Artikel från Klimat- och näringslivsdepartementet

Fem år med Parisavtalet

Publicerad 11 december 2020

För fem år sedan samlades världens ledare i Paris för att underteckna Parisavtalet – ett historiskt och rättsligt bindande klimatavtal som ska driva på klimatomställningen och skapa en hållbar framtid. Under de fem år som gått har Parisavtalet hjälpt till att förändra hur världen hanterar klimatfrågan. Politiker och företagsledare har vidtagit klimatåtgärder i aldrig tidigare skådad omfattning. Trots detta är de globala utsläppen för höga och vi rör oss mot en global temperaturhöjning på över 3 grader, med oåterkalleliga effekter till följd. Vi står idag vid ett vägskäl mellan två olika globala samhällssystem – ett som fortsatt bygger på fossila bränslen och ett som bygger på hållbara, långsiktigt klimatsmarta lösningar. Möjligheten att nå Parisavtalets mål hänger nu på vilken riktning världens nationer väljer att ta.

Glädje när Parisavtalet antogs den 12 december 2015. Foto: UNFCCC/Flickr

Parisavtalet anger att ansträngningar ska göras för att hålla den globala medeltemperaturökningen under 1,5 grader Celsius, jämfört med förindustriell nivå. Detta övergripande mål styr ländernas arbete under avtalet och de åtgärder man vidtar. Sedan Parisavtalet antogs den 12 december 2015 så har 189 av 197 länder gått vidare och ratificerat avtalet. Ratifikation innebär att en stat rättsligt binder sig till en internationell överenskommelse. Parisavtalet trädde i kraft redan året efter, dvs. 2016, när 55 parter som stod för minst 55 % av de globala utsläppen hade ratificerat avtalet. Sverige ratificerade avtalet i oktober 2016. USA, som var starkt bidragande till att avtalet kom till stånd, valde under president Trump att lämna avtalet. USA:s tillträdande president Joe Biden har dock meddelat att USA kommer att återsluta sig till avtalet samma dag som han tillträder som president. Det innebär att av de större utsläppsländerna är det nu bara Iran och Turkiet som ännu inte ratificerat avtalet.

Ländernas arbete under avtalet

För att nå Parisavtalets mål ska länderna lämna in nationellt beslutade klimatplaner med mål om utsläppsminskningar och olika åtgärder (på engelska kallas dessa klimatplaner för NDC – nationally determined contributions). Länderna väljer själva hur stora åtaganden man ska göra, men de får inte minska i ambitionsnivå och avtalet anger att klimatplanerna hela tiden ska spegla landets högsta möjliga ambition. Efter fem år ska länderna kommunicera nya eller uppdaterade klimatplaner, och på så vis ska ambitionen i ländernas klimatarbete successivt öka till dess att Parisavtalets mål är uppnått. Denna cykliska process kallas ofta för Parisavtalets ambitionscykel och utgör själva motorn i Parisavtalet.

EU lämnar in en samlad klimatplan och Sverige lämnar därför inte in någon egen klimatplan. På nationell nivå har Sverige dock antagit skarpare utsläppsmål än de man enats om inom EU. Det klimatpolitiska ramverk som riksdagen antog 2017 slår fast att Sverige senast 2045 inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser, för att därefter uppnå negativa utsläpp. I ramverket ingår också en klimatlag som binder nuvarande och kommande regeringar till målet. EU som helhet har åtagit sig att nå nettonollutsläpp till 2050.

Ländernas klimatplaner och behovet av ökad ambition

Parisavtalet undertecknades den 12:e december 2015, men rent formellt är det 2020 som Parisavtalets första åtagandeperiod börjar. Dvs det år då länderna senast ska ha lämnat in sina klimatplaner, därefter börjar genomförandet av dem. Att den första åtagandeperioden börjar först fem år efter att avtalet undertecknades beror på att man behövde utrymme för ratifikationsprocessen, och för att förhandla regler för genomförandet av avtalet. Parisavtalet anger nämligen bara vad länderna bör uppnå, men väldigt lite om hur man ska uppnå detta. Anledningen till att länderna valde att förhandla om reglerna i ett senare skede var för att undvika att fastna i frågor som hade kunnat äventyra möjligheten att få till ett avtal.

Både ratifikationsprocessen och förhandlingarna kring regelboken har dock gått betydligt snabbare än man förväntade sig i Paris. Redan 2016 hade tillräckligt många länder ratificerat avtalet för att avtalet skulle träda i kraft, och vid klimattoppmötet COP24 i Katowice antogs regelboken, även om det återstår ett antal komponenter för att helt färdigställa den. Att detta gått så pass snabbt är positivt, men det har också medfört vissa problem kring ländernas klimatplaner

Inför förhandlingarna i Paris blev länderna ombedda att ta fram klimatplaner. Men eftersom de togs fram innan man enats om gemensamma regler för genomförandet av avtalet så följer de inte samma mall. I många fall saknas också viktiga delar, exempelvis kring rapporteringen av utsläpp. I många fall innehåller de också åtgärder som är långt mindre ambitiösa än vad de borde vara för att svara mot Parisavtalets mål. Men när Parisavtalet trädde i kraft 2016 så omvandlades dessa klimatplaner formellt till klimatplaner under Parisavtalet, vilka länderna ska börja genomföra nästa år. Samtidigt har det blivit allt mer tydligt att ambitionen i det globala klimatarbetet måste öka kraftigt.

2018 publicerade FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCCC sin specialrapport om Parisavtalets 1,5-gradersmål. Den visade att det fanns ett mycket stort gap mellan åtgärderna i ländernas klimatplaner och vad som krävs för att nå målet. Därför har länderna uppmanats att under 2020 lämna in nya eller uppdaterade klimatplaner. Men trots att ambitionsfrågan dominerat mycket av förhandlingarna de senaste åren, och trots att många länder har klimatplaner som är nästan fem år gamla, så var det i december endast ett fåtal länder som gjort detta.  

 Det finns dock inget som hindrar länderna för att när som helst uppdatera sina klimatplaner Ett stort antal länder har också aviserat att man inom kort kommer att lämna in nya eller uppdaterade klimatplaner med höjd ambition, däribland EU och Kina. En förklaring till varför så många länder inte gjort det än är den rådande pandemin, vilken har tvingat länder att göra stora nationella omprioriteringar. Samtidigt finns ett starkt momentum för att återhämtningen från pandemin ska bli en grön återhämtning.

Långsiktiga mål mot klimatneutralitet

För att det ska vara möjligt att nå Parisavtalets övergripande temperaturmål så konstaterar man i avtalet att länderna senast vid mitten av detta århundrade måste ha uppnått nettobalans i sina utsläpp. Nettobalans innebär att den mängd koldioxid som släpps ut inte är större än den mängd som kan fångas upp genom det naturliga kretsloppet, eller genom artificiella lösningar som koldioxidlagring. Detta kallas ofta för nett onoll-utsläpp. Men eftersom utsläppen inte minskat i den omfattning de borde så visar forskning att länder kommer behöver nå netto noll-utsläpp tidigare än vad Parisavtalet anger, inte minst de stora utsläpparnationerna.

Parisavtalet välkomnar därför alla länder att under 2020 lämna in långsiktiga klimatstrategier, med en förhoppning om att länderna då ska inkludera mål för när man ska uppnå netto noll-utsläpp. Ytterligare en förhoppning är att strategierna på så vis ska vägleda ländernas i deras fortsatta arbete med att utveckla och genomföra sina femåriga klimatplaner.

EU lämnade tidigare i år in en gemensam långsiktig klimatstrategi som innebär att EU ska bli klimatneutralt senast 2050. EU:s strategi är kortfattad och innehåller i princip enbart utsläppsmål som medlemsländerna ska sträva mot. Det finns dock inget som hindrar medlemsländerna att lämna in egna och mer utförliga strategier. Den 10 december i år så lämnade Sverige in en egen långsiktig klimatstrategi, som utöver utsläppsmål också innehåller åtgärder inom flera sektorer för att nå målet. I strategin upprepas det mål som riksdagen antog 2017 om att Sverige ska uppnå netto noll-utsläpp senast 2045, vilket alltså är ett skarpare mål än vad oms gäller inom EU.   

Hittills har endast ett fåtal länder lämnat in sina långsiktiga klimatstrategier. Trots detta är det däremot många länder som antagit nationella netto noll-mål. Däribland Sydkorea, Kanada, Kina, Brasilien och Japan. I november 2020 var det totalt 127 länder som hade antagit eller planerade att anta ett netto noll-mål, vilket omfattar 63 % av de globala utsläppen. Sådana mål finns också på regional nivå i många länder, och flera stora företag har antagit liknande mål.

Att så många länder antagit långsiktiga netto noll-mål är mycket positivt, samtidigt visar vetenskapen att det behövs kraftiga utsläppsminskningar i närtid för att kunna nå dessa mål. Sedan Parisavtalet undertecknades är det därför flera länder som antagit eller planerar att anta skärpta utsläppsmål för 2030, däribland Sverige. Under åren som gått sedan Parismötet 2015 har ny forskning och en allt växande opinion i klimatfrågan fortsatt att lyfta fram behovet av kraftigt ökade ambitioner för att leva upp till det man enades om i Paris. Inför 2020 var förhoppningen därför stor att många länder skulle uppdatera sina klimatplaner och skärpa sina mål. Detta har tyvärr inte skett i den omfattning som krävs, vilket delvis kan förklaras av de svårigheter som pandemin har medfört för många länder. Frågan om ökade ambitioner kommer därför fortsätta att vara en dominerande fråga i förhandlingarna mellan länderna. Det kommer också finnas en förväntan från omvärlden att parterna vid klimattoppmötet COP 26 i Glasgow nästa kan visa att 2020 inte varit ett förlorat år för klimatet och att en grön återhämtning från pandemin är möjlig.