Tal av Ulf Kristersson

Statsminister Ulf Kristerssons tal på Hertie School

Publicerad 21 mars 2023

Tal av statsminister Ulf Kristersson på Hertie School i Berlin den 15 mars 2023.

Det talade ordet gäller.

Tack så mycket, och tack för att ni tar emot mig här i dag. Det är verkligen ett privilegium att få den här möjligheten. För några veckor sedan träffade jag studenter som er på Kyiv School of Economics.

Och nu när jag träffar er slår det mig hur lika era liv är. Och samtidigt hur oerhört olika de kan vara.

***

Europeiska unionen som den ser ut i dag är i stor utsträckning en produkt av efterkrigstidens Europa – men även en produkt av det postkommunistiska Europa. Och det finns givetvis ingen bättre symbol för detta Europa än Berlin. Den här staden representerar en hel kontinents öde – ödelagd och uppdelad, därefter återuppbyggd och återförenad.

Byggsten för byggsten omskapade ni ett krigshärjat land till en demokratisk, fredlig och välmående stat. Ett västtyskt Wirtschaftswunder visade hela världen att det var möjligt att göra framsteg efter en tid som präglats av fruktansvärd förstörelse. Och att ett lands förflutna inte dikterar ett lands framtid.

Freden som krävt sådan möda befinner sig nu under attack. Rysslands brutala och olagliga invasion av Ukraina innebär att det storskaliga kriget åter är ett faktum i Europa. Precis som andra världskriget och Berlinmurens fall kommer det att förändra Europa för gott. Efter den 24 februari förra året kommer varken våra säkerhetsarrangemang, våra handelsförbindelser eller våra energisystem att bli desamma igen. I stället upplever vi nu ett epokskifte – en Zeitenwende, som jag tror att ni skulle kalla det.

Och om vi vill att de europeiska värdena – respekt för folkrätten, demokrati, suveränitet och människans värdighet – ska segra måste vi hjälpa Ukraina att vinna detta existentiella krig. Tyskland och Sverige kan spela en avgörande roll i den kampen.

Och det gör vi – varje dag i EU, och genom våra egna särskilda initiativ. För bara några veckor sedan enades våra två länder om samverkan när det gäller att ge Ukraina ytterligare avancerad luftförsvarsförmåga. Och vi samarbetar tätt för att stödja Ukraina med Leopard 2-stridsvagnar. Jag vill tacka Olaf Scholz för hans ledarskap i den här frågan.

***

Både Tyskland och Sverige är ingenjörsnationer. Under 1900-talet gjorde Sverige en resa från fattigdom på landet till industri och välfärd i toppklass.

I slutet av det föregående seklet var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa. Så fattigt att vi 1867 rentav fick humanitärt bistånd från Storbritannien för att hålla svälten borta.

Ett århundrade senare hade Sverige –liksom Västtyskland – blivit ett av de modernaste industriländerna i Europa. En Volvo Amazon blev – liksom en Volkswagen-bubbla – en symbol för europeisk kreativitet och teknisk spetskompetens.

Kort sagt byggdes det moderna Europa av ingenjörer. Av människor som hade en långsiktig vision och resurserna för att uppnå den. Inte bara i yrkesmässigt utan även politiskt avseende. För det moderna Europa byggdes på principerna om fri konkurrens, gemensamma spelregler och likvärdiga förutsättningar.

Det står dock i skarp kontrast till utvecklingen under de senaste femton åren.

Världsläget har varit starkt präglat av kriser. EU, dess medlemsstater och resten av världen har varit tvungna att fokusera på akuta ingripanden. På det hela taget har vi varit framgångsrika här i Europa.

Först kom eurokrisen som hotade att stjälpa den gemensamma valutan och tvinga medlemsstater i Sydeuropa att ställa in betalningarna. Därefter kom migrationskrisen, som blev tung för både Tyskland och Sverige. Covid-19-pandemin var en annan svår kris som vi lyckades ta oss igenom tillsammans, som européer. Men just som den nästan var över bestämde sig Ryssland för att skapa en säkerhetskris av historiska mått.

Vi i EU har inte tvingats utstå samma omedelbara och tragiska konsekvenser av invasionen som våra ukrainska vänner. Icke desto mindre är det här även vår kris. Kriget har tvingat oss att hantera en rad olika följdverkningar, inte minst energipriser som skjuter i höjden och allmän inflation.

Under de senaste femton åren har EU inte agerat ingenjör utan snarare brandman – och försökt att släcka den ena branden efter den andra. Jag menar självklart inte att vi inte behöver brandmän. Tvärtom. I Sverige vet vi alltför väl hur viktiga brandmän är, i och med att EU:s stöd var avgörande vid bekämpningen av de enorma skogsbränderna som drabbade vårt land för fem år sedan. Och de tyska och polska brandmän som kom till vår hjälp välkomnades som hjältar.

Men unionen är och måste vara mer än en problemlösare i världsklass.

Det behövs mer än krishanteringsförmåga för att Europa ska kunna ta kontroll över sitt eget öde. Låt mig därför förklara hur jag tror att EU kan bli mer ingenjörslikt och titta närmare på tre områden: säkerhet, konkurrenskraft och globala demokratiska allianser.

* * *

Låt mig börja med säkerheten:

Putin har gjort att geopolitiken hamnat på dagordningen igen. Och det har gjort att en sak har blivit oerhört tydlig: Europa måste ta större ansvar för sin egen säkerhet. För Sveriges del har detta inneburit en väsentlig förstärkning av vår egen säkerhet genom att stärka det civila och militära försvaret. Vi har även ansökt om medlemskap i Nato – efter 200 år av alliansfrihet. 

Det innebär även att EU:s säkerhet måste stärkas. På den punkten har arbetet redan inletts i och med den strategiska kompassen, och vi måste fortsätta att se till att det arbetet går framåt. EU har en viktig roll som komplement – inte konkurrent – till Nato.

Rysslands krig mot Ukraina har även gjort att utvidgningen hamnat på dagordningen igen. Det kommer inte att vara lätt att integrera fler länder i EU, men alternativet är att ge ryskt och kinesiskt inflytande fria tyglar. Det är det minst önskvärda resultatet, både för EU och för de länder som strävar efter att gå med i unionen.

Målet bör vara tydligt: att fortsätta att ge starkt stöd till kandidatländernas reformansträngningar. ”Meritbaserat” är nyckelordet – men när Ukraina och andra kandidatländer är redo att gå med i EU måste vi vara redo att välkomna dem.

***

Samtidigt som vi måste börja skapa förutsättningar för ytterligare utvidgning måste vi även skapa förutsättningar för en grönare och konkurrenskraftigare europeisk ekonomi. Och vi måste komma ihåg att europeiskt oberoende inte kan existera utan europeisk konkurrenskraft.

Det är oroväckande att vi för närvarande inte erkänner det för oss själva. EU släpar efter partnerländer – inte minst USA och i Asien – när det gäller konkurrenskraft och produktivitet. Mellan 2014 och 2019 växte europeiska företag i genomsnitt 40 procent långsammare än amerikanska företag och investerade 40 procent mindre i forskning och utveckling. På tio år minskade andelen europeiska företag på Fortune 500-listan från 32 procent till 23 procent. Utvecklingen går åt fel håll.

Vi behöver inte bara reaktiva åtgärder, utan även en långsiktig vision. Vad krävs för att Europa ska få tillbaka sin ledande ställning? Hur kan vi stärka vår ekonomiska bas?

Vi måste först och främst bygga vidare på den inre marknaden. Fördjupa den och på nytt lägga tonvikten på sund konkurrens! Visst behövs ibland statligt stöd för att komma till rätta med marknadsmisslyckanden. Men det får inte utgöra normen. Politiker är reglerare, inte investerare.

Och när vi till sist förverkligar den fria rörligheten för tjänster bör den grundas mer på ömsesidigt förtroende än på komplicerade regler. Företag i Europa behöver inte mer onödig byråkrati!

Jag är säker på att det finns brett stöd för den hållningen i både Tyskland och Sverige. Redan på medeltiden skapade Hansan ett av de mest avancerade handelsnätverken i Östersjöregionen, och till följd av det kunde städerna längs kusterna blomstra tack vare handeln, investeringarna och den fria rörligheten för idéer.

Vi inser ju den historiska vikten av kunskaper och idéer, så hur kan vi då fortsätta att investera så mycket mindre i forskning än våra konkurrenter? Varför lyckas vi inte ens nå EU:s mål att investera tre procent av BNP i forskning och utveckling? Det här duger helt enkelt inte. Återigen måste vi tänka som en ingenjör: ett hus kommer inte stå kvar särskilt länge om grunden är bräcklig.

Och slutligen behöver vi fri och öppen handel. Det innebär inte att vi ska fortsätta med samma strategi som tidigare. Den nuvarande geopolitiska verkligheten tvingar oss att anpassa oss. Vi har inte råd att sätta allt på ett kort och bli alltför beroende av enskilda leverantörer av energi och av råvaror av avgörande betydelse.

Men vi kommer aldrig att kunna bli självförsörjande heller – inte ens i Europa. Därför behöver EU en stabil handelsdagordning som gör det möjligt att diversifiera våra leveranskedjor och få tillträde till världsmarknader tillsammans med likasinnade partner.

***

Vi ägnar mycket tid åt att diskutera hur Kinas roll i världen förändras – av goda skäl. Och det bör vi fortsätta med, med öppna ögon och med ett öppet sinnelag. EU:s enighet och solidaritet när det gäller Kina är centralt, liksom nära dialog och samarbete med allierade och likasinnade partner – inte minst USA.

I alla aspekter av samarbetet – från försvaret till klimatet, miljön, ekonomin och handeln – är den transatlantiska länken en grundpelare för EU:s intressen. Och att bygga vidare på bron över Atlanten är kanske vår viktigaste geopolitiska uppgift för att slå vakt om grundläggande europeiska och västerländska värden.

Fallet med Ukraina visar än en gång på värdet av detta ömsesidigt förstärkande samarbete. Vårt ovärderliga samarbete när det gäller Rysslands krig i Ukraina bör påminna oss om att diskussionen om den amerikanska IRA-lagen mot inflation är en som förs vänner emellan och där vi söker efter de bästa möjliga lösningarna. Vi låter ingen köra med oss, men vi vet vilka våra vänner är. Därför får vi inte ge upp tanken om bättre framtida handelsförbindelser, och vi bör bygga vidare på handels- och teknikrådet mellan EU och USA.

En stark demokratisk allians mellan EU och dess transatlantiska partner är väsentligt för den regelbaserade världsordningen. Och Europa och Amerika är den västerländska civilisationens två brofästen.

Avslutningsvis:

I år firar Sverige 500 år som självständig stat. År 1522, ett år innan Gustav Vasa blev vår landsfader, köpte han tio fartyg från den tyska staden Lübeck. Han skulle använda dem för att leda kampen för att befria landet. År 1523 valdes han till kung i min hemstad Strängnäs, ungefär 100 meter från min familjs hus. Ja, Sverige är sannerligen ett litet land.

Det ger oss även lite perspektiv när det gäller Europabygget och EU:s framtidsutsikter. Det europeiska projektet är en ganska ny skapelse med tanke på de europeiska nationernas långa historia, och framför oss har vi en ofantlig tidsrymd. Vilka medgångar och motgångar väntar oss under de kommande århundrandena?

Det är lika svårt att förutspå i dag som det var för berlinarna under 1980-talet att förutse Berlinmurens fall. Och som det var 1963 för de människor som lyssnade på president John F. Kennedy när han yttrade de berömda orden och sa att han också var berlinare.

Vi kan inte förutspå framtiden. Därför har vi alla ett ansvar att agera som ingenjörer och bygga ett starkare Europa i dag. För att bygga ett grönare, säkrare och friare Europa. För att hjälpa framtida generationer att möta de utmaningar som vi ännu inte kan förutse.

Jag har svårt att föreställa mig ett mer hedersamt uppdrag. 

Tack för att ni har lyssnat.