Stärkt självförsörjning genom säker brytning av uran
Publicerad
Debattartikel av energi- och näringsminister Ebba Busch, klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari och minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin, Dagens industri, den 5 februari 2026.
Europa är i dag helt beroende av import av flera kritiska och strategiska mineral som behövs inom alla delar av vår industri – från batterier och vindkraftverk till fordon och försvarsmateriel. Dessa hämtas i dag främst från länder med svaga miljökrav och bristande respekt för mänskliga rättigheter, och som därtill har visat sig vara beredda att använda importberoendet som geopolitiskt vapen. Detta utgör en strategisk sårbarhet för Sverige och Europa som varken är hållbar eller moraliskt försvarbar.
Sverige är samtidigt en erfaren gruvnation som klarat av att både ha en av världens striktaste miljöregelverk och en gruvnäring i internationell framkant. När efterfrågan på hållbart och etiskt utvunna metaller ökar har Sverige både möjlighet och ansvar att bidra. Som ett led i att ta detta ansvar beslutade regeringen i höstas att avskaffa förbudet mot uranbrytning. Det finns tre avgörande skäl till detta.
För det första var uranförbudet som infördes 2018 av den tidigare regeringen ideologiskt motiverat – ett eko av det motstånd som i decennier riktats mot kärnkraften. Det finns nämligen ingen principiell skillnad mellan uranbrytning och annan gruvbrytning. När verksamheten prövas enligt svensk miljölagstiftning är uran inte farligare än andra metaller. Att särbehandla uran saknar därmed saklig grund.
För det andra innebar förbudet att det uran som redan bryts i samband med annan gruvbrytning inte har kunnat tas tillvara som den viktiga resurs det är, utan har i stället hamnat i gruvavfallet. Det är inte bara ett betydande resursslöseri. Det är också sämre ur miljösynpunkt än att ta hand om uranet.
För det tredje har uranförbudet i praktiken försvårat, och i vissa fall stoppat, utvinningen av andra kritiska metaller och mineral, såsom vanadin. Några av de mest samhällsviktiga fyndigheterna finns i områden där uran förekommer naturligt. Förbudet mot uranbrytning innebär därmed att även dessa viktiga resurser riskerade att gå förlorade– på bekostnad av vår konkurrenskraft, försvar och klimatomställning.
Nu slutför vi denna omläggning av politiken genom att uranbrytning inte längre ska klassas som en kärnteknisk anläggning, utan som en kärnteknisk verksamhet. När denna ändring genomförs upphör det kommunala särvetot mot uranbrytning. Det innebär dock inte att kommunerna fråntas allt inflytande. Precis som vid annan gruvbrytning behåller kommunerna sitt planmonopol, deltar i samråd och har rätt att yttra sig och föra talan i tillståndsprocesser.
Moderniseringen av svensk kärntekniklag har välkomnats brett. Det har dock framförts oro kring vad det skulle kunna få för konsekvenser lokalt om inget veto längre finns. Främst i områden där det finns uranrikt alunskiffer har frågan om brytning av uran kopplats samman med frågan om brytning i denna typ av berggrund.
Brytning av mineral i alunskiffer är komplex, oprövad och kan medföra större miljörisker än många andra typer av gruvdrift. Trots detta har det aldrig funnits ett generellt förbud eller ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. Den förra regeringen utredde frågan, men drog slutsatsen att ett förbud inte var nödvändigt – inte minst då vi har en strikt miljötillståndsprövning. I stället infördes ett särskilt lämplighetskrav för alunskifferbrytning i minerallagen, som fortfarande gäller. Lämplighetskravet innebär att aktörer behöver ha högre miljöteknisk kompetens och ekonomiska muskler än vid gruvdrift i andra bergarter.
Lokal förankring är dock avgörande för att Sverige ska kunna förbli en stark gruvnation. Människor har rätt att kräva tydliga svar på hur deras vatten, mark och lokala miljö kommer att påverkas. I Jämtland blir detta konkret när området runt Storsjön, som är den viktigaste dricksvattenkällan för många, blivit föremål för prospektering. Vi vill därför ge lokalsamhällen större möjligheter att själva få avgöra hur deras närmiljö påverkas.
Därför vill regeringen nu snabbutreda frågan om ett kommunalt veto specifikt mot brytning i alunskiffer, oavsett vilka ämnen som skulle utvinnas. Det innebär att folkvalda i Sveriges kommuner kan få större inflytande över eventuell brytning än i dag, utöver de sedan tidigare gällande särskilda lämplighetskraven.
Sverige ska vara en ledande gruvnation även i framtiden, men utan ideologiska låsningar. En ansvarsfull råvarupolitik kräver att vi både stärker Sveriges självförsörjning av kritiska mineral och metaller, samtidigt som vi värnar miljön och lyssnar på lokalsamhällen. Regeringen tar ansvar för båda.
Ebba Busch, energi- och näringsminister
Romina Pourmokhtari, klimat- och miljöminister
Carl-Oskar Bohlin, minister för civilt försvar
