Tal från Statsrådsberedningen

Statsminister Ulf Kristerssons tal med anledning av våldsdådet i Örebro

Publicerad 09 februari 2025

Tal av statsminister Ulf Kristersson med anledning av våldsdådet i Örebro, söndag den 9 februari 2025.

Det talade ordet gäller.

Tisdagen den fjärde februari 2025 har ristats in som en mörk dag i svensk historia. 

Tio människor på en skola i Örebro föll offer för den värsta masskjutningen någonsin i vårt land. 

Många fler är skadade och traumatiserade. Ännu fler är sörjande familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater. 

Vad som tidigare har skett i länder som USA, Tyskland och Finland, har nu skett även här.

Sverige är ett land i sorg.

Mina tankar är hos de anhöriga som nu har fått det samtal som de befarade skulle komma, det värsta samtal man kan få. 

Till er vill jag säga: Ni är inte ensamma. Vi står här bredvid er, hela Sverige bär sorgen tillsammans med er.

Det sägs ibland att sorgen är kärlekens pris. Med tiden minns vi inte bara den fasansfulla förlusten, utan också den fina tid vi fick tillsammans. 

Där är vi inte nu – men jag önskar så innerligt att ni som idag bara känner förtvivlan, en dag också ska få känna förtröstan.

Ansvaret för döden vilar på den som begick de fruktansvärda brotten. 

Men ansvaret för att hjälpa er att återfinna livet, det tar vi gemensamt.

***

Vi känner nu namnen på flera av offren. Tomheten de lämnar efter sig går inte att beskriva med ord.

De kom från olika platser i världen och hade olika drömmar.  

De var i skolan för att lägga grunden för den framtid som nu har tagits ifrån dem. 

De var i skolan för att förverkliga sina ambitioner. Som att utbilda sig till ett så viktigt yrke som undersköterska.

I Sverige tror vi på människor. Vi tror på människors kraft och vilja att ta sig framåt och vi tror på att ge människor både en första chans och en andra.

De som var på Risbergska skolan i Örebro i tisdags var människor som hade tagit den chansen - eller som hjälpte andra att få den chansen. 

Det var människor som ville göra någonting bra. Som ville bidra till ett bättre samhälle.

När gärningsmannen attackerade dem, så attackerade han oss alla. 

***

Polisen har ännu inte kunnat ange något motiv. Och låt oss inte spekulera eller dra förhastade slutsatser. 

Men dådet väcker ändå oro och rädsla. 

Hos elever och föräldrar som undrar om det kan hända igen. Bland människor med utländsk bakgrund, som vittnar om en känsla av särskild utsatthet. 

Allt detta måste vi förstå, respektera och möta. Som samhälle, men även som medmänniskor.

Jag vet också att det finns frustration och ilska. Över det som har skett. Över att det kunde ske.

Över allt det som vi ännu inte vet, men som gjorde att detta hände. 

Hat besegras inte av mer hat, utan av att vi sluter upp och enas bakom allt det som vi älskar i vårt land, allt det som vi vill skydda och bygga vidare på.

***

Just nu prövas vi, var och en på olika vis. Men vi prövas också som land. 

Av allt våld som föder otrygghet och misstänksamhet. Av kriget i vår egen närhet, av internationella hot och kriser. 

Attacken i Örebro väcker också minnen från tidigare attacker på skolor, som de i Malmö, Trollhättan och Trångsund. 

Samtidigt vet vi att det finns så mycket gott i Sverige.

Det jag har sett – och det vi alla har sett – den här veckan, gör mig övertygad om att vi kommer klara även den här prövningen. 

Vi har sett vardagshjältar som har hjälpt andra i akut nöd. Vi har sett omtanke, empati och handlingskraft. 

Jag tänker på eleverna som bar ut sina skadade vänner från skolan, för att ta dem till sjukhus. Lärare och annan skolpersonal som hade övat inrymning med sina elever.

Jag tänker på räddningstjänsten och vårdpersonalen som räddade andras liv. 

Jag tänker på de poliser som kom först och gick in i skolan under pågående attack.

Jag tänker på de olika församlingarna i Örebro, som har stöttat förtvivlande anhöriga under mardrömslika dagar.

Och jag tänker på den kvinna – hon heter Marwa – som knöt en sjal som förband på en skadad man. 

Hon är en av de många som den här veckan har visat att kärlek och omtanke är så mycket starkare än hat och våld.

Hon sa ”Jag försökte komma ihåg allt jag har pluggat som undersköterska, men det var inte som utbildningen, det var ännu svårare.” 

Ja. Det var svårt. Men hon gjorde det ändå.

***

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Så fundera på vad du kan göra för den som nu behöver stöd och mänsklig värme. 

Om du i din närhet har barn och ungdomar som är rädda – prata med dem. Undvik inte frågan. Vill de inte prata med dig så be dem att prata med någon annan vuxen. 

Om någon du känner är ledsen, så trösta. Om någon är ensam, så bjud in. Och ställ frågan “hur mår du?” – även om du redan vet svaret.

Det här kan kännas svårt. Men gör det ändå.

***

Jag förstår den oro som många nu känner. ”Vart tog det fina Sverige vägen?” som Drottning Silvia sa när vi gemensamt besökte Örebro dagen efter dådet. 

När tio människor dödas i en skolskjutning så är det en fråga som behöver ställas. 

Men drottningen nöjde sig inte med att ställa frågan, utan gav också uppmaningen: “Vi måste bygga upp det fina landet igen”.

Vi är så många som älskar Sverige och de värderingar som definierar oss. 

Vår respekt för varje människas okränkbara värde. Vår omtanke om varandra. Vår enastående förmåga att enas och sluta oss samman. De värdena finns i oss, ofta outtalade. 

Nästan alltid ändå tydliga, särskilt när vi prövas i svåra tider. Låt oss bygga vidare på dem.

För när det gäller så finns det bara ETT Sverige. 

Inte vi och dom. Inte ung eller gammal. Inte född här eller född utomlands. Inte land eller stad. Inte höger eller vänster. 

Vi kan vara olika och tycka olika, men det är vårt gemensamma ansvar att bygga det här landet - och att vårda det. Särskilt när mycket känns mörkt. 

Det här är svårt. Men precis som Marwa gjorde: Låt oss göra det ändå. 

För mig är ingenting viktigare än att göra Sverige tryggt.

Till sist vill jag be hela Sverige att stanna upp, nu på tisdag kl 12, och hedra alla drabbade genom att förenas i en nationell tyst minut.

Tack.