Tal av Ulf Kristersson

Statsministerns tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen

Publicerad 12 januari 2025

Statsministerns tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, den 12 januari 2025.

Det talade ordet gäller.

Ers majestät, mina damer och herrar

Just nu – medan vi samlas till Folk och Försvar här i Sälen – påbörjar en mekaniserad bataljon från P7 i Skåne sin resa över Östersjön till Lettland. 600 kvinnor och män. Allt är packat – stridsvagnar, stridsfordon och pansarterrängbilar. Väldigt mycket mat. Och fältprosten är med.

Jag vet att de känner stolthet över den insats som de nu ska göra. Och som land känner vi tacksamhet. De försvarar oss och vår frihet – på allierad mark.

Den 7 mars fyller vi ett år som medlem i Nato.

Med hårt arbete och noggranna förberedelser har vi snabbt integrerats. Vi är alltså redan på väg till Lettland. Vi påbörjar ramnationsansvaret för Natos framskjutna närvaro i Finland. Vi bidrar med flyg till Natos luftrumsövervakning. Och vi står redo att bidra även till de stående
marina styrkorna.

Det är en tillgång för Sverige i Nato att stödet för vårt medlemskap är så starkt och brett. Politiskt, men också i befolkningen. Det är ett uttryck för att vi lever i allvarstider. Men också ett tecken på att Sverige har förändrats.

Från att lite för ofta vara en lite för blåögd idealist vid sidlinjen, till att bli en realist i händelsernas centrum.

Ett land som gärna och generöst bidrar, där vi har unika förmågor. Och som alltid värnar svenska nationella säkerhetsintressen.

Ett land som inte blundar för allt elände i världen, men som inser att just vi inte kan lösa alla världens problem. Och att alla världens problem inte heller ska tas till Sverige.

Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred.

Riktig fred kräver frihet och att det inte pågår allvarliga konflikter länder emellan. Men vi och våra grannar utsätts för hybridattacker, som inte utförs med robotar och soldater, utan med datorer, pengar, desinformation och risk för sabotage.

Vi lever också i proxykrigens tid. Iran använder gängkriminella med våldskapital för att via ombud begå allvarliga dåd i Sverige.

Ryssland och Belarus instrumentaliserar migranter för att påverka Finland och Polen. Weaponising, som det så träffande heter på engelska.

Ryssland försökte dessutom med köpta röster underminera de demokratiska valen i Moldavien. De infiltrerar Georgien och gjorde nyligen ett chockartat försök även i EU-landet Rumänien. Om sådant lyckas, så kommer det rita om kartan i Europa – igen.

Så ta det här på allvar. Jag och regeringen tar det på allvar. Demokratin är överlägsen diktaturen, men demokratierna är också känsliga och sårbara.

Finland tog sig ombord och utreder nu fartyget Eagle S, som misstänks ligga bakom skadan på kabeln mellan Finland och Estland. Det var ett viktigt beslut och vi hade gjort samma sak i samma läge.

Nato står nu redo att hjälpa till. Svenska ubåtsräddningsfartyget HMS Belos är på plats och har bärgat ett ankare. Själv träffar jag Östersjöns stats- och regeringschefer i Helsingfors i övermorgon. Ingen av oss kastar lättvindiga anklagelser. Men alla tar vi det på allvar.

Sverige respekterar också havsrätten och kunde inte på internationellt vatten, och mot det kinesiska fartyget Yi Peng 3s vilja, gå ombord och brottsutreda motsvarande skada på svenska kablar. Sådana är reglerna.

Nu är två saker viktiga:

Sverige drar inga förhastade slutsatser och anklagar inte någon för sabotage, utan mycket starka skäl. Arbetet fortsätter och nationella säkerhetsrådet uppdateras löpande.

Men vi är inte heller naiva. Säkerhetsläget och det faktum att konstiga saker sker gång på gång i Östersjön, leder oss också till att fientlig avsikt inte kan uteslutas. Ganska lite talar för att ett fartyg av misstag och utan att märka det, släpar ett ankare med 300 meter kätting i över etthundra kilometer, utan att förstå att det kan vålla skada.

Den viktiga fråga som fortfarande saknar svar är varför det inträffade. Om det var avsiktligt, och i så fall på vems uppdrag? Under alla omständigheter kommer inte Sverige och våra grannar acceptera att det här fortsätter.

Vi är alltså inte i krig, men inte heller i fred. Och vi står inte längre ensamma. Tillsammans med grannar och allierade är det vår uppgift att säkra Östersjön som fredens och frihetens hav.

Det ryska hotet är av allt att döma långsiktigt. Det måste vårt försvar också vara.

Försvarsbeslutet som riksdagen fattade i december – och som alla åtta partier står bakom - är ett viktigt steg i den riktningen. Jag uppskattar den breda samlingen och jag tycker att vi lite oftare borde se till det som förenar.

Vi gick in i Nato med försvarsanslag på över 2 procent av BNP. Redan i år är de 2,4 procent och om tre år 2,6 procent. Vi bidrar alltså inte bara med geografi, utan också med kapacitet. Vi har dessutom beslutat om ett historiskt tillskott till det civila försvaret på sammanlagt 37,5 miljarder kronor fram till 2030.

Cyber är den tillkommande delen i ett modernt civilt försvar. Vi bygger nu i praktiken ett nytt nationellt cybersäkerhetscenter, som sedan november leds av FRA. I årets budget görs den största satsningen någonsin på cybersäkerhet.

Jag utesluter inte alls att läget kommer kräva, att vi tar fler steg för att bygga upp och bygga ut det svenska försvaret. De baltiska länderna investerar runt 3 procent av sin ekonomi. Finland lägger 2,4 men har mer än dubbelt så många värnpliktiga, trots bara halva befolkningen. Polen ligger över 4 procent av BNP. Europeiska Nato måste göra mer.

Allt handlar om prioriteringar. Vi har råd att försvara vår frihet – men vi har inte råd att förlora vår frihet.

För bara ett par månader sedan samlade jag mina statsminister-kollegor i Norden, de baltiska länderna och Polens premiärminister Donald Tusk för samtal på Harpsund. Vi pratade om vårt fortsatta stöd till Ukraina, om att vi står kvar vid deras sida så länge det krävs.

Vi talade om det viktiga transatlantiska samarbetet och om vårt gemensamma försvar av vår gemensamma Östersjö. Samarbetet mellan våra länder har nog aldrig varit tätare än idag. Inte heller viktigare.

Försvaret av Sverige är statens främsta kärnuppgift. Men uppgiften att försvara Sverige är inte bara statens. Samhället är större än staten. Och allvarstider kräver allvarets insikt – att i Sverige har vi både rättigheter och skyldigheter. Det ena finns inte utan det andra.

Sverige är inte bara en plats för frihet och självförverkligande. Utan också för ansvar och självuppoffring. Och det är många i vårt land som tar sitt ansvar och gör sin plikt. Allt fler inser att ett fritt land måste kunna försvara sin frihet. Att ett land alltid har en armé – sin egen eller någon annans.

I Karlskrona träffade jag de allra första svenska soldater och sjömän som gör hela sin värnplikt med Sverige som Nato-land. De var både allvarliga och entusiastiska. Tack till alla unga människor som gör sin egen insats!

Efter andra världskriget levde vi i efterkrigstiden. Sen i kalla kriget. Och så efter murens fall och Sovjet-systemets kollaps i vad många trodde var den eviga fredens tid.

Nu är det en ny tid igen. Och den måste inte alls vara förkrigstid, men den som vill ha fred måste som bekant vara rustad för krig.

Och låt oss minnas två saker från förra gången vi stod inför kraftmätningen mellan demokrati och diktatur.

För det första: Sverige och Europa blev friare och rikare och föräldrar såg sina barn få en framtid de själva inte hade kunnat drömma om.

För det andra: Vi vann och diktaturen förlorade. Det finns ingen naturlag som gör att det alltid blir så. Men den fria världen har gjort det förut och vi kan göra det igen. Låt oss planera för det värsta, så vi kan fortsätta hoppas på det bästa.