Tal av Tobias Billström

Utrikesminister Billströms anförande vid Svenska FN-förbundets seminarium på FN-dagen

Publicerad 24 oktober 2022

Under FN-förbundets seminarium på FN-dagen den 24 oktober höll utrikesminister Tobias Billström ett anförande om FN och Ukraina. Seminariet hölls på konserthuset i Stockholm.

Det talade ordet gäller.

Tack för möjligheten att vara här idag.

Jag är – som ni kanske har hört mig säga i andra sammanhang – glad, stolt och hedrad över att vara Sveriges utrikesminister.

En av anledningarna illustreras av det här rummet: ett djupt och genuint engagemang för vår omvärld, för utrikes- och säkerhetspolitik, och för ett regelbaserat internationellt system. Det är viktigt och det är värdefullt, och – dristar jag mig till att säga – närmast nödvändigt.

För även om utrikes- och säkerhetspolitiken är en av statens kärnuppgifter, så är det också en angelägenhet för hela samhället.

I värnandet av intressen och värderingar som gör Sverige till ett tryggare, säkrare och mer välmående land behövs vi alla. Nu kanske mer än någonsin.

* * *

Statsministern konstaterade i regeringsförklaringen i tisdags att vi står inför de största utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska prövningarna i modern tid.

Att Rysslands anfallskrig mot Ukraina och försvaret av Ukrainas frihet och suveränitet kommer att definiera Sveriges utrikespolitik de närmaste åren.

Att närområdet kommer att ges större prioritet.

Låt mig ta avstamp där, och därmed i temat för dagen: FN och Ukraina.

Rysslands angrepp mot Ukraina är orättfärdigt, illegalt och ett flagrant brott mot FN-stadgan.

De brutala övergreppen mot civila är förfärliga. Och de senaste ryska dekreten om krigstillstånd i ryskkontrollerade delar Ukraina är ännu en bekräftelse av ett oacceptabelt faktum: att Ryssland – en permanent medlem av säkerhetsrådet – genomför en aggression mot ett grannland.

Om detta tror jag vi är helt överens. Det är också den bestämda uppfattningen hos 143 av FN:s medlemsländer, såsom den kom till uttryck i omröstningen i generalförsamlingen häromveckan.

Beskedet är både viktigt och tydligt: stödet till Ukraina är ett stöd också för FN-stadgan, dess våldsförbud och dess principer om suveränitet och territoriell integritet.

Det visar också vad det handlar om: vår regelbaserade världsordning, som skapar förutsättningar för internationellt samarbete och som slår fast att makt aldrig får gå före rätt. En ordning som är ett kärnintresse för Sverige och grunden för den europeiska säkerhetsordningen. När vi talar om en svensk och europeisk utrikespolitik är det med andra ord en politik som också är förankrad i FN-stadgan.

Den folkrätt som Ryssland bryter mot – varje dag – är en folkrätt som har sin grund i FN.

Det finns länder, regimer och krafter som ifrågasätter detta. Som vill så split och som menar att mänskliga rättigheter är ett påfund av Västvärlden eller som vill se ett annat internationellt system, på andra grundvalar och med andra principer.

Generalförsamlingen har nu, upprepade gånger, synat den bluffen. Och även om stödet kunde – borde – ha varit än mer kompakt, så var signalen omöjlig att misstolka. Rätten, framtiden och världen står på Ukrainas sida.

* * *

Sverige är och ska fortsätta att vara en stark och pålitlig partner till Ukraina.

Vi måste ge mesta möjliga stöd – politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell har, som ni vet, fått ett särskilt uppdrag för vårt stöd till återuppbyggnaden av Ukraina.

Behoven är enorma – både nu och på lång sikt.  

När jag häromkvällen talade med Ukrainas utrikesminister Kuleba beskrev han förödelsen och övergreppen, men också beslutsamheten och motståndskraften hos det ukrainska folket. Samtalet lämnade mig berörd – och samtidigt övertygad om att regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska prioriteringar är de rätta. För Ukraina och för Sverige.

Det leder mig tillbaka till FN:s roll, som handlar om spelreglerna och värderingarna, men så klart också om operativa insatser för att rädda liv, lindra nöd, främja säkerhet och värna respekt för rättigheter.

Generalsekretaren har varit tydlig – och det är mycket välkommet. Vi arbetade nära tillsammans under min tid som migrationsminister, då han var chef för FN:s flyktingorganisation UNHCR, och jag känner honom som en engagerad och strategisk person. Det behövs.

Guterres var instrumentell i att, tillsammans med Turkiet, nå Svartahavsöverenskommelserna för att möjliggöra spannmålsexport från ukrainska hamnar. De bidrar till den ukrainska ekonomin – och till att avhjälpa en galopperande hungerkris i världen. I dagarna kommer ett FN-fartyg – finansierat av Sverige och lastat med 40 000 ton ukrainskt vete – att lämna hamnen i Tjornomorsk. Slutdestination är Jemen, där 7 miljoner människor riskerar svält.

Dessa globala konsekvenser av den ryska aggressionen kommer att behöva stå på dagordningen länge – hos FN och hos EU.

FN samordnar de humanitära insatserna för miljoner hjälpbehövande i Ukraina och dess grannländer. Just nu pågår förberedelser inför den annalkande vintern. Man ger stöd till civilsamhälles­organisationer som bistår internflyktingar i samhällen vid frontlinjen och som hjälper kvinnor och flickor att få tillgång till grundläggande samhällstjänster, SRHR och skydd mot sexuella övergrepp.

Det skissas på modeller för ökad säkerhet kring ukrainska kärnkraftverk och tas initiativ för att utkräva ansvar av Ryssland för de internationella brott som följt av aggressionen. FN:s MR-råd har inrättat en särskild undersökningskommission för Ukraina, som har konstaterat att krigsförbrytelser begåtts, och som nu arbetar nära det internationella brottsmålsdomstolens åklagare i dennes förundersökning.

Annorlunda uttryckt: FN är en del av det samlade internationella stödet till Ukraina. Så vill vi att det ska fortsätta att vara. Och det ser vi fram emot att på olika sätt bidra till.  

* * *

Min punkt i programmet har rubriken Sveriges röst i FN.

Genom att påminna om FN:s roll i och för Ukraina, så har jag försökt ge en illustration av hur den rösten kan låta.

En ständig påminnelse om folkrättens grundläggande betydelse. Humanitära insatser där de behövs som mest. Stöd till civilsamhälle och gemensamma, effektiva kraftsamlingar från olika aktörer. Åtgärder för att säkra kärnkraftverk, initiativ för att säkerställa att överträdelser av folkrätten lagförs och att ansvariga ställs till svars. Ambitiösa program för att lägga grund för återuppbyggnad och långsiktig utveckling.

Ett annat och kortare svar på frågan om Sveriges röst i FN är att vi har en och samma utrikespolitiska röst – varhelst den hörs och höjs. Och att vi i detta främjar Sveriges intressen.

Det kommer att vara en tydlig röst för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer, för jämställdhet och för klimatet.

Och även om den kommer att vara som tydligast i vårt närområde så kommer den naturligtvis inte tystna på alla andra platser.

Att värna det regelbaserade systemet kräver principfasthet och uthållighet. Det är internationellt till sin natur, och behöver försvaras som sådant. Polarisering, fragmentering och geopolitisk konkurrens där auktoritära stater försöker flytta fram sina positioner gör det både svårare och mer angeläget.

De globala hoten finns kvar och att konstatera att de inte kan lösas nationellt låter närmast som en plattityd, men är icke desto mindre sant.

Vid den här tiden för ett år sedan präglades tillvaron i mångt och mycket av covid 19. Idag är det betydligt färre svenskar som bekymrar sig över pandemin – även om den inte på långa vägar är över i andra delar av världen.

Men jag tror att vi bär med oss den omskakande erfarenheten av vad det innebär att vår trygghet och vårt välstånd är beroende av omvärlden.

I en sådan värld kommer Sveriges röst att vara en röst för internationellt samarbete.

Den Europeiska unionen är vår viktigaste utrikespolitiska plattform – och helt avgörande också för Sveriges ekonomi. Vårt kommande ordförandeskap innebär ett ansvar att axla och en möjlighet att ta vara på.

Jag ser också fram emot att åka tillbaka till Helsingfors nästa vecka, för Nordiska ministerrådets möte och fördjupade diskussioner om det nordiska samarbetet – också inom Nato och EU. Vi har en särskild samhörighet i den nordisk-baltiska kretsen, och den transatlantiska relationen är lika djup som den är god.

Samtliga dessa sammanhang är – ser jag framför mig – tillfällen att också tala om en bredare internationell dagordning.

Om hur Norden kan bidra till att upprätthålla den regelbaserade världsordning som vi skrivit under och som gagnar oss.

Hur EU och FN kan förstärka varandras insatser för säkerhet och stabilitet på olika håll i världen – Sahelregionen, Afghanistan, Afrikas horn. För att möta och mota grundorsaker till konflikt och kriser som raserar samhällen och tvingar människor på flykt. För att förstärka kampen mot terrorismen och den organiserade brottslighet.

Hur vi använder EU:s verktyg bäst – jag tycker att det är viktigt att EU enigt kunde besluta om sanktioner mot personer i Iran som är ansvariga för våldet mot demonstranter, inte minst kvinnor och flickor. Den typen av resolut agerande vill vi se.

Detta är viktigt i sig och det är viktigt för oss.

Likasinnade länder kommer att utgöra kärnan i de koalitioner och allianser vi söker. Men samtalet och debatten kan inte sluta där, om vi ska vara vid MR-försvararnas sida, stå upp för det fria ordets ambassadörer, och tillvarata våra vitala intressen.

Låt oss också konstatera att vi har gott om utrikespolitiska instrument att använda – enskilt och tillsammans med andra.

Sverige kommer fortsatt att ha en generös biståndspolitik och en ambitiös klimat- och miljöpolitik.

* * *

Jag vill avrunda där jag började – med ett varmt tack.

Tack för tillfället att uppmärksamma FN-dagen just här, i Konserthuset. En plats som speglar några av utrikespolitikens fasetter – och då tänker jag inte bara på den FN-blå fasaden.

Det är en byggnad som står stadigt förankrad och som samtidigt blickar framåt, som öppnar sin scen för nyskapande och som samtidigt minner om kontinuitet. En plats där det hållits stödkonserter för Ukraina, och där vetenskap, konst och innovation till mänsklighetens nytta firas varje år, vid Nobelprisutdelningen. Ett hus för inspiration och uttryck – som idag.

Tack också för möjligheten att vara del av ett angeläget samtal om Sverige och världen – som jag hoppas att den här dagen bara var en början på.

Statsministern talade i Riksdagen häromdagen om värdet av en frimodig debatt och om att se möjligheterna till samarbete. Det gäller i högsta grad också utrikespolitiken.

Och tack, slutligen, för påminnelsen om hur starkt det utrikespolitiska engagemanget är i så många delar av vårt samhälle. Det gör mig hoppfull.