Tal av statsminister Magdalena Andersson vid högtidlighållandet av internationella minnesdagen för Förintelsens offer

Publicerad

Stockholms stora synagoga, 27 januari 2022.

Det talade ordet gäller.

Kära överlevande.

Ärade gäster.

Tack för inbjudan och möjligheten att få tala.

Tidigare idag begravdes Emerich Roth. Vi är många som sörjer det tomrum han lämnar efter sig.

Betydelsen av hans gärning är svår att sammanfatta. Föreläsare och författare. Organisatör och debattör. En av vår tids främsta folkbildare som nådde fram till så många människor, inte minst unga.

Att nå fram till ungdomen var fundamentalt för Emerich Roth. Han betonade vikten av att kommande generationer inte bara lär om Förintelsen – utan att de också lär av Förintelsen.

Och vad är hågkomst om inte just att lära? I Talmud läser jag att det du lär din son, det lär du också din sonson. Vi lär våra söner – och våra döttrar – om Förintelsen, men också av Förintelsen. Och därmed lär vi också deras söner och döttrar.

Vi lär dem att berätta historierna om dem som mördades. Men också, om dem som mördade, om dem som såg på och om dem som tittade bort. Och vi lär om och av dem som överlevde. Vad de var med om, under kriget och i lägren. Och om deras liv efteråt. Om tyngden av det arv som lagts på dem att bära.

Det sistnämnda har Gabriel Francke Rodau skildrat i sin roman ”Leons bok”. Huvudpersonen Leon, en barnlös änkling och andra generationens överlevande, börjar skriva brev till de barn han aldrig fick. Han skriver om det allmänmänskliga. Om familj och gemenskap, om vänner och kärlek. Men han skriver om det tunga arvet. Jag citerar:

”Berätta om farmor och farfar och om deras familjer som mördades. Och berätta om hur det kom sig att de kom till Sverige. Vi måste berätta, annars glömmer folk. Och den dagen de glömmer…”

”Den dagen de glömmer.” Orden fastnar hos mig. Inte ”om de glömmer” utan ”den dagen de glömmer.” Det är ett viktigt perspektiv.

Särskilt i en tid när vi ser allt fler försök att förneka och förvanska minnet av Förintelsen. Det är en påminnelse om att hågkomstarbetet inte bara handlar om historien, utan också om att föreställa sig en otänkbar framtid.

Hågkomsten kräver att vi om och om igen lovar oss själva och varandra att det aldrig ska hända igen. Och att vi ständigt frågar oss vad vi gör, just i vår tid, för att ”den dagen de glömmer” aldrig ska bli verklighet?

Det ska vi göra som människor, men vi ska också göra det som land. Och som statsminister är jag väl medveten om mitt ansvar för det senare. Jag känner ödmjukhet inför uppgiften, men jag saknar inte förebilder.

När jag arbetade för Göran Persson tog han initiativ till Forum för Levande historia och boken ”Om detta må ni berätta”. Min företrädare Stefan Löfven, bjöd in till Malmö internationella forum för hågkomst av Förintelsen, och de åtaganden Sverige gjorde inför forumet kommer självklart att fullföljas av min regering med stolthet och beslutsamhet.

Förra året, när jag valdes till statsminister, hade det gått hundra år sedan allmän och lika rösträtt infördes i Sverige. Men historien har också lärt oss att även om rösträtten är grundläggande för varje demokratiskt samhälle så är den inte tillräcklig. Demokratin kräver fria medier, oberoende domstolar och inte att förglömma, ett verkningsfullt skydd för minoriteter.

Som demokrater ska vi därför bedriva vaksam och konsekvent kamp mot alla former av antisemitism. Att judar i Sverige tvekar inför att bära kippa eller davidsstjärna, av rädsla för hot och våld, kan aldrig reduceras till ett problem för den som drabbas. Det är ett problem för hela vårt land, för vår demokrati och för vårt sätt att leva.

Därför lär vi våra söner och döttrar att delta kampen mot antisemitismen och dess uttryck. Många av uttrycken har vi kämpat mot länge.

Förnekelse och förvanskning av Förintelsen. Antisemitistiska slagord som förkläs till kritik av staten Israel. Judehat som ursäktas och slätas över. Och i vår tid: Konspirationsteorierna om George Soros och de skamliga jämförelserna mellan vaccinmotståndare och nazismens offer.

Därför ska Sverige lära alla sina söner och döttrar, att även om utsatthet för antisemitism är en unikt judisk erfarenhet, så ska hela vårt land delta kampen mot antisemitismen. För kampen angår oss alla. Som människor. Som demokrater. Som svenskar.

Därför kommer jag som statsminister – och som svensk – aldrig tveka om att Sverige ska vara ett land där det judiska livet är en lika självklar del av vårt samhälle som den är omistlig.

Det lär vi våra söner och döttrar och därmed också deras söner och döttrar.

Tack för att ni lyssnade.