Tal av Maria Malmer Stenergard

Utrikesminister Maria Malmer Stenergards linjetal på Utrikespolitiska institutet – En utrikespolitik för svenska intressen

Publicerad 11 december 2024

Den 11 december 2024 höll utrikesminister Maria Malmer Stenergard ett linjetal på Utrikespolitiska institutet.

Det talade ordet gäller.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard hos Utrikespolitiska institutet. Foto: Utrikespolitiska institutet

Först och främst vill jag tacka för möjligheten att tala här vid Utrikespolitiska institutet, som spelar en så viktig roll för att främja intresset för och fördjupa kunskaperna om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor i Sverige. 

Analyserna från till exempel UI:s Centrum för Östeuropastudier och Nationellt kunskapscentrum om Kina är mycket betydelsefulla för att öka förståelsen för de snabba förändringar som nu sker i vår omvärld. Precis hur snabbt läget på marken kan förändras har vi sett de senaste veckorna i Syrien, där Assadregimen i Damaskus har fallit efter nästan 14 år av inbördeskrig och ofattbar brutalitet mot den egna befolkningen. Det behövs därför såväl snabba som skarpa analyser av hur sådana förändringar formar förutsättningarna för svensk utrikespolitik.

***

Svensk utrikespolitik har många ansikten. 

Svensk utrikespolitik är de 600 svenska soldater som vid årsskiftet blir en del av Natos framskjutna närvaro i Lettland.

Svensk utrikespolitik är det bistånd vi ger för att hjälpa kvinnor och flickor som utsatts för sexuellt våld i inbördeskrigets Sudan. 

Svensk utrikespolitik är det stöd vi ger Ukraina för att hjälpa dem att vinna kriget – politiskt, ekonomiskt, militärt och humanitärt. 

Regeringen genomför dessa åtgärder och lever upp till våra internationella åtaganden av en anledning. Vi gör det för att det ligger i Sveriges intresse. 

Vi har gått med i Nato därför att vi blir starkare och tryggare tillsammans i de västliga demokratiernas försvarsgemenskap, snarare än genom att stå ensamma.

Vi har länge varit och fortsätter vara en stor biståndsgivare, för att hjälpa människor som lever i fattigdom, under förtryck och på flykt, och därför att en mer fredlig och demokratisk omvärld också är bra för Sverige.

Vi har stöttat och kommer att fortsätta stödja Ukraina därför att det är rätt och riktigt. Vi påminns om att om vi vill leva i frihet och demokrati måste vi vara beredda att försvara dessa värden. Ukrainas sak är verkligen vår.

I Sverige har vi inte alltid talat öppet om vilka våra nationella intressen är och vad de säger om vår utrikes- och säkerhetspolitiska identitet och tillhörighet. 

Ett uppenbart exempel på det är att vi hade långtgående försvarssamarbeten med Natoländer långt innan vi faktiskt gick med i alliansen, men att detta förr ofta skedde i det fördolda.

En del av det som rör rikets säkerhet kommer alltid att omfattas av sekretess. Samtidigt är det skadligt om klyftan mellan ord och handling blir alltför bred. 

Om de strategiska intressen och värderingar som regeringen bygger utrikespolitiken på inte uttrycks i offentligheten undergrävs det allra viktigaste för all politik: folklig förankring.

Regeringen ska driva en utrikespolitik för att främja Sveriges intressen och värderingar, och svenska folket ska ha en tydlig bild av vilka dessa är. 

Det handlar också om att prioritera. Vi ska använda Sveriges utrikespolitiska kapital där vi kan göra störst skillnad och där våra intressen är som starkast. Vi har ett delansvar att göra gott i världen, men hela ansvaret att värna svensk säkerhet och svenska intressen. 

Det kraftigt försämrade omvärldsläget gör detta helt nödvändigt. Samtidigt befinner sig internationella institutioner och normer vi länge har varit beroende av under tryck. I denna nya verklighet måste vi själva – ensamma eller tillsammans med andra – ha förmågan att kunna försvara våra intressen för att de ska respekteras.

Jag tänkte därför ägna det här talet åt att försöka formulera ett svar på frågan: Vad innebär en utrikespolitik för svenska intressen i dag?

Jag kommer – utan att vara uttömmande – att utgå från fyra strategiska svenska intressen som formar vår utrikespolitik på 2020-talet och som också tar sig uttryck i den nya nationella säkerhetsstrategin:

• att vårt närområde är säkert och stabilt och att vi har ett nära, djupt och konstruktivt samarbete med våra allierade och partner – inte minst runt Östersjön, i EU och i Nato
• att Natos avskräckning och försvar är trovärdigt 
• att folkrätten respekteras, försvaras och ger den förutsägbarhet och rättssäkerhet som behövs, och att vi kan värna svenska kärnvärden som demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och jämställdhet i våra internationella engagemang
• att vi – trots de tilltagande stormaktspolitiska spänningarna – kan fortsätta bygga vårt välstånd på såväl handel som forsknings- och innovationssamarbete, samtidigt som vi värnar vår ekonomiska säkerhet.

Våra intressen och våra värderingar hänger ihop. Det ligger till exempel i Sveriges intresse att sammanhållningen inom den demokratiska världen är stark. 

En värld där värden såsom demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter värnas är gynnsam inte bara för världen i stort, utan också för Sveriges säkerhet, välstånd och för vårt demokratiska styrelseskick. 

Samtidigt måste genomförandet av utrikespolitiken vara pragmatiskt, realistiskt och anpassat till omständigheterna. 

Vår förmåga att ta itu med globala utmaningar som klimatförändringar, reglering av artificiell intelligens och rustningskontroll ställer krav på Sverige och våra likasinnade att samarbeta också med länder som inte nödvändigtvis delar våra värderingar. Det påverkar också möjligheten att nå så långt som regeringen hade velat, till exempel i klimatfrågan. 

I ett svårt omvärldsläge ställs varje land inför utrikespolitiska målkonflikter. Utrikes- och säkerhetspolitik handlar om att vilja, men lika mycket om att välja.

I vårt grannland Finland talar man därför om en utrikes- och säkerhetspolitik som grundar sig på värdebaserad realism. Man kan också kalla det för en värderingsdriven utrikespolitik för världen som den är.

Vilka är då de intressen som vår utrikespolitik grundar sig på?

***

Till kärnan av Sveriges utrikespolitik hör att stå upp för internationell rätt.

Folkrätt, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett humanitärt perspektiv utgör grunder för vår utrikespolitik. För Sveriges säkerhet och stabiliteten i omvärlden är det avgörande att den regelbaserade världsordningen och folkrätten upprätthålls. 

Här är FN-stadgan – som grundar sig på alla staters suveränitet, territoriella integritet och jämlikhet – avgörande. Det är begrepp som betyder något – inte bara i teorin, utan också i praktiken. Fråga bara våra ukrainska vänner. 

Sedan FN-stadgan antogs för snart 80 år sedan har ingen internationellt erkänd stat försvunnit i krig. Principen att gränser inte ska flyttas med militärt våld är i dag en bärande pelare i det vi kallar den regelbaserade världsordningen. 

Det ger mindre stater som Sverige rätt till en jämlik röst på den internationella arenan. Historiskt sett är det unikt. 

Ryssland försöker med våld omkullkasta den regelbaserade världsordningen och den europeiska säkerhetsordningen, där varje stats rätt att själv välja sin säkerhetspolitiska lösning utgör själva kärnan. Den rätt som Sverige utövat för att självständigt och med brett folkligt och parlamentariskt stöd välja medlemskap i Nato.

Ryssland vill framtvinga en ordning där små och medelstora stater, som Sverige, inte fritt och demokratiskt får välja sin egen väg. De ska kuvas och huka. 

Det är innebörden av Rysslands krav på en ny europeisk säkerhetsordning. En ordning som skapas med svärdets makt och vilar på den starkes rätt.

När frågan om fredsförhandlingar mellan Ukraina och Ryssland nu kommer upp på bordet är kärnan i vår ståndpunkt därför tydlig: ingen fred får förhandlas fram över huvudet på Ukraina, och den måste ha Ukrainas – och Europas – säkerhet i centrum. 

Sverige fortsätter att stödja Ukrainas diplomatiska ansträngningar för att nå en hållbar och rättvis fred grundad i folkrätten och FN-stadgan. Vårt ekonomiska, militära och humanitära stöd fortsätter också så länge som det krävs. 

Som både statsministern och jag har understrukit vid flera tillfällen är stödet till Ukraina de kommande årens allra främsta utrikespolitiska uppgift. För Sverige är det en existentiell fråga. Utan en rättvis, regelbaserad världsordning blir både vårt närområde och världen i stort en mer osäker plats. 

Det är också därför vi måste stå upp för internationell rätt globalt. Som ett medelstort, omvärldsberoende land måste vi visa att vi är principfasta och konsekventa. Vi måste leva som vi lär.

Det här aktualiseras av konflikten i Mellanöstern, som väcker starka känslor både i Sverige och i omvärlden. 

Där är det självklart att Israel har rätt att försvara sig efter det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen, liksom att Israel nu måste göra mer för att skydda civilbefolkningen och för att öka inflödet av och tillgången till humanitärt stöd. Folkrätten, inklusive den humanitära rätten, måste respekteras. 

På sikt behövs en förhandlad tvåstatslösning baserad på folkrätten. En politisk förutsättning för det är ett Gaza fritt från Hamasstyre. Det är den enda hållbara lösningen där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati.

Utifrån dessa utgångspunkter behöver vi inte värdera eller recensera enskilda beslut från internationella domstolar. Däremot behöver vi värna internationella domstolars integritet och självständighet när så många andra aktörer inte gör det. 

***

I det här osäkra omvärldsläget försöker auktoritära och illiberala krafter flytta fram sina positioner. 

Det speglas i den demokratiska tillbakagång som vi ser i många länder. 

Det speglas i den urholkning av rättsstatens principer som sker även här i EU. 

Det speglas i de attacker mot bland annat kvinnors, flickors och hbtqi-personers fulla åtnjutande av de mänskliga rättigheterna som sker på flera håll i världen. 

I länder som Afghanistan och Iran är det auktoritära styrets grund ett omfattande och systematiskt förtryck av kvinnor. 

Det kan Sverige aldrig acceptera. Sverige står stadigt när dessa värderingar blir utmanade runtom i världen. 

Jag ser att Sverige har en särskild roll att spela när det gäller det globala försvaret av jämställdhet, som är ett prioriterat område för Sverige i FN och för vårt bistånd. 

Sverige stöder FN:s befolkningsfond UNFPA, som är FN:s främsta organ för att främja sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. 

Vi stöder också UN Women, som levererar starka resultat i rollen som FN-systemets samordnare på jämställdhetsområdet. 

Nästa år kommer vi i Sverige dessutom att ta på oss rollen som ordförande för UN Womens styrelse. Det sker under ett viktigt år då Pekingplattformen, den globala handlingsplanen för jämställdhet, fyller 30 år. 

Jämställdhet är ett kärnvärde i svensk utrikespolitik. Det genomsyrar alltid vår politik, men det kommer att märkas på fler sätt nästa år. 

***

Samtidigt som vi slår vakt om våra kärnvärden måste vi ta hänsyn till förändrade globala maktförhållanden, som att den geopolitiska tyngdpunkten har förskjutits österut.    

Regeringen har därför ett tydligt fokus på Asien såväl i den nya utrikeshandelsstrategin som i säkerhetspolitiken, där vi har antagit en inriktning för ökat samarbete med länder i den indopacifiska regionen.

Kina är världens näst största ekonomi och en teknologisk ledarnation, samtidigt som landet fortfarande har ett auktoritärt styre och växande globala ambitioner. Kinas agerande mot Taiwan inger oro, och hot om militärt våld är oacceptabelt. Sveriges relation till Kina ska vara förankrad i en europeisk strategi, och i nära transatlantisk samverkan.

Vi bejakar dialog och samarbete med Kina där det är möjligt och i linje med våra intressen och värderingar, till exempel för att främja handel på lika villkor och hantera klimatfrågan.

Vi förväntar oss att Kina och resten av den indopacifiska regionen kommer att inta en central plats i amerikansk och europeisk utrikespolitik de kommande åren, vilket också är något vi väger in. 

***

En entydig slutsats av det är att vi i Europa behöver ta ett större ansvar för vårt eget försvar och vår egen säkerhet. 

Det för mig till nästa strategiska svenska intresse: att vårt närområde är säkert och stabilt och att vi gör mesta möjliga av våra samarbeten med allierade och partner.  

I utrikesdeklarationen slås det fast att regeringens utrikespolitik vilar på en europeisk, nordisk-baltisk och transatlantisk grund. 

Man kan också uttrycka det som att vi har tre utrikespolitiska tillhörigheter. 

Vi är en Östersjöstat, med särskilt nära historiska och kulturella band till vår närmaste samarbetspartner Finland och ett starkt samarbete med de baltiska staterna. 

Vi är européer, med Tyskland som vår närmaste handelspartner och snart 30 år som EU-medlem bakom oss.

Och vi är västerländska och transatlantiska, vilket nu också manifesteras genom vårt Natomedlemskap. 

Alldeles för länge präglades svensk utrikespolitik av en idé om att vi skulle vara en moralisk stormakt. 

Det var uttryck för ett slags svensk exceptionalism. 

En moralisk stormakt vars moral bestod i att inte välja sida. En moralisk stormakt med tron att vi kunde forma världen inte genom handling, utan genom symbolpolitik. 

Den föreställningen försvagade Sveriges inflytande och fjärmade oss länge från de länder som både geografiskt och värderingsmässigt alltid stått oss närmast – i Norden, i Europa, i väst. 

Med den här regeringen har vi förpassat den föreställningen till historieböckerna. 

I och med Natomedlemskapet har vi till sist kommit hem. 

Vi, som tidigare valde att inte välja sida, står nu upp för det som är rätt. För fred, frihet och demokrati – inte bara i ord, utan i handling.

Nu har vi möjlighet att fullt ut delta i de samarbetsformat som är avgörande för att forma vår framtid. 

Nu har vi äntligen en enad och stark Östersjöregion, förankrad i både Nato och EU. Det om något ligger i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intresse. 

Det här illustrerades tydligt för två veckor sedan när statsministern stod värd för ett nordisk-baltiskt toppmöte på Harpsund, dit också Polens premiärminister Donald Tusk var inbjuden.

Det var kulmen på det mycket ambitiösa ordförandeskap som Sverige lett i år för de informella nordiska och nordisk-baltiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetena N5 och NB8. 

Det faktum att alla demokratiska länder runt Östersjön nu är allierade innebär nya möjligheter. Därför har en huvudprioritering för vårt ordförandeskap varit att stärka den regionala säkerhetspolitiska dialogen och samarbetet, inklusive med Polen och Tyskland.

Tillsammans utgör de nordiska och nordisk-baltiska länderna en maktfaktor. Tillsammans utgör vi en G20-ekonomi och tillsammans är vi de näst största givarna av militärt stöd till Ukraina efter USA. Per capita är vi i särklass störst.

Vi är en politisk och ekonomisk kraft att räkna med och våra initiativ får större genomslag när vi gör gemensam sak, som när de nordisk-baltiska utrikesministrarna reste tillsammans till Moldavien och Ukraina i oktober för att stötta deras EU-närmande och presentera stödpaket till båda länderna för att bättre kunna stå emot Rysslands informations- och energikrigföring. 

I det här läget spelar de nordisk-baltiska länderna en unik roll. Vi gör alla i grunden samma bedömning: att Ryssland kommer att utgöra ett allvarligt hot mot Europas säkerhet under överskådlig framtid. 

Den insikten förenar oss och har förstärkt vårt samarbete, så att det i dag är närmare än vad det någonsin har varit.  

Målsättningen under Sveriges ordförandeskap i N5 och NB8 har varit att stärka det nordiska och nordisk-baltiska samarbetet även bland andra aktörer än de politiska och byråkratiska. Politiska institut och tankesmedjor är en viktig plattform för samarbete. Att UI nyligen stod värd för ett möte med era nordisk-baltiska systerorganisationer är betydelsefullt i det sammanhanget. 

***

Det nordisk-baltiska samarbetet kommer också att växa sig allt starkare mellan våra försvarsmakter, inte minst när Sverige nu tagit steget in i Nato. Som Natomedlem för Sverige en solidarisk allianspolitik, som syftar till att stärka säkerheten och stabiliteten i vårt närområde, och i det euroatlantiska området som helhet.

Vägen till ökad stabilitet och säkerhet går i dag via en stark avskräckning. Vårt överordnade intresse som Natomedlem är trovärdigheten i artikel 5. Vi måste värna vår säkerhet i förhållande till ett aggressivt Ryssland. Och vi måste göra det ur en styrkeposition.

För det behövs både en stark militär förmåga och politisk sammanhållning. Sveriges ledstjärna som Natomedlem är enighet och solidaritet. Vi bär våra kostnader, risker och vårt ansvar fullt ut. Att värna om alliansens sammanhållning är att värna dess styrka.  

Med Sverige som Natomedlem har alliansens djup ökat, och Arktis, Nordatlanten och Östersjön har vävts samman. Svenskt territorium är centralt för de allierades försvar av Nordeuropa. 

Jag vill därför vara glasklar: Sverige bejakar fullt ut de möjligheter vår geografi ger oss att stärka det kollektiva försvaret också av våra grannländer. Det är bra för oss, för våra grannar och för hela Nato. 

Sverige kommer också att bidra till Nato med värdefulla militära förmågor som avancerat stridsflyg, en unik undervattensförmåga och välutbildade soldater och officerare. Dessa förmågor blir nu ett viktigt bidrag till alliansens avskräckning.

Förutsättningen för detta är förstås ett starkt nationellt försvar. Sveriges försvarsutgifter når nästa år 2,4 procent av BNP. På tio år kommer försvarsanslaget att ha tredubblats.     

Det gör att vi kan vara en trovärdig, pålitlig och engagerad allierad, och axla det ansvar som följer av vår geografi. Vi stärker Natos förmågor och vi investerar i alliansens sammanhållning.

Utöver de 600 svenska soldater till framskjutna närvaro i Lettland som jag nämnde inledningsvis kommer vi även att bidra med örlogsfartyg till Natos stående marina styrkor, utöka vårt bidrag med stridsflygplan till Natos luftrumsövervakning samt till andra fredstida operationer och aktiviteter som syftar till att upprätthålla Natos samlade avskräckning. 

Vi kommer dessutom att ta vårt regionala ansvar i rollen som ramverksnation för Natos planerade närvaro i Finland. Där kommer Natos framskjutna närvaro att ledas av svenska officerare. 

En huvudprioritering för Sverige i allt detta är att motverka Rysslands förmåga att göra skada. 

Det är därför vi stärker alliansens avskräckning i Nordeuropa. 

Det är därför vi bygger upp vårt försvar, samtidigt som vi stöttar Ukrainas militära förmåga.

Det är därför vi stärker det nordisk-baltiska samarbetet och driver på i EU:s sanktionsarbete för att undergräva Rysslands resursbas. 

Och det är därför vi slår vakt om den transatlantiska länken och försöker engagera länder utanför vårt närområde till försvar för en regelbaserad världsordning, med FN-stadgan som grund.

På samma gång som vi pekar på det allvarliga hotet från Ryssland bör vi påminna oss om att tiden inte är på Rysslands sida. 

Den krigsekonomi som Putin ställt om landet till – och som alltmer liknar den sovjetiska kommandoekonomin – gör Ryssland allt svagare. Rysslands ökande beroende av soldater och krigsmateriel från Nordkorea och vapen från Iran är tecken på den ryska krigsmaktens och försvarsindustrins svagheter. 

Våra sanktioner ger resultat och vi har all anledning att fortsätta utveckla dem. 

Ett viktigt exempel är begränsningar av Rysslands så kallade skuggflotta: oljetankrar som används för att transportera stora volymer råolja och som är registrerade i andra, mindre nogräknade länder. 

Vid sidan av att utgöra allvarliga risker för Östersjöns miljö är den också ett viktigt verktyg för Ryssland att göda sin krigsekonomi. Här är Sverige pådrivande i EU för skärpta åtgärder mot fartyg i skuggflottan. 

***

I en värld av konflikt, konfrontation och konkurrens blir också handel, forskning och innovationer föremål för stormaktspolitik. 

Här har Sverige som ett industri-, ingenjörs- och innovationsland särskilda intressen som vi nu måste hävda på ett annat sätt än tidigare. 

Handeln med omvärlden har byggt det välstånd som vi svenskar lever i. Handeln har inte gjort oss sårbara, utan starka. 

När handeln nu målas upp som ett problem är Sverige därför den tydligaste rösten för frihandel i EU. 

Det betyder inte att vi ska dra ner på ambitionerna i arbetet med att ta fram effektiva sanktioner mot Ryssland. Det betyder inte att vi är naiva inför de risker som vår öppenhet kan medföra.  

Sverige tar diskussionerna om ekonomisk säkerhet på största allvar. Vi inser att områden som artificiell intelligens, avancerade halvledare, kvantteknik och bioteknik innebär särskilda risker för vår säkerhet och för att tekniken hamnar i orätta händer. 

Som kunskapsnation har vi mycket att skydda. Enligt FN:s fackorgan för immaterialrätt är Sverige världens näst mest innovativa land efter Schweiz. Vi har en stark tradition av fri forskning, företag som lägger stora resurser på forskning och utveckling och myndigheter som skapar rätt förutsättningar. 

Vi ser därför ett ökat behov av internationella samarbeten i skärningspunkten mellan teknik, innovation, handel och ekonomisk säkerhet. Samarbetet inom EU och Nato är centralt för att vi ska kunna stärka vår ekonomiska säkerhet, och vi behöver också utveckla vårt bilaterala samarbete med likasinnade länder. Några exempel är EU:s strategi för ekonomisk säkerhet, EU:s riktlinjer för säkerhet i telekommunikationer och Sveriges dialog med USA kring cyberfrågor och digitala frågor.

Men vi måste samtidigt skydda handeln – både de regler som sätter ramarna för vårt utbyte och de fria farleder som gör handeln mellan länder och mellan kontinenter möjlig. 

Handel är inte bara en garant för vårt välstånd, utan också för vår säkerhet. Gång på gång har öppna handelsvägar visat sig vara avgörande för att trygga försörjningen, också i tider av kris och krig. 

Återigen räcker det att titta på Ukraina, som på ett mycket imponerande sätt har lyckats hålla i gång sin ekonomi och därmed också sin försvarsförmåga.

Europeiska unionen är byggd på handel på den inre marknaden, men också med omvärlden. Vår gemensamma marknad och handelspolitik är rentav det som gör oss i EU intressanta för omvärlden. Den inre marknaden är en geopolitisk tillgång. 

Det är en tillgång vi måste utnyttja för att sluta fler handelsavtal med fler partner. Om inte vi gör det lämnar vi fältet fritt för andra aktörer att stärka sitt inflytande på världens tillväxtmarknader i Asien, i Latinamerika och i Afrika. 

Därför är det mycket glädjande att EU-kommissionen förra veckan avslutade förhandlingarna om ett handelsavtal med Mercosur-länderna Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay, efter 25 års förhandlingar. 

Under den tid som förhandlingarna har pågått har EU tappat mark i regionen. Som bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa påpekade nyligen har Kinas varuexport till Mercosur de senaste tio åren ökat med 56 procent och importen med 111 procent. Under samma period har EU:s export till samma länder minskat med sju procent, och importen har minskat med en procent. 

Det har varit ett ekonomiskt och geopolitiskt misstag. EU måste visa frihandelsvänner utanför EU att de behöver prioritera oss som partner. 

***

Den tid och den tillvaro då vi kunde delegera de stora och svåra utrikes- och säkerhetspolitiska uppgifterna till andra är förbi.

Nu måste vi själva stå upp för våra intressen och värderingar tillsammans med våra allierade och partner. 

För att säkra det nordöstra hörn av Europa som är vårt. 

För att sätta stopp för de auktoritära krafter som vill söndra, härska och destabilisera vårt och våra allierades öppna samhällen. 

För att hålla handeln och farleder fria för att trygga vår försörjning. 

Och ytterst – för att värna vår demokrati, vår frihet, vår självständighet och vår handlingsfrihet. 

I det här läget blir Sverige inte starkt genom att stå ensamt eller genom att göra eftergifter.

Sverige blir inte starkt genom vad vi säger, utan genom vad vi gör tillsammans med andra.

Vi blir starka genom att gå med i allianser, och genom att bygga allianser. Vi blir starka genom att vara tydliga med vilka våra intressen är, och genom att främja dem med våra likasinnade.

Med våra nordisk-baltiska grannar, med våra europeiska vänner, med våra transatlantiska allierade och med våra globala partner. 

Vi lever i en allvarstid.

Det är lätt och ibland frestande att göra dramatiska historiska jämförelser, men för att parafrasera en av de ryska klassikerna liknar alla lyckliga tider varandra, medan varje olycklig tid är olycklig på sitt eget vis. 

Vad som står klart är i varje fall att inget är ödesbestämt. Enskilda handlingar som president Zelenskyjs beslut att stanna kvar i Kiev i stället för att lämna Ukraina under den fullskaliga ryska invasionens första dagar visar att det spelar roll vad vi gör, även i de mörkaste stunder. 

Med rätt beslut och med beslutsamhet kan vi vrida utvecklingen i rätt riktning. Allt för att utföra regeringens viktigaste uppgift: att göra Sverige säkrare och friare.