Tal av Parisa Liljestrand

Kulturminister Parisa Liljestrands invigningsanförande vid Järvaveckan 2023

Publicerad 02 juni 2023

Järva, 31 maj 2023

Det talade ordet gäller.

Kära publik!

I ett gammalt fotoalbum finns ett fotografi på en 6-årig flicka. Hon är uppklädd i sina finaste kläder och ansiktet är målat med svenska flaggans färger. Hon står på ett torg, inte helt olikt den här platsen, och precis som här är det fullt med folk. Hon ler på bilden och är förväntansfull. Kungen och drottningen ska komma på besök och tydligen också representanter för den svenska regeringen. Flickan på bilden är jag. 

Då hade jag och min familj bott i Sverige i tre år. Mina föräldrar flydde undan förtrycket i Iran, för att vi barn skulle få växa upp med yttrandefrihet, rösträtt, religionsfrihet och åsiktsfrihet. En sådan här dag, när människor samlas över alla gränser för möten, samtal, diskussioner – kanske till och med en och annan konflikt – då är jag extra stolt över vårt statsskick. Det här är levande demokrati.

För demokrati är så mycket mer än att gå och rösta vart fjärde år. Demokrati är frihet. Demokrati är rättigheter. Demokrati är ansvar. Tillsammans tar vi ansvar för vårt vackra land, inte bara genom att njuta av friheterna det bjuder, utan genom att aktivt delta i beslutsprocesser, engagera oss i föreningar och politik, utbilda oss, gå till jobbet på dagarna och betala skatt. En levande demokrati förutsätter engagerade medborgare. Och det förutsätter i sin tur att alla förmår uttrycka sig och göra sin röst hörd: i klartext, att alla äger förmågan att läsa och skriva.

Under våren har jag och skolminister Lotta Edholm inlett ett gemensamt arbete för att på allvar ta itu med läskrisen i Sverige. Det är en bister sanning att allt färre barn och unga i Sverige läser böcker. Känslan att inte bara behärska utan äga det svenska språket, är på väg att bli en klassmarkör. Så kan vi inte ha det.

Innan jag blev heltidspolitiker arbetade jag som lärare och rektor, och jag vet hur svårt det kan vara att motivera unga att läsa. En stängd bok är inte lika lättillgänglig som att scrolla igenom ett öppet flöde i sociala medier. Den kräver mer. Men den ger mångfalt mer tillbaka.

Utbredd läs- och skrivförmåga är en förutsättning för Sverige som kunskapsnation. Och det är en förutsättning för den enskildes möjligheter att lyckas i livet. Den som ger sig ut på en bildningsresa, får ofta en klassresa på köpet. Det är en resa jag vill att fler ska göra, och den börjar ofta med en bok.

När Laurie Halse Anderson tog emot årets Alma-pris, sade hon att en bok är både en spegel och ett fönster. Böcker hjälper oss att förstå oss själva, men de hjälper oss också att relatera till människor som ser ut eller lever på andra sätt, på andra platser och i andra tider, med annan tro och andra värderingar. 

Mina barn är allihop födda de senaste 10 åren. Men tillsammans med Pettson eller Emil lever de sig in i ett Bondesverige som få av oss med rötterna i andra länder har en egen relation till. Ett bondesverige som få barn med rötterna i Sverige, för övrigt kan relatera till. Med Alfons får de alla uppleva 1980-talets miljonprogram. Att få sådana pusselbitar med sig från början - att man delar vissa referensramar - gör det lättare att förstå hur och varför vårt samhälle ser ut som det gör och vi förstår varandra.

I förra veckan träffade jag barn och volontärer på Berättarministeriet i Husby, och var med och invigde Rinkeby Bokfestival. Tidigare i våras besökte jag Läslandet i Södertälje, som uttryckligen jobbar för att stärka demokratin och integrationen genom läsning. Det är tre fantastiska initiativ som rustar kommande generationer. 

Men viktiga initiativ tas inte bara på samhällsnivå, i skolan eller bland organisationer. Individer spelar roll. Alla ni pappor som tar med era barn till biblioteket när ni är föräldralediga. Alla ni mammor som läser högt för era barn vid läggdags. Alla ni som i olika sammanhang är läsande förebilder, i er egen och andras vardag: ni ska ha tack. 

För det är inte alltid lätt. Jag är medveten om det. Förutsättningarna är inte lika för alla. Min mamma kom till Sverige som ung vuxen. Hon lärde sig ett nytt språk, ett språk där både alfabet och melodi skiljer sig markant från hennes modersmål. Hon talar inte perfekt svenska, även om det är fullt begripligt. Hon läste inte för mig när jag var liten, för det tog längre tid och lät annorlunda mot om jag skulle läsa själv. För några veckor sedan var min mamma barnvakt åt min yngsta dotter. Vid läggning ville min dotter att mormor skulle läsa en bok. Att se min egen mamma, som har fått lära sig svenska i vuxen i ålder, göra min viljestarka dotter till lags genom att läsa just hennes favoritbok högt, påminde mig om vilken ansträngning det kan vara: men också vilken enorm kärlekshandling. 

Att kunna läsa och skriva ger kraft åt ett samhälle. Böcker krossar murar. De bygger broar. Pennor förmedlar åsikter och tvingar fram nya perspektiv. De höjer röster. De bygger demokratier starka. 

Någonstans på ett torg i Sverige står en liten sexåring med Sverigeflaggan målad i ansiktet och väntar förväntansfullt. Den sexåringen ska en dag bli lärare, sjuksköterska eller kanske kulturminister. För i Sverige ska det inte spela någon roll var man kommer ifrån. Det är var man är på väg som räknas. Det har detta fantastiska land visat mig och min familj. Det tänker jag och regeringen visa framtida generationer också. 

Tack!