Artikel från Statsrådsberedningen

Statsministerämbetet firar 150 år

Publicerad 20 mars 2026

I dag, den 20 mars 2026 är det 150 år sedan Sveriges första statsminister tillträdde. Sverige har sedan dess haft 35 statsministrar och 53 regeringar.

– Svensk statsförvaltning har stolta anor som vi både vårdar och för in i vår egen tid. Statens ledningsfunktioner blev inte klara med Axel Oxenstierna på 1600-talet och även uppdraget som statsminister har förändrats under de senaste 150 åren. Men den grundläggande uppgiften som statsminister består: att ägna tid och kraft åt den övergripande politiska inriktningen. Den som inget enskilt statsråd kan överblicka eller bestämma över, säger statsminister Ulf Kristersson.

Statsministerämbetets utveckling

Sedan statsministerämbetet inrättades 1876 har rollen förändrats i takt med samhällsutvecklingen. Varje statsminister har satt sin prägel på uppdraget, och organisationen runt statsministern har genomgått flera förändringar.

En röd tråd har varit behovet av att samordna regeringens och Regeringskansliets arbete, en viktig uppgift för statsministern och Statsrådsberedningen – som bär det yttersta samordningsansvaret.

Att ta ett samlat grepp för att lösa viktiga samhällsproblem har även ökat i betydelse för samhällets funktioner i stort, i takt med att samhällsutvecklingen och omvärlden ställer nya och mer komplexa krav.

EU-medlemskapet 1995 förändrade också statsministerns roll, och gav den en mer internationell dimension. Samtidigt har medielandskapet förändrats, där nyhetsflödets snabbhet och granskande karaktär ställer högre krav på tillgänglighet och kommunikation.  

Genom åren har organisationen runt statsministern växt, med nya tjänster på Statsrådsberedningen för att stödja statsministern i uppdraget att samordna och leda regeringens arbete. På Tage Erlanders tid började en liten stab att växa fram. Ingvar Carlsson inrättade en tjänst som samordningsminister och Carl Bildt inrättade ett samordningskansli. Under Göran Perssons tid upphörde departementen att vara egna myndigheter och samlades organisatoriskt i en myndighet – Regeringskansliet – med statsministern som chef. Fredrik Reinfeldt inrättade kansliet för krishantering. Ulf Kristersson har tagit ytterligare steg, bland annat med att inrätta en funktion – SB inrikes – för att samordna reformarbetet inom politiskt prioriterade områden, samt ett nationellt säkerhetsråd, där utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik diskuteras och samordnas, och en nationell säkerhetsrådgivare som biträder rådet.

Från att ensamt ha samordnat regeringskretsens arbete är statsministern i dag regeringschef, representant för Sverige och myndighetschef för Regeringskansliet, och har – tillsammans med EU-ministern – Statsrådsberedningen med ca 240 medarbetare som stöd i uppdraget att samordna och leda regeringens och Regeringskansliets arbete.

Hur statsministerposten kom till

Den 20 mars 1876 tillträdde ämbetsmannen och politikern Louis De Geer som Sveriges första statsminister. Detta skedde i samband med att 1809 års regeringsform ändrades, och statsministern fick en grundlagsstadgad särställning som Statsrådets främste ledamot. Innan dess hade Statsrådet, som inrättades 1809 och bistod kungen i att styra riket, två så kallade statsministrar, en justitiestatsminister och en statsminister för utrikes ärenden. Ingen av ministrarna var dock regeringschef.

Kungen hade fortsatt mycket makt, och ledde till exempel fortfarande regeringssammanträdena och utsåg statsråden i regeringen. Det ändrades inte förrän år 1917, när Liberalerna och Socialdemokraterna bildade regering och Liberalernas Nils Edén blev statsminister. Sedan dess är det riksdagsmajoriteten som bestämmer vem som ska få bilda regering.

1974 antogs den nuvarande regeringsformen och statsministers särställning betonades ytterligare i grundlagen – som den som utser och entledigar statsråden och leder regeringsarbetet. Det var inte längre kungen utan riksdagens talman som föreslog statsminister. Thorbjörn Fälldin blev den första statsministern att föreslås av talmannen, 1976.