Överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Ladda ner:

Överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, Ds 2010:26 (pdf 2 MB)

I promemorian föreslås att Sverige ska godkänna konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder, i det följande benämnd konventionen). Vidare lämnas förslag till en ny lag om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder samt vissa övriga lagändringar som behövs för att Sverige ska leva upp till de åtaganden som ett tillträde till konventionen medför. Den nu gällande lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen) föreslås upphävd.

Konventionens reglering skiljer sig på många sätt från den ordning som gäller enligt den nordiska utlämningslagen. En grundläggande skillnad är att konventionen bygger på principen om ömsesidigt erkännande av nordiska domar och beslut istället för den fria prövningsrätt som hittills har gällt inom Norden. Flera av de nu gällande avslagsgrunderna rörande bl.a. svenska medborgare, vissa krav på dubbel straffbarhet och politiska brott har också slopats i konventionen. Samtidigt föreskrivs att ett antal nya avslagsgrunder ska gälla i det nordiska samarbetet. I konventionen föreskrivs också, till skillnad från gällande regler, att beslut ska meddelas och verkställas inom vissa bestämda tidsfrister.

Den nya lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder föreslås omfatta såväl överlämnande för lagföring som för straffverkställighet. För att en gärning ska kunna ligga till grund för ett överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder krävs att en frihetsberövande påföljd kan dömas ut för gärningen alternativt redan har dömts ut i den nordiska stat som har utfärdat arresteringsordern. Införandet av principen om ömsesidigt erkännande innebär att en nordisk arresteringsorder ska bifallas om inte någon av avslagsgrunderna som föreskrivs i lagen, eller som följer av någon annan lag, är för handen.

Det föreslås vidare att beslut i överlämnandefrågan ska fattas av åklagare om den eftersökte samtycker till att överlämnas, i övriga fall av tingsrätt. De tidsfrister som föreslås gälla innebär att beslut, när samtycke föreligger, ska meddelas inom tre dagar från det att samtycket lämnades och i övriga fall i princip inom 30 dagar från gripandet. Rättens handläggning ska som regel vara muntlig och den eftersökte ska ha rätt till offentlig försvarare. Vid överklagande av tingsrättens beslut i fråga om överlämnande ska krävas prövningstillstånd i hovrätten. Motsvarande ändring föreslås i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (arresteringsorderlagen).

Den nya lagen föreslås innehålla bestämmelser avseende användande av tvångsmedel som i stora drag liknar de som återfinns i arresteringsorderlagen. Således föreslås, för personer över arton år, en presumtion för att den eftersökte ska frihetsberövas i avvaktan på beslut.

I promemorian behandlas även ett avtal mellan Europeiska unionen och Island och Norge om förfarande för överlämnande mellan dessa parter (i det följande benämnt EU-avtalet). Parterna har undertecknat EU-avtalet men det har ännu inte trätt i kraft. Sverige kommer efter att både konventionen och EU-avtalet har trätt i kraft i princip att tillämpa konventionens bestämmelser i förhållande till Island och Norge istället för de som följer av EU-avtalet, eftersom konventionen föreskriver ett längre gående överlämnandesamarbete. På ett fåtal punkter krävs dock specifika lagändringar för att leva upp till EU-avtalets åtaganden.

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.