Rättslig hjälp i civila mål och ärenden

EU:s bevis­upptagnings­förordning

Det finns särskilda regler om bevis­upp­tagning mellan EU:s medlemsstater, med undantag för Danmark, i EU:s förordning 2020/1783 av den 25 november 2020 om samarbete mellan medlems­staternas domstolar i fråga om bevis­upptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (bevis­upptagning). Förordningen är direkt tillämplig i Sverige men kompletteras av lagen (2003:493) om EU:s förordning om bevis­upptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur samt förordning (2022:625) med komplet­terande bestämmelser till EU:s bevis­upptagnings­förordning. EU-förordningen har företräde framför bestämmelser i andra internationella överens­kommelser på området mellan medlems­staterna, exempelvis1970 års Haagkonvention om bevis­upptagning i mål och ärenden av civil och kommersiell natur.

Förordningen ska tillämpas i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur när en domstol i en medlems­stat enligt sin nationella lagstiftning anmodar en behörig domstol i en annan medlemsstat att ta upp bevisning eller när den begär att få ta upp bevisning direkt i en annan medlemsstat. Med direkt bevis­upptagning avses situationer när en domstol vill ta upp bevisning i en annan medlems­stat utan inblandning av någon domstol i den staten. Det kan ske antingen genom att behöriga före­trädare för den ansökande domstolen tar upp bevisningen på den andra medlems­statens territorium eller genom att den ansökande domstolen håller telefonförhör eller förhör via videokonferens med ett vittne som befinner sig i den andra medlems­staten. En domstol kan inte begära bevis­upptagning med stöd av förord­ningen om bevisningen inte är avsedd att användas i ett pågående eller planerat rättsligt förfarande.

Domstolarna ska, förutom vid direkt bevis­upptagning, kommunicera direkt med varandra. Respektive medlemsstat avgör vilka nationella domstolar som är behöriga att ta upp bevisning. I Sverige får samtliga svenska domstolar begära bevis­upptagning i en annan medlemsstat med stöd av förord­ningen. En framställan om bevis­upptagning från en behörig myndighet i en annan medlemsstat ska  verkställas av en tingsrätt.

Två olika formulär används vid framställning om bevis­upp­tagning. Det ena formuläret, formulär A, avser en framställan om bistånd med bevisupptagning till en domstol i en annan medlemsstat. Det andra formuläret, formulär L, avser en framställan om direkt bevisupptagning i en annan medlems­stat. I den första situationen ska den anmodade domstolen inom sju dagar från det att den mottagit fram­ställningen sända ett kvitto till den ansökande domstolen genom ifyllande av formulär B. Om den ansökande domstolen skickat fram­ställningen till en domstol som inte är behörig, ska den domstolen vidarebefordra framställningen till en behörig domstol och underrätta den ansökande domstolen om det genom ifyllande av formulär C.

Den anmodade domstolen ska verkställa en framställning utan dröjsmål och senast inom 90 dagar från det att framställningen kommit in till domstolen. En svensk domstol som ska ta upp bevisning åt en domstol i en annan medlemsstat ska som utgångspunkt tillämpa rättegångs­balkens regler. En anmodad domstol är dock skyldig att godta en begäran om att en framställning ska verk­ställas i enlighet med ett förfarande som föreskrivs i den medlems­stat där den ansökande domstolen är belägen om ett sådant tillväga­gångssätt inte är oförenligt med lagstiftningen i den medlemsstat där den anmodade domstolen är belägen eller skulle innebära betydande praktiska svårigheter.

Hinder mot verkställighet kan vara att en person som ska höras åberopar en rätt att vägra att avge vittnesmål eller att det finns ett förbud mot att avlägga ett vittnesmål på grund av lagstift­ningen i någon av medlemsstaterna där den anmodade eller den ansökande domstolen är belägna. Hinder kan också finnas om framställningen inte ligger inom förordningens tillämpnings­område, om verkställigheten av en framställning inte ligger inom den anmodade domstolens behörighet, om den ansökande domstolen inte har följt den anmodade domstolens föreläggande att komplettera fram­ställningen, eller om nödvändig säkerhet eller förskott inte ställts respektive lämnats inom begärd tidsfrist.

Vid framställning om direkt bevisupptagning ska framställningen sändas till det centrala organet eller den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten. Det centrala organet eller den behöriga myndigheten ska inom trettio dagar genom ifyllande av formulär M ska meddela den ansökande domstolen om framställningen godtagits eller inte. Det centrala organet eller den behöriga myndigheten kan uppställa vissa villkor om hur bevisupptagningen ska ske i enlighet med lagstift­ningen i den egna staten. Direkt bevis­upptagning får endast genomföras på frivillig grund och utan tvångs­åtgärder. Den domstol som verkställer den direkta bevis­upptagningen gör det i enlighet med den egna lagstiftningen, dock med eventuella begränsningar på grund av villkor som uppställts.

Hinder mot verkställighet kan vara om framställningen inte ligger inom förordningens tillämpnings­område, om framställan inte innehåller alla nödvändiga uppgifter eller om den direkta bevisupptagningen som begärts strider mot grundläggande principer i den egna medlemsstaten. (Se länk under Genvägar - Europeisk e-juridikportal – Bevisupptagning (europa.eu).

Bevisupptagning åt utländsk domstol i civila mål och ärenden (när EU:s bevis­upp­tagnings­förordning inte ska tillämpas)

Bestämmelser om bevisupptagning åt utländsk domstol finns i lagen (1946:816) om bevis­upptagning åt utländsk domstol. En framställning om bevisupptagning i ett civilt mål eller ärende lämnas in av den utländska domstolen till Centralmyndigheten som vidarebefordrar framställningen till den svenska domstol som ska verkställa bevisupptagningen. En fram-ställning från en annan nordisk stat sänds dock direkt till behörig svensk domstol. De åtgärder som kan komma i fråga vid bevisupptagningen räknas upp i lagen. Uppräkningen är inte uttömmande.

Förfarandet äger rum vid en tingsrätt och följer rätte­gångs­balkens regler. Om den utländska domstolen har vissa önskemål i fråga om förfarandet ska de tillgodoses under förutsättning att de inte strider mot svensk lag. Begränsningar i den främmande statens processlag ska också beaktas. Utländska domare har rätt att närvara vid bevisupptagningen. Efter genomförd bevisupptagning återredovisas uppdraget - oftast genom ett protokoll över bevisupptagningen - till den andra staten via Central­myndigheten. Handlingar som har upprättats med anledning av bevis­upptagning enligt Haag­konventionen angående vissa till civilprocessen hörande ämnen från 1954 på framställning av domstol i Österrike ska översändas av den svenska domstolen direkt till den österrikiska domstolen.

Enligt 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur kan bevis­upp­tagning utan användande av tvångsmedel ske av diplomatisk eller konsulär tjänsteman (artikel 15-16) samt av en person som i behörig ordning utsetts för sådant ändamål, en så kallad commissioner/commissaire (artikel 17). Ansökan enligt artikel 15-16 kan inges av tjänstemannen själv. En commissioner/commissaire enligt artikel 17 ska vara utsedd av det ansökande landets domstol där ärendet inletts. I Sverige har bestämmelsen tolkats som att personen i fråga ska vara utsedd av domstol. I USA brukar detta kallas "court appointed". För att bevisupptagning enligt artikel 15-17 ska få genomföras ska tillstånd först inhämtas från Justitie­departe­mentet. Tillstånd till bevisupptagning ges endast om den som ska höras samtycker. En ansökan enligt artikel 17 ska innehålla den utländska domstolens beslut om att utse en com­missioner/commissaire samt kontaktuppgifter till den person som ska höras. Bevisupptagning i Sverige ska, oavsett om ed ska avläggas eller inte, ske i enlighet med de internationella instrument som Sverige är ansluten till.

Svenska staten betalar de flesta kostnader som föranleds av bevisupptagningen.

Bevisupptagning vid utländsk domstol i civila mål och ärenden (när EU:s bevis­upp­tagningsförordning inte ska tillämpas)

Bestämmelser om bevisupptagning vid utländsk domstol finns i lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol. Bevisupptagningen innebär att en svensk domstol får hjälp av en utländsk domstol med att ta upp t.ex. skriftliga bevis, vittnes­förhör och bevis från sakkunniga. Det krävs att talan har väckts vid svensk domstol. En fram­ställning om bevis­upptagning ska innehålla en redogörelse för sak­förhål­landena och uppgift om vilken bevisning som avses och vad som ska styrkas med den. Rätten kan ange att ett visst förfarande som är föreskrivet i svensk lag ska tillämpas. Som utgångspunkt gäller dock det främ­mande landets lag.

Framställningen ska lämnas till Centralmyndigheten som vidare­befordrar fram­ställ­ningen till behörig domstol i den andra staten. Om direkt skrift­växling får ske enligt konven­tioner och avtal med den andra staten ska fram­ställningen emellertid överlämnas direkt till utsedd central­myndighet i den andra staten eller till den utländska domstolen (se 1970 års Haag­konvention om bevisupptagning).

Centralmyndigheten översätter vid behov fram­ställ­ningen innan den översänds till den utländska dom­stolen. Vid direkt skrift­växling ser den behöriga domstolen till att fram­ställningen översätts. Information om språk­krav och adresser finns i bilagan till SFS 2000:708.