Tal av Ulf Kristersson

Statsminister Ulf Kristerssons tal i riksdagen 23 januari 2025

Publicerad 23 januari 2025

Statsminister Ulf Kristerssons tal under en ceremoni i riksdagen 23 januari 2025 med anledning av Förintelsens minnesdag.

Det talade ordet gäller.

Statsminister Ulf Kristersson under ceremonin i riksdagen med anledning av Förintelsens minnesdag. Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

Kära överlevande,

Excellencies,

Mina damer och herrar,

I “Dolda judiska liv”, som är Joanna Rubin Drangers nya bok, så intervjuar hon Maj-Britt. Hon är i 75-årsåldern och judinna, men har i hela sitt liv dolt sin judiska identitet. Hon har knappt ens reflekterat över det – eller som hon säger: ”Det har varit som något naturligt bara”.

Det finns en tyst smärta i hennes och andra svenska judars vittnesmål – som om historien har lärt dem vad som kan hända judar. Och att man som jude själv är ansvarig för att det inte händer. Att man gör bäst i att vara försiktig.

Bortom det antisemitiska våldet, alla hot och allt hat som just nu faktiskt får berättigad uppmärksamhet, så är det här vårt kollektiva misslyckande - att Maj-Britt – och många andra judar med henne – känner just så i dagens Sverige.

***

I år är det 80 år sedan Auschwitz-Birkenau befriades – och nu på måndag den 27 januari är jag för första gången på länge inte i Stora synagogan, utan på plats i Auschwitz, tillsammans med kronprinsessan, talmannen, kulturministern och många av mina kollegor runt om i Europa. 

Men framför allt deltar två av Auschwitz överlevande från Sverige i den minnesceremonin – Elisabeth Masur och Leon Weintraub, som dessutom kommer att vara en av vittnestalarna.

***

I 80 år har vi både som land och som medmänniskor haft ett gemensamt ansvar – att lyssna. 

På överlevande, på överlevandes barn och barnbarn. Nu även barnbarnsbarn. Lyssna på representanter för judar, romer och andra grupper som föll offer för den europeiska kontinentens allra mörkaste kapitel. 

Så: Tack till er som orkar berätta, som vågar berätta. Och tack till föreningen Zikaron, som inte alla känner till, men som i handling förvaltar ert minne. Som ser till att nya generationer fortsätter berätta, vad allt färre som var med då, kan berätta nu.

Av samma skäl fortsätter vi att finansiera hågkomstresor till Förintelsens minnesplatser.

Och av samma skäl skjuter vi till mer pengar till Forum för levande historia, för den folkbildande insatsen i ”…om detta må ni berätta…”.

Vi gör det för att historien lär oss, att varje generation måste vinnas – och varje generation måste vaccineras.  

***

Men låt oss här idag inte bara se historiens mörker. Låt oss också se de ljus som tänds.

När Europas historia skrivs, så måste den handla om judiskt lidande och judisk död. Men den måste faktiskt också handla om judiskt liv.

För judiskt liv och det judiska kulturarvet är en del av vår gemensamma historia.

2025 markerar inte bara 80 år sedan den tidens ondska besegrades. Utan markerar också 250 år av judiskt liv i Sverige. För 1775 fick Aaron Isaac rätt att bosätta sig här, utan att tvingas konvertera till kristendom. Samma år grundade han en judisk församling här i Stockholm.

250 år senare är de judiska inslagen i vårt land så många, så tydliga och så självklara – att vi nu kallar dem för vårt kulturarv.

Så här i vintertid tänker man gärna på en varm sommarkväll, som den som förra året började med Pride-veckans shabbatgudstjänst, och avslutades med klezmer-konsert på Mälarpaviljongen.

Eller tänk på Josef Franks tidlösa design, nyligen tillägnad en helt egen utställning på Liljevalchs. Och som pryder nästan varenda svensk ambassad i hela världen. Och även Sagerska faktiskt, bara ett stenkast härifrån.  

Och tänk på den smörgåsgurka som många av oss lägger på frukostmackan. ”Gurkodlarsonen” Herbert Felix lanserade den i Sverige när han hade flytt nazismen i Tjeckoslovakien. För att inte tala om Georg Riedel och Idas sommarvisa på skolavslutningen.

Allt detta – och så mycket mer – finns också representerat i den nya symbolen för det judiska jubileumsåret.

Judiskt liv är alltså en omistlig del av vår svenska nutid, för att det var en viktig del av vår svenska dåtid – och ska förbli en självklar del av vår svenska framtid.

***

Tillbaka till Joanna Rubin Drangers bok. Hon avslutar med den retoriska frågan (och jag citerar): ”Hur vill vi att det ska vara? Ska människor behöva vara rädda för att vara dem de är?” 

Och svaret på frågan är nej. 

I min allra första regeringsförklaring sa jag att arbetet mot antisemitism är mycket högt prioriterat för den här regeringen. Men jag sa också att det kräver mer än bara vackra ord.

Därför blundar vi inte när svenska judar utsätts för ny och gammal antisemitism. 

Vi ser er, vi agerar, vi står bakom er – och här kommer vi stå kvar. Ingen svensk jude ska behöva frukta för sin egen säkerhet, någonstans – allra minst i sitt eget land.

Tack.