Sjukvårdsministern tal på Folk och Försvars rikskonferens 2025
Publicerad
Tal av sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen den 13 januari 2025.
Det talade ordet gäller.
Ers majestät,
mina damer och herrar.
Sjukvården är en synnerligen viktig institution, kanske en av de allra viktigaste i samhällsbygget. För i vardagen är det en trygghet för människor, någonting man kan lita på.
87-åringen som i morse gick till vårdcentralen för att återigen göra några prover och se att läkemedlet är på rätt nivå. Eller kvinnan som gick från jobbet för att träffa sin diabetessjuksköterska idag. Hon har diabetes typ ett så hon behöver träffa henne återkommande. Eller mannen som har överansträngt knät och behövde träffa en fysioterapeut i dag.
Det är ganska många som varje dag kommer till hälso- och sjukvården och får den vård de behöver – både den som har kronisk sjukdom, som återkommande, kanske hela livet behöver ha kontakten med vården, den som då och då drabbas av något eller den som får den svåraste av sjukdomar som gör att man akut och långsiktigt behöver mycket hjälp.
Men sjukvårdens roll sträcker sig långt bortom den vardagen. Sjukvården är viktig också i ett försvarsperspektiv. Känner du och jag tillit till sjukvården i vardagen så bär den tilliten också i tider av kris och krig. Det är viktigt att vi kan känna tillit till hälso- och sjukvården.
Den pågående invasionen av Ukraina lär oss mycket om sjukvården också ur ett svenskt perspektiv. Det visar hur snabbt ett land kan kastas in i ett katastrof- och krigstillstånd och där man snabbt behöver förändra många saker. De besök jag gjort – som andra gjort – och de rapporter vi kontinuerligt får från Ukraina visar att det är nödvändigt att snabbt ställa om för att kunna klara sitt uppdrag och att sjukvården är en av de allra viktigaste delarna för att bevara tilliten, förtroendet för det gemensamma och behålla försvarsviljan.
För Sverige innebär det verkligen viktiga lärdomar. Vi måste stärka vår beredskap och säkerställa att vår sjukvård är rustad för att hantera de påfrestningar som ett krigsläge kan innebära. I dag är det – precis som nämnts – en utmaning eftersom vi under lång tid minskat vår vårdkapacitet. Vi behöver vända den utvecklingen, öka vårdkapaciteten och för det krävs en kompetensförsörjning som klarar det uppdraget. Sjukvården är en central del av vårt nationella försvar och därför behöver det också prioriteras i beredskapsplanering.
Men det handlar inte bara om att kunna behandla skadade vid en krigssituation. Det handlar om så mycket mer. Låt mig få använda Ukraina som exempel till er idag. När jag besökte Ukraina i höstas i oktober så hade man precis påbörjat arbetet med att försöka nå ut till de som bor i fronten. Ganska många äldre bor kvar. Man har inte lämnat området trots att sjukvården sedan länge utslagen. Det är ett krigstillstånd som råder, men man bor kvar. Nu prövar man med mobila små enheter från primärvården att ändå åka ut och träffa dem och se – hur är det? Behöver du hjälp? Vad kan vi göra?
Jag mötte också de militärer som gjort sin tjänstgöring, blivit svårt skadade och som nu låg på sjukhus utan ben eller utan armar och har ett helt annat liv framför sig. Jag mötte det stora arbetet som hela Ukraina bedriver just nu för att möta den psykiska ohälsan, men en annorlunda än den psykisk ohälsa vi pratar om i Sverige; men ändå en psykisk påfrestning som går långt utöver vad vi ens kan förstå och som hela befolkningen är drabbad av. Jag mötte också den vanliga primärvården. Det ser ut nästan precis som vanligt: BVC fungerade som det brukar, vaccinationerna fullföljs – man har samma vaccinationstäckning som alltid. Allt rullar på som vanligt.
Alla de här bilderna är sjukvård i Ukraina idag. Både de mest avancerade som fortgår som alltid, det basala arbetet i primärvården men också det som är direkt kopplat till fronten. Det lär oss ganska mycket hur vi ska tänka när vi arbetar med beredskap här hemma. Det ger oss insikter om hur vi ska mobilisera våra resurser, hur vi ska planera, hur vi ska tänka när vi behöver arbeta under extrem stress eller press under lång tid.
Vi behöver verkligen förbättra vårt totalförsvar och sjukvården är en hörnsten i det arbetet. Vi behöver, anser regeringen, öka vår nationella styrning inom viktiga områden. Det handlar om att öka vårdkapacitet, men det handlar också om frågor som blodförsörjning – ett område som passar väl för nationellt gemensamt arbete för att säkra upp att vi har tillgång till de blodlager vi behöver – men också om sjuktransporter. Samverkan när det gäller läkemedel där vi behöver helt enkelt en bättre koordination av resurser som gör att vi kan stå bättre rustade för utmaningarna.
Regeringen har tagit steg och tänker fortsätta göra det. Vi ger statsbidrag varje år till regionerna så att de kan stärka hälso- och sjukvårdens beredskap och de fokuserar bland annat på ledning och övning. Något som är helt väsentligt för att veta hur ska vi göra – vad händer när vi gör det och vad borde vi gjort annorlunda? Och hur känns det när vi går ut i en masskadesituation?
Övningar är helt avgörande för att man ska kunna lära och se till att vi gör ännu bättre framöver. Sedan 2022 har regionerna fått 1,8 miljarder kronor för inköp av läkemedel, medicinteknisk utrustning och personlig skyddsutrustning. Även om vi inte har statlig sjukvård – vi har en regional sjukvård – så har staten beslutat att inrätta ett statligt säkerhetslager om en halv miljard kronor så att vi ska ha det som vi behöver för traumavård för att kunna hantera kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot. Sådant som vi behöver göra gemensamt och som inte varje region kan ta ansvar för.
Genom konflikten i Ukraina har vi fått lära oss att inte heller sjukhus är fredade i krig. Antagonister bombar, förstör, attackerar också sjukhus. I Ukraina när jag möter min kollega Viktor Liashko så berättar han om hundratals sjukhus som är drabbade, tusentals sjukvårdsinrättningar av olika slag, som förstörts, bombats, attackerats. Det klart att det gör någonting med oss – mentalt men också rent praktiskt. Ständig återuppbyggnad av det som egentligen är en investering får ses som förbrukningsmaterial. Vi lär oss också i Sverige att vi behöver planera för att våra sjukvårdsinrättningar är bättre rustade. Enkelt uttryckt mer betong än glas. Man behöver också titta på allt, inte bara lokalerna i sig utan också el, värme, vattenförsörjning, tele- och datakommunikation. De statsbidrag vi ger till regionerna för detta arbete stödjer det arbete som pågår. De tittar också på skyddade utrymmen avsedda just för hälso- och sjukvården.
När det gäller blodförsörjning så pågår mycket gott arbete just nu, både för att fler ska bli blodgivare – har du inte ännu tagit chansen att erbjud dig gärna om du har möjlighet och kan det – men också för att vi ska få bättre tester av blod som gör att vi kan nationellt samarbeta med andra länder. Både inom Nato förstås, men även på andra sätt för samverkan när det gäller blodförsörjningen.
Försvarsmakten är beroende av den civila sjukvårdsorganisationen för sina vårdbehov. Genom samarbete mellan sjukvård och försvarsmakt och civilsamhälle kan vi nå bättre förutsättningar. Totalförsvarspropositionen har lagt grunden för att stärka både den civila och militära sjukvården och vi har utvecklat numera tillsammans dimensionerande målbilder för att ge vården bättre förutsättningar att hantera stora påfrestningar. Socialstyrelsen och Försvarsmakten har ett uppdrag att förbättra samverkan både i förberedelser och vid skarpa händelser, exempelvis genom gemensamma utbildningar och övningar. Genom denna samverkan så stärker vi inte bara vår beredskap utan också arbetet i vardagen. För det fungerar så. Vi har nytta av varandra.
Låt mig säga ett ord om prioriteringar. Resurserna för hälso- och sjukvården kommer aldrig vara oändliga. Vi kommer aldrig att ha allt vi hade behövt. Det gäller både fredstida situationer och under ett krig. Under ett krig dock så måste den civila sjukvården hantera både ordinarie vårdbehov och de militära sjukvårdsbehoven med många skadade. Sådana situationer kan komma att kräva skarpa prioriteringar och flera av dem är krav som normalt ställs på hälso- och sjukvårdsverksamhet och som har stöd i hälso- och sjukvårdslagen. Men det kommer inte kunna uppfyllas i hela landet.
Ni minns mitt exempel om Ukraina där delar av Ukrainas sjukvård är utslagen. Det pågår ett krig. Invasionen är pågående, ständigt. Sen är det olika steg längre bort och någonstans där borta pågår sjukvård nästan som vanligt. Man kallar till folkhälsoundersökningar. När jag var där senast diskuterade hur man skulle hantera antirökkampanjer och mycket annat som hör till ett vardagligt folkhälsoarbete.
Hur hanterar vi de olika nivåerna i sjukvården? Behöver vi agera på olika sätt? Hälso- och sjukvårdslagen fungerar ju för de mer vardagliga tillfällena, men kanske inte på bästa sätt ger stöd till personalen i den här svåra krigssituationen. Därför behöver hälso- och sjukvårdspersonal tydliga riktlinjer för att kunna agera effektivt, men framför allt tryggt i en kris- och krigssituation av den här storleken. Genom att ha tydliga prioriteringsmöjligheter och beslutsstöd på plats så kan personal känna sig tryggare i de svåra prioriteringar som man måste göra, men att man också känner att de både välgrundade och accepterade. Inom Regeringskansliet bereds därför just nu ett lagförslag som bland annat förtydligar hur vård ska prioriteras under höjd beredskap och ytterst krig. Även under fredstida krissituationer. Om situationen blir så allvarlig att resurserna inte räcker till skulle vissa undantag från hälso- och sjukvårdslagen kunna bli aktuella för att vården ska kunna fungera så bra som möjligt. Även om det innebär att vissa skyldigheter inte kan uppfyllas fullt ut är målet fortfarande att säkerställa att den mest nödvändiga vården kan ges. Därför är det nödvändigt att ta sig an också sådana regler, sådana lagförslag så att vi kan ge det bästa stödet till personalen - välutbildad personal som kan klara sitt uppdrag och känna stöd i arbetet och stöd i lag för det man gör under en krigsituation.
Avslutningsvis – sjukvården är en grundpelare både för trygghet och säkerhet och den tillit vi kan hamna i en vardaglig fredstida situation. Den är också avgörande för att vi känner tillit i en svårare situation. Därför är det nödvändigt att vi i dag bygger sjukvård som har den vårdkapacitet som krävs, att vi tar oss an beredskapsfrågorna på det sätt som har påbörjats och som måste fortsätta i hela landet så att vi tillsammans bygger både den styrka och den tillit som krävs för att vi ska klara de påfrestningar som vårt land kan utsättas för.
Tack!
X