Bevisinhämtning inom EU i straffrättsliga förfaranden

Publicerad

Om det under en pågående förundersökning eller rättegång i en EU-medlemsstat behöver inhämtas bevisning i en annan EU-medlemsstat, kan det ske genom att en så kallad europeisk utredningsorder utfärdas. En sådan order kan avse till exempel vittnesförhör, beslag av föremål eller hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

Foto: Regeringskansliet

En europeisk utredningsorder

En europeisk utredningsorder är ett beslut i en EU-medlemsstat som innebär att en viss utredningsåtgärd ska vidtas i en annan EU-medlemsstat i syfte att inhämta bevisning i ett straffrättsligt förfarande. Utredningsordern meddelas eller godkänns av en åklagare eller domstol i en medlemsstat och skickas därefter till den andra medlemsstaten för erkännande och verkställighet där. En europeisk utredningsorder kan i princip utfärdas för alla typer av utredningsåtgärder som kan vidtas under förundersökning och rättegång i brottmål och som syftar till bevisinhämtning, till exempel att hålla vittnesförhör, att ta föremål i beslag eller att använda hemliga tvångsmedel.

Om det under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål uppstår behov av att inhämta bevisning i en annan EU-medlemsstat är det i huvudsak lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder som ska tillämpas. Den lagen är också tillämplig när en annan EU-medlemsstat utfärdat en europeisk utredningsorder som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i Sverige. Lagen om en europeisk utredningsorder grundar sig på ett EU-direktiv och syftar till att förbättra möjligheterna att inhämta bevisning mellan EU:s medlemsstater. En grundläggande princip i lagen är att samma ordning som gäller enligt rättegångsbalken ska tillämpas så långt som möjligt både vid utfärdande av en utredningsorder i Sverige och vid verkställighet här av en order som utfärdats i en annan medlemsstat. I förhållande till andra medlemsstater ersätter lagen till stora delar lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Lagen gäller dock inte i förhållande till Danmark och Irland.

Utfärdande i Sverige av en europeisk utredningsorder

I lagen om en europeisk utredningsorder finns regler om förutsättningar för att i Sverige utfärda en europeisk utredningsorder. Vidare regleras de förfaranden som ska tillämpas i samband med att ordern utfärdas och översänds till den andra staten. En utredningsorder får utfärdas av domstol för en utredningsåtgärd som avser bevisupptagning vid domstol, inklusive förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Domstol får i vissa fall även utfärda en utredningsorder som avser tillfälligt överförande av en frihetsberövad person. Det kan till exempel bli aktuellt om en person som är frihetsberövad i en annan EU-medlemsstat behöver vara personligen närvarande vid en huvudförhandling i en svensk domstol. För övriga utredningsåtgärder som regleras i lagen är det åklagare som utfärdar utredningsordern. I vissa fall måste dock åklagaren först ansöka om domstolens tillstånd till att utfärda utredningsordern, till exempel om åtgärden avser hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

Förutsättningarna för att utfärda en utredningsorder är i princip desamma som gäller när utredningsåtgärden i fråga ska vidtas i Sverige. Vissa särskilda krav ställs dock upp i lagen, till exempel att det ska göras en särskild proportionalitetsprövning, att ett förhör genom ljudöverföring inte får ske med en misstänkt eller tilltalad och att ett förhör genom ljud- och bildöverföring med en misstänkt eller tilltalad förutsätter att personen samtycker till förhöret.

Den åklagare eller domstol som har utfärdat utredningsordern ska skicka den till en behörig myndighet i den medlemsstat där ordern ska verkställas. Utredningsordern ska vara upprättad i enlighet med ett särskilt formulär som finns i bilaga A till det EU-direktiv som lagen bygger på. Formuläret och information om behöriga myndigheter, vilket språk ordern ska vara översatt till etc. finns på europeiska rättsliga nätverkets (EJN) webbplats. På EJN:s webbplats finns även sökfunktionen "Atlas" som kan användas för att få fram adresser och andra kontaktuppgifter till den utländska myndighet som är behörig i ett specifikt mål eller ärende. Lagen om en europeisk utredningsorder gäller i förhållande till EU:s medlemsstater. Som angetts ovan gäller lagen dock inte i förhållande till Danmark och Irland.

Mottagande myndighet i den andra staten ska skicka en bekräftelse på att utredningsordern har mottagits (formuläret i bilaga B till EU-direktivet). Som huvudregel ska beslut i fråga om erkännande och verkställighet av utredningsordern meddelas inom 30 dagar efter att behörig myndighet har tagit emot ordern och, om ordern erkänns, verkställighet ske inom 90 dagar efter beslutet om erkännande. I vissa särskilt brådskande fall är tidsfristerna dock betydligt kortare. Det är också möjligt att i utredningsordern ange att det är nödvändigt med en kortare tidsfrist än den som följer av huvudregeln eller att utredningsåtgärden behöver genomföras en viss dag.

Erkännande och verkställighet i Sverige av en europeisk utredningsorder

Lagen om en europeisk utredningsorder innehåller också regler om erkännande och verkställighet i Sverige av en utredningsorder som utfärdats i en annan medlemsstat under pågående förundersökning eller rättegång i brottmål där. I detta avseende innehåller lagen bestämmelser om bland annat den grundläggande skyldigheten att erkänna och verkställa ordern, i vilka situationer erkännande och verkställighet kan vägras och hur verkställigheten av utredningsåtgärden ska gå till.

Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utredningsorder som avser bevisupptagning vid svensk domstol handläggs av domstol. Detsamma gäller om utredningsordern avser förhör genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring när förhöret ska ske i domstol. Behörig domstol är som huvudregel den tingsrätt inom vars domkrets utredningsåtgärden eller någon av utredningsåtgärderna ska verkställas.

I övriga fall handläggs ärenden om erkännande och verkställighet av åklagare. Åklagaren ska dock i vissa fall överlämna till domstol att pröva om utredningsordern kan erkännas och verkställas i Sverige, till exempel när det är fråga om hemliga tvångsmedel.

Den myndighet som tagit emot en europeisk utredningsorder ska genom att använda formuläret i bilaga B till EU-direktivet bekräfta mottagandet av ordern. En mottagande myndighet som inte är behörig att handlägga ärendet ska överlämna ärendet till en myndighet som är behörig. Om ett sådant överlämnande har skett, ska det framgå av bekräftelsen till den andra medlemsstaten.

Om utredningsordern kan erkännas och verkställas i Sverige, ska beslut meddelas om att verkställighet ska ske. Ett sådant beslut kallas för en verkställbarhetsförklaring. Beslut i fråga om erkännande och verkställighet ska meddelas skyndsamt och inom 30 dagar efter det att behörig åklagare eller domstol tog emot utredningsordern. Om det finns särskilda skäl får beslut meddelas senare, dock senast 60 dagar efter att utredningsordern togs emot. Har behörig åklagare eller domstol beslutat att utredningsordern ska verkställas, ska verkställighet som huvudregel ske skyndsamt och inom 90 dagar efter det att verkställbarhetsförklaringen meddelades. För vissa brådskande utredningsåtgärder, till exempel beslag som behöver ske omedelbart, finns särskilda tidsfrister. Om det är möjligt ska i sådana fall beslut i fråga om erkännande meddelas inom 24 timmar från mottagandet av utredningsordern och verkställighet ske inom 24 timmar efter att verkställbarhetsförklaringen meddelades.

Det bevismaterial som hämtats in i Sverige i anledning av en europeisk utredningsorder, ska som huvudregel överlämnas till myndigheten i den stat som utfärdat utredningsordern. Överlämnandet får förenas med ett villkor om att bevismaterialet ska lämnas tillbaka till Sverige när det inte längre behövs i den andra statens förfarande eller vid en annan tidpunkt som man kommit överens om.

Villkor om användningsbegränsningar

För behandling av personuppgifter som överförs mellan en svensk myndighet och en myndighet i en annan EU-medlemsstat inom ramen för nu aktuellt samarbete gäller huvudsakligen EU:s dataskyddsdirektiv (EU)2016/680, vilket genomförts genom brottsdatalagen (2018:1177). Det är därför den regleringen som är utgångspunkten vad gäller frågan om hur personuppgifter som överförts i anledning av en europeisk utredningsorder får behandlas.

Därutöver kan det hända att en utländsk myndighet som överlämnar bevismaterial eller andra uppgifter till en myndighet i Sverige i anledning av en europeisk utredningsorder samtidigt ställer upp villkor som begränsar möjligheten att använda bevismaterialet eller uppgifterna. I en sådan situation måste svenska myndigheter följa de villkor som ställs upp. Det gäller oavsett vad det är för typ av material eller uppgifter och vad som annars gäller enligt lag eller annan författning i Sverige. Exempel på sådana villkor är att överlämnat bevismaterial får användas bara för vissa ändamål eller att de måste gallras efter en viss tid.

På motsvarande sätt får en svensk myndighet som i anledning av en europeisk utredningsorder överlämnar bevismaterial eller andra uppgifter till en myndighet i en annan medlemsstat ställa upp villkor som begränsar möjligheterna för den staten att använda materialet eller uppgifterna. En förutsättning för att kunna ställa upp sådana villkor är dock att det är motiverat med hänsyn till enskilds rätt eller nödvändigt från allmän synpunkt. Villkor bör exempelvis ställas upp när material överlämnas som inhämtats genom hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning. Ett annat exempel på när det bör ske är när det överlämnade materialet innehåller uppgifter som enligt svensk rätt skulle omfattas av förundersökningssekretess.

Underrättelse om hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation

I lagen om en europeisk utredningsorder finns också bestämmelser om underrättelser till eller från Sverige angående hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Det kan ibland förekomma att en myndighet i en medlemsstat beslutar om att avlyssna eller övervaka en teleadress eller liknande som används på en annan medlemsstats territorium, och att åtgärden kan vidtas utan något tekniskt bistånd från sistnämnda stat. Om så sker behöver inte någon europeisk utredningsorder utfärdas. Däremot måste den myndighet som beslutat om åtgärden underrätta behörig myndighet i den andra medlemsstaten om avlyssningen eller övervakningen. Den underrättade statens behöriga myndighet kan därefter inom 96 timmar anmäla att avlyssningen inte får genomföras eller, om den redan påbörjats, måste avslutas. Sker ingen sådan anmälan innebär det att avlyssningen eller övervakningen kan påbörjas eller fortsätta.

Underrättelse från Sverige till en annan medlemsstat

Om ett beslut har meddelats i Sverige om hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i en annan medlemsstat från vilken det inte behövs något tekniskt bistånd, ska åklagaren underrätta den andra medlemsstaten om beslutet.

Underrättelsen ska skickas innan avlyssningen eller övervakningen påbörjas, om det redan då är känt att åtgärden kommer att vidtas helt eller delvis på en annan stats territorium. Framkommer detta först under pågående avlyssning eller övervakning, eller efter att åtgärden avslutats, ska underrättelsen skickas så snart åklagaren får kännedom om den gränsöverskridande avlyssningen eller övervakningen. Underrättelsen ska vara utformad i enlighet med formuläret i bilaga C till det EU-direktiv som lagen bygger på. Formuläret finns på EJN:s webbplats. På samma webbplats finns information om vilket språk underrättelsen ska vara översatt till och om vilka myndigheter som är behöriga att ta emot underrättelsen.

Om den andra medlemsstaten inom 96 timmar efter det att dess behöriga myndigheter tog emot underrättelsen anmäler att avlyssningen eller övervakningen inte får utföras eller att den ska avslutas, måste åklagaren utan dröjsmål upphäva beslutet om hemlig avlyssning eller hemlig övervakning. Har den andra medlemsstaten i anmälan även ställt upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter som redan har inhämtats, är svenska myndigheter skyldiga att följa dessa villkor.

Underrättelse till Sverige från en annan medlemsstat

Underrättelser från andra medlemsstater om hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation i Sverige ska skickas till Åklagarmyndigheten, Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet.

När en sådan underrättelse skickats till Sverige, ska beslut fattas om huruvida åtgärden ska tillåtas eller inte. För att ett tillstånd till åtgärden ska kunna meddelas krävs att den gärning som avses i underrättelsen motsvarar ett brott enligt svensk lag och att övriga förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål är uppfyllda. Ärendet om tillstånd handläggs av åklagare. Om åklagaren anser att det finns förutsättningar för att meddela tillstånd till åtgärden, ska åklagaren överlämna ärendet till domstol för prövning av tillståndsfrågan.

Om avlyssningen eller övervakningen inte tillåts, måste åklagaren anmäla det till den andra medlemsstaten inom 96 timmar efter det att underrättelsen togs emot. Prövningen av tillståndsfrågan måste därför ske skyndsamt. Har den andra medlemsstaten redan hunnit påbörja eller avsluta avlyssningen, ska åklagaren i anmälan också ange att inhämtade uppgifter inte får användas eller att de får användas endast på vissa villkor.

Kontakt

Centralmyndigheten
Justitiedepartementet
Telefon 08-405 10 00
Fax 08-405 46 76
Besöksadress Jakobsgatan 24
Postadress 103 33 Stockholm
e-post till Centralmyndigheten