA, den s.k. nationella gruppen. Varje stat som är part i ett mål vid ICJ som inte har en domare i ICJ med statens nationalitet har rätt att utse en tillfällig domare. Den domaren behöver inte ha samma nationalitet som staten ifråga.

Endast en svensk domare, hovrättspresidenten med mera, Sture Petrén, har suttit i ICJ och det under åren 1967-1976.

Permanenta skiljedomstolen (PCA)

I 1899 års konvention om fredligt lösande av internationella tvister togs en bestämmelse in om att etablera en permanent institution för att underlätta inrättandet av skiljedomstolar. Permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration, PCA) grundades år 1900 med säte i Fredspalatset i Haag och började verka år 1902. PCA har jurisdiktion (domsrätt) över alla ärenden som genom överenskommelse mellan de berörda staterna överlämnas till domstolen.

Utöver den permanenta Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) har det inrättats flera temporära tribunaler av eller i samarbete med FN. Dessa har till uppgift att hantera brott som skett på en viss plats under en specifik tidsperiod, men dessa avvecklas successivt.

Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (MICT)

Internationella avvecklingsmekanismen för FN:s brottmålstribunaler (MICT) har övertagit behörighet, rättigheter och skyldigheter samt kärnfunktioner efter de internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda (ICTY och ICTR). FN-staternas samarbetsskyldighet gentemot avvecklingsmekanismen är i allt väsentligt densamma som i förhållande till de två tribunalerna. MICT ska inte inleda nya brottsutredningar, med undantag för mened och andra brott riktade mot dess egen rättskipande verksamhet, utan har mandat att lagföra personer som redan åtalats av någon av tribunalerna. Mer om de tidigare tribunalerna i det följande.

Jugoslavientribunalen

Jugoslaviens sönderfall i början av 1990-talet ledde till de blodigaste krigen i Europa sedan andra världskriget. De allvarliga brotten som begicks under krigen i form av massavrättningar, folkfördrivningar, tortyr och våldtäkter ledde till starka reaktioner runt om i världen. Det resulterade i att en internationell tribunal upprättades, där de skyldiga individerna från Jugoslavienkrigen skulle kunna ställas inför rätta.Den 25 maj 1993 beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta en tillfällig tribunal för lagföring av personer som är ansvariga för allvarliga brott mot internationell humanitär rätt begångna i f.d. Jugoslavien från och med 1 januari 1991. Tribunalen hade sitt säte i Haag och hade jurisdiktion (domsrätt) över: allvarliga överträdelser av 1949 års Genèvekonventioner, kränkningar av krigets lagar eller sedvanerätt, folkmord samt brott mot mänskligheten. Säkerhetsrådets beslut är omedelbart bindande för samtliga FN:s medlemsstater. Enligt resolutionen är FN:s medlemsstater skyldiga att samarbeta med tribunalen och se till att nationella myndigheter följer dess framställningar. Säkerhetsrådets beslut att inrätta ICTY var historiskt, då det var första gången som rådet skapade en domstol för att komma till rätta med ett hot mot internationell fred och säkerhet. Dessutom var det den första internationella krigsförbrytardomstolen sedan Tokyo-och Nürnbergtribunalerna efter andra världskriget. Bland domarna återfanns mellan 2003–2008 den svenske hovrättslagmannen Krister Thelin. Sverige har alltsedan ICTY inrättades varit aktivt i att på olika sätt bistå tribunalen, inte minst i FN:s säkerhetsråd. Sverige har tidigare bland annat bidragit med brottsutredare, bidragit till utgrävning av massgravar, ingått avtal om vittnesskydd samt erbjudit fängelseplatser för av ICTY dömda personer.