Civilt försvar på agendan för Natomöte i Berlin
Publicerad
Den 16–18 september deltog Johan Berggren, statssekreterare hos minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin, i ett informellt Natomöte i Berlin. På mötet diskuterades utmaningar kopplade till beredskap och civil-militär samverkan i komplexa kriser.
Johan Berggren representerade Sverige på mötet då han är utsedd Senior National Official (SNO) för Natos civila beredskapsarbete. Varje allierat land har en sådan representant, som ska kunna redogöra för det nationella arbetet med de sju civila förmågekraven som finns inom Nato.
– Sverige ska vara en pålitlig och solidarisk allierad, och bidra till Natos avskräckning och försvar. På den civila sidan är det arbete som Nato och de allierade bedriver kopplat till resiliens och civil beredskap oerhört viktigt. Vi vill bidra till alliansens hantering av den breda hotbilden, inklusive cyberhot, hot mot kritisk infrastruktur och otillbörlig informationspåverkan, säger Johan Berggren.
Programmet för mötet var uppbyggt runt ett scenario med flera parallella kriser, som deltagarna fick diskutera kring. Fokus för diskussionerna var behoven av planering och förberedelser inom områdena resiliens, civil beredskap och värdlandsstöd.
Tyskland och Polen stod värd för mötet.
Natos arbete med civil beredskap
Natos civila beredskapsarbete syftar till att stärka alliansens resiliens, det vill säga förmågan inom ett samhälle att kunna motstå och återhämta sig från större störningar och kriser som exempelvis hybridattacker, väpnat angrepp, avbrott i kritisk infrastruktur eller naturkatastrofer.
Inom Natos civila beredskapsarbete pekas tre grundförmågor ut som särskilt viktiga för att samhället ska fungera. Det handlar om att:
• Säkerställa politiskt beslutsfattande och centrala ledningsfunktioner.
• Säkerställa viktiga samhällsfunktioner.
• Säkerställa civilt stöd till militära operationer.
Resiliens och civil beredskap är ett nationellt ansvar, men betraktas samtidigt som ett kollektivt åtagande inom Nato. Det regleras i artikel 3 i nordatlantiska fördraget. Varje allierads individuella åtgärder för att upprätthålla och stärka nationell motståndskraft reducerar sårbarheten hos alliansen som helhet och höjer tröskeln för en angripare.
