Artikel

COP 21 - ett historiskt steg i kampen mot klimatförändringar

Publicerad 20 januari 2016

– När det blev klart var stämningen euforisk. Det var väldigt speciellt och jag tycker att det finns goda skäl till det, säger Martin Widstam, miljöråd vid Sveriges EU-representation.

Efter år av motgångar finns nu ett nytt globalt klimatavtal med förutsättningar att ge jorden en hållbar framtid. Klimatavtalet ratificeras under våren 2016 och träder i kraft 2020.

– Avtalet innebär att de fossila bränslenas tid är utmätt och det märktes i Paris att de som har ett egenintresse i fossila bränslen har fått det svårare i förhandlingarna och är mer isolerade än tidigare, säger Martin Widstam, miljöråd vid EU-representationen. Foto: Anna Lund, EU-representationen

Efter år av motgångar finns nu ett nytt globalt klimatavtal där alla
länder har en skyldighet att bidra till att lösa klimatförändringen.

– Det betyder inte att världen är räddad men förutsättningarna för att rädda den är nu mycket bättre, konstaterar Martin Widstam och fortsätter:

– Under tio års tid har klimatförhandlingarna handlat om hur vi ska bygga ett globalt klimatsamarbete. Nu är det på plats och vi behöver inte längre lägga all kraft på ramarna.

Martin Widstam har under året arbetat med att förhandla om EU:s gemensamma position inför COP21. Enligt denna är målet att EU sänker utsläppen av växthusgaser med minst 40 procent till 2030. Med ett avtal på plats är förutsättningarna att skruva upp ambitionerna ytterligare goda, menar Martin Widstam.

Han har från olika arbetsplatser och i olika roller arbetat med klimatförhandlingarna sedan 2003 och var med i Köpenhamn 2009 då försöket att få fram ett nytt avtal misslyckades.

Många minns nog bilderna med uppgivna uttröttade regeringschefer som kablades ut i media. Den snöpliga utgången bidrog även till att tron på multilaterala förhandlingar och överenskommelser i stort fick sig en törn.

Från misstro till tillit

Men sedan dess har inställningen hos flertalet länder förändrats. Förhandlingarna inför COP21 har präglats av en annan dynamik än inför Köpenhamnsmötet, erfar Martin.

Något som starkt bidrog till utgången i Paris var den så kallade högambitionskoalitionen som stöttades av en stor variation av länder. Vid COP21-mötets början uttalade ett 70-tal länder sitt stöd för koalitionen. Till denna anslöt sig så småningom majoriteten av de 195 deltagarländerna.

Koalitionen satte slutligt punkt för den uppdelning som tidigare rått mellan nord och syd i klimatfrågan sedan tidigt 90-tal. Den innebar att klimatprogressiva länder stod samlade mot resten, förklarar Martin Widstam.

– Koalitionen mellan länder från olika världsdelar och med olika förutsättningar bygger på inställningen att alla kan göra olika mycket men alla kan göra något och att detta är betydelsefullt, säger han.

Tydligt mandat att förhandla

En av anledningarna till misslyckandet i Köpenhamn var att alltför många utestående frågor anförtroddes stats- och regeringschefer som träffades först i slutet av mötet. Det fungerande inte då länderna stod alltför långt ifrån varandra när det var dags för den högsta politiska nivån att mötas, resonerar Martin Widstam.

– Den här gången var högnivåmötet istället inplanerat i början för att skapa positivt momentum och ge tjänstemännen ett tydligt mandat att komma överens, påpekar han.

Ett viktigt bidrag var att USA låg på och ville få fram en överenskommelse. Med en kritiskt inställd majoritet i kongressen på hemmaplan som riskerade att stoppa avtalet tog utrikesminister John Kerry den amerikanska positionen så långt som det var möjligt. Frankrikes värdskap med utrikesminister Laurent Fabius i spetsen var också avgörande.

– Frankrike skötte detta exemplariskt med starka diplomatiska insatser. Detta är ett exempel på när man greppar tillfället att påverka historien, säger Martin Widstam.

Vad händer med avtalet nu?

– Det ska ratificeras av ett tillräckligt antal länder för att träda ikraft och förhoppningsvis börja gälla 2020.

Parisavtalet innebär att jordens temperatur inte får öka mer än två grader men att målsättningen är att begränsa ökningen till maximalt 1,5 grader. I avtalet ingår att utsläppsnivåerna ses över vart femte år.

– Det har varit och är avgörande att Parisavatalet inte får innebära en inlåsning i för låga utsläppsminskningar av koldioxid. De dynamiska delarna av avtalet är därför avgörande och som det är utformat finns det nu goda förutsättningar att höja ambitionsnivåerna. En stor fråga är om EU ska höja sin ambitionsnivå. Vi har från svensk sida sagt att vi vill det och förutsättningarna för detta är bättre nu när avtalet är på plats, påpekar Martin Widstam som nu fokuserar på EU:s genomförande av målen.

Han framhåller samtidigt att avtalet inte bara är en delseger i kampen mot klimatförändringar utan att det också har ett symbolvärde för internationellt samarbete. I kölvattnet av Köpenhamn var skepticismen stundvis högljudd mot både klimatförhandlingarna och mot multilaterala förhandlingar i FN:s regi i stort.

– Att komma överens har tagit tid. Men det har inte varit förgäves, alla steg har varit nödvändiga och vi har motbevisat de som på förhand dömde ut möjligheten att nå ett rättsligt bindande avtal i Paris.

För Martin Widstam som är jurist, stod det redan under studierna klart att folkrätt och miljöfrågor engagerade honom allra mest. Utöver klimatfrågor har han också förhandlat om regnskog, valfångst och Antarktis.

– Att vara med och skapa ny internationell lagstiftning är mycket engagerande och spännande. Det kan förstås vara frustrerande, gå långsamt och innebära bakslag, men resultatet i många förhandlingar innebär ändå att världen på ett konkret sätt faktiskt blir lite bättre.

Producerat av EU-representationen