Departementsserien och promemorior från Landsbygds- och infrastrukturdepartementet

Överprövning av beslut om skyddsjakt och licensjakt för vissa rovdjur

Publicerad 20 oktober 2015

Den 28 maj 2015 beslutades att en utredning skulle genomföras i Regeringskansliet för att föreslå en transparent och rättssäker processgång för överprövning av länsstyrelsens beslut om skyddsjakt och licensjakt på stora rovdjur som är förenlig med EU-rätten. Hovrättslagmannen Charlotta Riberdahl utsågs till utredare. Genom denna promemoria är uppdraget slutfört.

Ladda ner:

• Överprövning av beslut om skyddsjakt och licensjakt för vissa rovdjur (pdf 540 kB)

Promemorians huvudsakliga innehåll

58 § jaktförordningen innebär att om Naturvårdsverket självt beslutar om skyddsjakt eller licensjakt på björn, varg, järv eller lo (och beslut på skyddsjakt av kungsörn) kan det beslutet överklagas till förvaltningsdomstol. Skulle däremot Naturvårdsverket fatta beslut om delegation av skyddsjakt eller licensjakt av de nämnda rovdjuren kan inledningsvis själva delegationsbeslutet inte överklagas. När sedan länsstyrelsen som första instans fattar beslut i frågan kan det beslutet överklagas till Naturvårdsverket, men Naturvårdsverkets beslut kan därefter inte överklagas. Skyddsjaktsbeslut eller licensjaktsbeslut på dessa rovdjur där länsstyrelsen utgör första instans kan därmed som huvudregel inte överprövas av domstol.

Samtidigt har Sverige ratificerat art- och habitatdirektivet, som ger björn, varg och lodjur ett strikt skydd och Århuskonventionen, som anger att Sverige ska se till att allmänheten har rätt att få sådana beslut prövade av domstol eller i administrativ ordning och att rättsmedlen ska vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma.

Kommissionen driver ett överträdelseärende mot Sverige om den bristande möjligheten att rättsligt pröva beslut om skyddsjakt och licensjakt av rovdjur. Kommissionen anser att ordningen i Sverige om att jaktbeslut som fattats av länsstyrelsen endast kan överklagas till Naturvårdsverket inte är i överensstämmelse med Århuskonventionen jämfört med artikel 216.2 i EUF-fördraget och principen om ändamålsenlig verkan av art- och habitatdirektivet.

Slutsatsen i denna promemoria är att överklagandeförbudet inte i och för sig strider mot Århuskonventionen. Däremot är ett sådant förbud inte förenligt med grundläggande principer om effektiva nationella rättsmedel och principen om EU-rättens ändamålsenliga verkan. Det är därutöver möjligt att förbudet även strider mot likvärdighetsprincipen.

En bedömning är vidare att en nämnd för överprövning med ett brett deltagande från partsintressenter inte är ett godtagbart alternativ till domstolsprövning och skulle också med hänsyn till att den beräknade ärendemängden skulle uppgå till knappt 20 ärenden om året utgöra ett kostsamt och ineffektivt alternativ.

Huvudregeln är att dömande verksamhet ska ske i domstol. Ärenden som rör frågor om skydds- och licensjakt är juridiskt komplicerade och har ofta starka intressemotsättningar. Det finns därför vid handläggningen av denna typ av ärenden starka skäl för en öppen process med god insyn. Det är även tveksamt om en nämnd skulle vara förenlig med Europakonventionens krav och EU-rätten.

Det föreslås mot denna bakgrund att länsstyrelsernas beslut om skydds- eller licensjakt av rovdjur ska överklagas till förvaltningsdomstol i stället för till Naturvårdsverket.

Det som har anförts mot ett domstolsförfarande är främst kravet om skyndsamhet, men även att domstolarna skulle sakna kompetens. Det föreslås därför att det i jaktförordningen införs en reglering om att beslut om skyddsjakt och licensjakt av rovdjur ska hanteras skyndsamt. Syftet är att besluten i normalfallet ska kunna överprövas i sak i underrätten och att kammarrätten ska hinna ta ställning till frågan om prövningstillstånd före den beslutade jakttiden så att beslutet kan verkställas om förutsättningar för skyddsjakt eller licensjakt finns.

Överprövning av beslut om skyddsjakt och licensjakt kräver i första hand juridisk kunskap. Domstolarna är därför utifrån ett rent kunskapsperspektiv den instans som är mest lämpad att överpröva dessa beslut. Det har invänts att det därutöver krävs kunskap om djurs beteende. Domstolarna har dock tidigare slagit fast att undantagen i art- och habitatdirektiven ska tolkas restriktivt och att det är den myndighet som fattar beslut om undantag från det strikta skyddssystemet som har bevisbördan för att förutsättningarna för undantaget är uppfyllda. Det är sedan den överprövande instansens uppgift att döma i målet utifrån vad som har bevisats. Det saknas därmed behov av att förstärka domstolarna med särskild kompetens i form av sakkunniga. Däremot är det viktigt att det snabbt aktualiseras en stabil praxis, som i sin tur kommer att göra överklagandena onödiga. En förbättringsåtgärd skulle i stället kunna vara att öka specialiseringen i domstol. Under 2014 fattades 140 beslut om skyddsjakt av rovdjur, varav 13 överklagades. Under samma år fattades 12 beslut om licensjakt, varav tre överklagades. Med hänsyn till det begränsade antalet ärenden skulle det i första hand vara relevant att samla ärenden vid en förvaltningsrätt. Det föreslås att denna måltyp ska handläggas hos en förvaltningsrätt. Förvaltningsrätten i Stockholm är den instans som överprövar beslut där Naturvårdsverket avgör ärendet som första instans och som tidigare avgjort dessa ärenden.