Tal av Pål Jonson

Tal av försvarsminister Pål Jonson om EU:s roll som säkerhets- och försvarspolitisk aktör

Publicerad 22 maj 2023

Utrikespolitiska institutet, 12 maj 2023.

Det talade ordet gäller.

Varmt tack till UI och EUISS för att ni arrangerar det här seminariet. 

Det är ett nöje att få dela den här panelen med Kerstin Lundgren som är riksdagens mest erfarna utrikespolitiker och som jag haft möjligheten att få arbeta med i riksdagen under många år och Jan Joel Andersson som jag känt och haft möjligheten att följa i snart 25 år.  

Det är naturligtvis angeläget att diskutera EU:s roll som säkerhets- och försvarspolitisk aktör då vi befinner oss mitt i en helt unik epok i svensk säkerhets- och försvarspolitik. 

Vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska omvärldsläget sedan det andra världskrigets slut då det åter råder krig i Europa.

Sverige befinner sig på tröskeln till ett Nato-medlemskap. 

Sverige är under våren 2023 även EU-ordförandeland och leder en union på 477 miljoner människor. 

Jag kommer inte att hålla ett traditionellt linjetal om EU:s roll som säkerhets- och försvarspolitisk aktör. Jag höll ett sådant tal i Uppsala i januari 2023 som det går att ta del av på regeringens hemsida. I det talet utvecklade jag våra tre prioriteringar för det svenska EU-ordförandeskapet inom säkerhets- och försvarsområdet: 

• EU:s stöd till Ukraina 
• Implementeringen av den strategiska kompassen och de närmare 70 action-points som kommer med den 
• Utvecklandet av partnerskap både mellan EU och NATO samt skräddarsydda partnerskap mellan EU och centrala länder så som USA, Kanada, Norge, Storbritannien och Turkiet.   

I stället skulle jag nu vilja ge några bredare reflektioner kring hur EU, Nato och Sverige har påverkats och förändrats i det försämrade säkerhetsläget efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Slutligen kommer jag att runda av med fyra punkter kring hur EU bör utvecklas som för att främja säkerhet i Europa.

”Krig är den mest transformativa kraften för förändring i det internationella systemet”. Citatet är från professor Lawrence Freedman vid King’s College i London. 

De slutgiltiga konsekvenserna av Rysslands oprovocerade, olagliga och oförsvarbara invasion av Ukraina för den europeiska säkerhetsordningen är ännu för tidiga att fastställa. 

Men, kriget har utan tvekan varit en transformativ kraft för norra Europa. Främst genom de historiska finska och svenska besluten att ansöka medlemskap i Nato samt Danmarks beslut att fullt ut integrera sig i EU:s säkerhets- och försvarspolitik. 

Vi ser ett historiskt nordiskt enande inom de Euro-atlantiska strukturerna som en konsekvens av kriget. Men det har också lett till ett fördjupat samarbete och en tydligare ansvarsfördelning mellan EU och Nato. EU och Nato har aldrig samarbetat så nära och tätt tillsammans som inför och under kriget i Ukraina. Och båda organisationerna har agerat kraftfullt och enat. Insikten har också vuxit att EU inte kan eller ska konkurrera med Nato när det gäller kollektivt försvar. 

Unionens mervärde som säkerhetsproducent ligger på andra områden så som sanktioner och restriktiva åtgärder, utbildning och stöd med upphandling och finansiering av militärt stöd. 

Det svenska Natomedlemskap kommer att innebära ett paradigmskifte för svensk säkerhets- och försvarspolitik. Det är det slutgiltiga uppbrottet från en era där Sverige främst sökte säkerhet genom att isolera sig snarare än att engagera sig i internationellt samarbete kring hårda säkerhetspolitiska frågor. Ett alliansmedlemskap är ju det starkare uttrycket för en solidarisk säkerhetspolitik. 

Som Natomedlem kommer Sverige i kraft av sitt geografiska läge, storlek och breda säkerhets- och försvarspolitiska agenda att spela en tyngre och mer central roll i norra Europa.

Ur ett militärt perspektiv kommer vi att ha en viktigare roll för säkerheten i Europa eftersom vårt strategiska djup kraftfullt kan underlätta Natos regionala planering och våra militära resurser kan integreras i Natos gemensamma försvarsplanering. 

Allt detta kommer naturligtvis mycket lägligt i ljuset av att Nato nu kraftfullt förstärker arbetet med nya regionala planer, militära förmågemålsättningar och ledningsstrukturer. Det som brukar kallas DDA eller Defence and Deterrence Agenda. 

Ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv kommer det institutionella underskott som tidigare har präglat Sveriges alliansfrihet att försvinna. Genom medlemskapet får vi en permanent plats vid bordet - det vill säga Nordatlantiska rådet - där avgörande frågor Europas säkerhet diskuteras. Det gör att vi kan påverka och ta ansvar för beslut som också är avgörande för vår egen säkerhet. 

Min bedömning är också att Natomedlemskapet kommer att skapa bättre förutsättningar för Sverige att spela en mer central roll inom EU:s säkerhets- och försvarspolitik, eftersom vårt inflytande i europeisk säkerhetspolitik ökar. 

Jag skulle därför vilja peka på fyra grundläggande förhållningssätt och principer som är viktiga för Sverige inom ramen för EU:s försvars- och säkerhetspolitik.

För det första, Sverige bör sträva efter att tillhöra kärnan inom EU:s säkerhets- och försvarspolitik och det finns inget motsatsförhållande mellan ett starkare EU och ett starkare Nato på detta område. Kriget i Ukraina har som sagt understrukit EU och Natos komplementära roller. 

EU har visat handlingskraft under kriget. Man har inlett 11 sanktionsrundor mot Ryssland. EU mobiliserade mer än 50 miljarder euro för att stödja Ukraina bara under 2022. 

Vi har för första gången gemensamt finansierat leveransen av militär utrustning till ett land i krig genom Europeiska fredsfaciliteten, vi arbetar för att träna närmare 30 000 ukrainska soldater inom ramen för EUMAM Ukraine. 

EU har också åtagit sig att skicka en miljon artillerigranater till Ukraina inom ett år. EU:s institutioner och medlemsländer arbetar nu för högtryck i tre olika spår för att öka donationerna till Ukraina, finansiera återanskaffningen av ammunition, samordna beställningarna till försvarsindustrin och höja produktionskapaciteten.

För det andra måste EU arbeta mer, inte mindre, med partners för att kunna försvara unionens grundläggande värden och intressen. 

En stark transatlantisk länk och ett djupare partnerskap med Nato är särskilt viktigt i denna försämrade säkerhetspolitiska eran. 

Begreppet strategisk autonomi uttrycker en begriplig strävan mot ökad förmåga och vilja att spela en geopolitisk roll. Men det har i praktiken i stället ofta bidragit till en svagare position. En aktör med självförtroende behöver inte betona sin autonomi, utan bygger i stället partnerskap. Den som vill göra sig själv autonom från omvärlden upptäcker ofta till slut att omvärlden blir mer autonom tillbaka. 

Historien har visat att samarbete är nödvändigt för att nå framgång. EU och Nato som organisationer är slående exempel på detta. 

Samarbetet mellan EU och Nato har befästs under det svenska ordförandeskapet genom en ny EU-Natodeklaration. Den skapar förutsättningar för EU och Nato att fördjupa samarbetet inom områden som klimat och säkerhet, nya och disruptiva teknologier samt rymdfrågor. 

Skräddarsydda partnerskap med olika länder är centralt och en prioritering i det svenska ordförandeskapet. Vi måste även se bortom Europa och Nordamerika och hitta samarbeten med andra likasinnade länder som kan vara viktiga allierade. Det kan till exempel röra sig om länder som Australien, Japan, Sydkorea och Nya Zeeland – i linje med EU:s Indo-Pacific strategi. 

För det tredje bör EU lägga särskild kraft på sin förmåga att främja och koppla samman inre och yttre säkerhet i en helhet. Här har EU en unik och mycket viktig roll att spela genom de resurser unionen har för att förebygga och möta hot och risker över hela konfliktskalan.

EU:s strategiska kompass, som antogs i mars 2022, syftar till att skapa en samlad försvars- och säkerhetsstrategi som kan möta såväl inre som yttre hot. Men även att stärka förmågan att kunna möta hybridhot, stärka cyberförsvaret, bemöta desinformation, utveckla underrättelse- och rymdförmågan och främja ett tätare samarbete med partners.

Försvars- och säkerhetspolitiken måste även ses i en bredare kontext, den så kallade integrerade ansatsen, där verktyg som handel, bistånd och civil krishantering används för att stärka EU:s säkerhet. 

För det fjärde, EU ska vara en kraft för konkurrenskraft och innovation på det försvarsindustriella området. 

Mycket av det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet inom EU sker nu inom området försvarsindustri och innovation. Europas försvarsindustriella bas är en styrka och kommer att bidra till att göra EU till en stark geopolitisk aktör.

EU:s globala strategi 2016 lade grunden till ett fördjupat samarbete när det gäller industri, innovation och förmåga på försvarsområdet. Den strategin har sedan operationaliserats genom inrättandet av förmågeuppföljning inom CARD, ramverket PESCO och finansieringsmekanismen EDF. 

Sverige förhöll sig relativt passivt när dessa nya verktyg inrättades. Detta ledde till att vi varken var med i utformandet av dem eller var speciellt aktiva när det gäller att söka medel till svenska projekt för att stärka förmåga och forskning.  

Men, nu finns de här strukturerna på plats och därför ska vi använda dem i uppbygganden av vårt nationella försvar samt för att främja internationellt materielsamarbete. Inför den femte vågen av PESCO-projekt nu i maj kommer Sverige att engagera sig samtliga 11 projekt.

Vi bör verka för en starkare försvarsindustribas i Europa där konkurrenskraft och innovation är vägledande. Det är centralt är att vidmakthålla det teknologiska övertaget på slagfältet. Det kan stimuleras genom EDF och PESCO, och det kan kanske politiskt främjas av initiativ som nästa generations europeiska stridsvagn eller drönare.

Men inga av dessa verktyg kommer att förändra de grundläggande strukturerna som alltjämt präglas av en hel del strukturproblem – framför allt när det kommer till fragmentisering, brister i interoperabilitet, konsolidering, kravharmonisering och standardisering som också påverkat stödet till Ukraina.  

Jag tror att kommissionen har en viktig roll att spela som fördragens väktare för att stärka den försvarsindustriella basen i Europa. Kommissionen ska göra det genom det som är dess starkaste kompetens nämligen genom att främja konkurrens på en inre marknad och med syftet att skapa spetskompetens. 

Tack för att ni lyssnade.