Kulturminister Parisa Liljestrands invigningstal på kulturkonventet Folk och Kultur
Publicerad
Folk och Kultur i Eskilstuna, 5 februari 2025
Det talade ordet gäller.
Kära deltagare
I går var en förtvivlad dag i Sverige.
Elva personer dog, och flera skadades allvarligt, när den värsta masskjutningen i Sveriges historia ägde rum på en skola i Örebro.
De personerna kom inte hem i går. Deras familjer behövde vakna utan dem i morse. Och det kommer de behöva göra igen, och igen. Vi kan inte minska deras sorg. Men vi ska hjälpa dem att bära den.
Det är svårt att ta in det som har hänt. Och vi har fortfarande inte alla svar. Långtifrån. Jag vet, och jag ser på er, att vi alla är omskakade.
Själv skulle jag har stått här idag och talat om kulturpolitik. Spänningar och skiljelinjer är inget att vara rädd för. Det finns plats för dem, i politiken liksom i kulturen.
Men just nu, just idag, är inte rätt tid för det. Jag lägger politiken åt sidan idag. Och hoppas på er förståelse för det.
Däremot känns det viktigt att få vara här idag, på Folk och Kultur. För att få möjlighet att tillsammans hedra offren för gårdagens dåd. Men också: för att kulturen är en samlande kraft. Inte minst i svåra stunder. Och den samlande kraften tror jag att vi behöver, kanske mer än någonsin.
Jag vill be att få läsa några rader av poeten Alf Henrikson:
”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag,
men ibland blir den aldrig densamma mer.”
Kulturvänner, en sån här dag är det lätt att känna sig vilsen. Det gör vi nog alla. Men jag tänker att vi behöver inte vara vilsna var och en för sig. Vi kan få vara det tillsammans, och hjälpa varandra. I den gemenskapen finns trösten, och hoppet. Också när vi inte har alla svar.
Jag kommer inte att säga mer än så just nu. Men jag vill tacka för den här stunden tillsammans med er, och jag vill be er att hand om varandra, och sända gårdagens offer och deras familjer en extra tanke.
Tack.
X