Om det finanspolitiska ramverket

Det finanspolitiska ramverket består av ett antal mål och principer som finanspolitiken ska förhålla sig till samt former för uppföljning, utvärdering och transparens. Ramverket består av följande delar:

• Budgetpolitiska mål (överskottsmål, skuldankare, utgiftstak, kommunal ekonomi i balans)
• En stram statlig budgetprocess
• Extern uppföljning av finanspolitiken
• Öppenhet och tydlighet

Detaljerna i ramverket finns beskrivna i skrivelsen Ramverket för finanspolitiken, Skr. 2017/18:207.

Budgetpolitiska mål

De budgetpolitiska målen för finanspolitiken är en central del av det finanspolitiska ramverket. Dessa består av ett överskottsmål för hela den offentliga sektorn, ett utgiftstak för staten, krav på kommunsektorn att ha sina budgetar i balans samt ett skuldankare för den konsoliderade bruttoskulden (den s.k. Maastrichtskulden).

Överskottsmål för hela den offentliga sektorn

Regeringen är enligt budgetlagen skyldig att lämna ett förslag till mål för den offentliga sektorns finansiella sparande. Riksdagen har fastställt att nivån på överskottsmålet ska uppgå till en tredjedels procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. 

Uppföljningen av överskottsmålet är fokuserat på en jämförelse mellan överskottsmålet och det så kallade strukturella sparandet. Strukturellt sparande är en uppskattning av hur stort det finansiella sparandet skulle vara om det inte var påverkat av konjunkturläget eller engångseffekter i finanspolitiken. Uppföljningen syftar till att bedöma storleken på de finanspolitiska åtgärder som är nödvändiga för att överskottsmålet ska nås utifrån regeringens aktuella prognoser.

Ett beslutat överskottsmål gäller tills vidare, men ses över vart åttonde år. En sådan översyn bör göras mot slutet av varannan mandatperiod så att ett eventuellt reviderat mål ska kunna träda i kraft första året efter ett ordinarie val.

Skuldankare

Skuldankaret är ett riktmärke för hur stor den konsoliderade bruttoskulden ska vara på medellång sikt. Det är den konsoliderade skulden för hela den offentliga sektorn (staten, kommunerna och regionerna) och kallas även för Maastrichtskulden. Skuldankaret är fastställt till att bruttoskulden ska vara 35 procent av BNP.

Varje år ska regeringen redogöra för bruttoskuldens utveckling. Redogörelsen ska presenteras i den ekonomiska vårpropositionen. Om bruttoskulden avviker med mer än 5 procent av BNP ska regeringen lämna en skrivelse till riksdagen och förklara vad som orsakat avvikelsen och hur den ska hanteras. Skrivelsen ska lämnas samtidigt som den ekonomiska vårpropositionen lämnas till riksdagen.

Utgiftstak för staten

Enligt budgetlagen är det obligatoriskt för regeringen att i budgetpropositionen föreslå ett utgiftstak för statens och ålderspensionssystemets utgifter för det tredje tillkommande året. Därefter fastställer riksdagen taket. Utgiftstaket fastställs alltså tre år i förväg. Genom detta beslut blir det tydligt vilka ramar som finns för statens totala utgifter och även vilket skatteuttag som kan komma att krävas för att nå överskottsmålet.

Utgiftstakets nivå ska normalt inte ändras efter att det har fastställts. Vid regeringsskiften som innebär en omläggning av den ekonomiska politiken eller vid en kris med mycket långtgående ekonomiska effekter, kan regeringen dock föreslå en ändring av den fastställda nivån på utgiftstaket. Ändringen ska riksdagen sedan fatta beslut om.

Krav på kommunsektorn att ha budgetar i balans

För att stärka budgetprocessen på lokal nivå tillämpas ett balanskrav för kommunsektorn. Kravet innebär att varje kommun och region ska budgetera för ett resultat i balans. Balanskravet anger den lägsta godtagbara resultatnivån. Kommuner och regioner ska ha en god ekonomisk hushållning i sin verksamhet och besluta om riktlinjer för att uppnå detta.

Stram budgetprocess

En annan central del av det finanspolitiska ramverket är den strama statliga budgetprocessen. Budgetarbetet utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, där olika utgifter ställs mot varandra och utgiftsökningar prövas utifrån ett på förhand fastställt ekonomiskt utrymme som ges av utgiftstaket och överskottsmålet. Denna process bidrar till att summan av alla budgetförslag inte blir större än vad som är förenligt med en hållbar finanspolitik.

Huvudlinjen i budgetarbetet är att utgiftsökningar inom ett område ska täckas genom utgiftsminskningar inom samma område. En annan viktig princip är att regeringens budgetförslag ska omfatta alla inkomster och utgifter samt andra betalningar som påverkar statens lånebehov (fullständighetsprincipen).

Extern uppföljning

En väl fungerande extern uppföljning av finanspolitiken på både nationell och internationell nivå är viktig för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet. På nationell nivå ansvarar ett antal myndigheter för olika delar av uppföljningen av finanspolitiken.

Finanspolitiska rådet har ett särskilt ansvar för att analysera hur väl regeringen uppfyller de budgetpolitiska målen och om finanspolitiken är långsiktigt hållbar.

Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen med uppdrag att granska den statliga verksamheten. Regeringen ska inom fyra månader från det att den mottagit en granskningsrapport från Riksrevisionen lämna en skrivelse till riksdagen med en redovisning av vilka åtgärder regeringen vidtagit eller avser att vidta med anledning av rapporten.

Ekonomistyrningsverket och Konjunkturinstitutet gör oberoende bedömningar av den makroekonomiska och offentligfinansiella utvecklingen samt lämnar rekommendationer om finanspolitikens inriktning.

På internationell nivå följs politiken främst upp av olika EU-organ, men också av OECD och Internationella valutafonden.

Öppenhet och tydlighet

För att det finanspolitiska ramverket ska vara styrande för politiken, och för att finanspolitiken ska vara möjlig att följa upp, är det viktigt att redovisningen av finanspolitiken är transparent och heltäckande. Medborgarna ska ha möjlighet till insyn i finanspolitiken.

Det finns bestämmelser om hur regeringens ekonomiska propositioner ska utformas. Reglerna finns bland annat i regeringsformen, riksdagsordningen och budgetlagen. En samlad beskrivning av dessa regler finns i skrivelsen Ramverket för finanspolitiken.