Innehållet publicerades under perioden

-

Amanda Linds inledningstal på konferensen ”Möjligheternas rum – en kulturarvskonferens om flexibla kyrkorum och kyrkogårdar i en tid av förändring”

Publicerad

Det talade ordet gäller.

Det är alltid en upplevelse att kliva in i ett rum där tron och reflektionen över människans villkor får ta den plats de förtjänar. Oavsett om det är våra svenska kyrkor, katolska katedraler, synagogor, moskéer, eller andra rum för tro, åskådning och eftertanke, är det omvälvande att låta sig omslutas av den atmosfär av kultur, historia och existentiell reflektion som trons och åskådningens rum ger upphov till.

Det är en upplevelse som är både specifik och allmängiltig: specifik i upplevelsen av den egna kulturens kontinuitet och igenkänning, allmängiltig i människans universella längtan efter mening och något som är större än en själv. Och som bildningsupplevelse är det svårslaget att kliva in i andra kulturers religiösa rum och där ta del av de trosföreställningar och historiens långa linjer som är kännetecknande för just den kulturen eller trosriktningen.

De sista orden i titeln på dagens konferens är: ”i en tid av förändring”. Varje tid har sina skeenden då villkoren för vår tillvaro ritas om, och jag tror att vi alla delar bilden av att vi nu befinner oss i en sådan formativ tid. Pandemin har förändrat tillvaron för oss alla, för vissa mer än andra, men vi är alla berörda på ett eller annat sätt.

Mitt i detta skeende står Svenska kyrkan, som så många gånger under tidigare orostid, som en trygg fyrbåk att rikta blicken mot när tillvaron runt omkring faller isär och människor upplever oro. Kyrkan har i denna svåra tid tagit ett stort ansvar för att finnas för behövande i pandemins spår.

Men även Svenska kyrkan påverkas förstås av pandemin. Många aktiviteter har fått ställas in, skjutas upp eller genomföras digitalt, men kyrkorummen – de står där de står i hela landet! Svenska kyrkans senaste rapport till regeringen visar att antalet öppetdagar för kyrkorna till och med har ökat något under pandemin. Kyrkorna har varit öppna för enskild andakt eller eftertanke, ofta mer generöst än vanligt. ”I tider av oro ger dessa mångbottnade rum tröst, förankring och hopp”, som ärkebiskop Antje Jackelén och generalsekreterare Helén Ottosson Lovén skriver i förordet till rapporten.

Samtidigt kan inte tillgängligheten till kyrkorummen och det kyrkliga kulturarvet enbart mätas i antal öppetdagar och fysiska sammankomster. Människor måste också hitta dit, och då spelar digitaliseringen en roll, även för en institution som Svenska kyrkan. Pandemin har åtminstone haft en positiv effekt, och det är att den digitala utvecklingen av nödvändighet påskyndats, även för kyrkans del, vilket inneburit att det kyrkliga kulturarvet tillgängliggjorts på nya sätt och för fler människor.  

Kyrkorummen och kyrkomiljöerna är, som titeln på denna konferens uttrycker, möjligheternas rum. Kyrkorummen och det kyrkliga kulturarvet tillhör vårt samhälles mest värdefulla skatter och är ett arv som måste kunna komma alla till del.

I regeringens skrivelse ”Det kyrkliga kulturarvet”, som jag lämnade till riksdagen för snart två år sedan, konstateras just detta, att det kyrkliga kulturarvet tillhör alla. Därför finns den kyrkoantikvariska ersättningen som gör finansieringen av de kyrkliga kulturminnena till en allmän angelägenhet. I skrivelsen konstateras att den kyrkoantikvariska ersättningen har stor betydelse för bevarandet av det kyrkliga kulturarvet och att staten även fortsättningsvis, tillsammans med Svenska kyrkan, ska ta ansvar för att det kyrkliga kulturarvet bevaras, används och utvecklas. Det konstateras även att den centrala samrådsgruppen och de regionala samrådsgrupperna bör kunna verka för att fler samarbeten mellan Svenska kyrkan och andra samhällsaktörer och kulturarvsinstitutioner kommer till stånd, främst på lokal och regional nivå, för att det kyrkliga kulturarvet ska kunna bli en angelägenhet för fler.

I skrivelsen beskrivs också hur en utvecklad användning av kyrkorummen – förstås inom Svenska kyrkans ram och ansvar – gynnar kulturarvets bevarande och även dess tillgänglighet.  Därför bör det offentliga kulturarvsarbetet – så länge det är förenligt med kulturmiljölagstiftningen – stötta en sådan utvecklad användning.

Det är eftersträvansvärt att undvika att kyrkligt kulturarv säljs. Jag vet att många församlingar söker flexibla lösningar som innebär sambruk mellan olika verksamheter i ett och samma rum, förstås på ett sådant sätt som är förenligt med kyrkorummens särskilda karaktär och med respekt för dess historia. Då fortsätter kyrkan att vara tillgänglig samtidigt som kyrkans funktion som ett öppet rum kan stärkas. Att Svenska kyrkan använder sina kyrkor är nyckeln till ett levande kyrkligt kulturarv.

Det finns de som ryggar för nya användningsområden för våra kyrkliga miljöer, men allt är inte alltid så nytt som det kan synas vid en första anblick. Kyrkan har alltid stått stadigt i samhällslivets centrum och intagit en samhällsbärande roll, och därigenom har kyrkan både påverkat och påverkats av sitt omgivande samhälle och historiens olika skiftningar, som ibland har varit snabba och omvälvande, ibland långsamma och eftertänksamma. Kyrkan står på så sätt både för kontinuitet och förändring. Det är och har varit en institution i människors absoluta centrum, som inte bara varit förknippad med religionen i sig, utan i lika hög grad med bärande samhällsinrättningar som sjukvård, skola, folkbokföring och förmedlingen av nyheter. Kyrkan var mittpunkten i lokalsamhället och den givna mötesplatsen.

Än i dag står kyrkorna där, på nästintill varje ort i hela landet. Än i dag är de mötesplatser i tid och rum för alla. I det kyrkliga kulturarvet är kontinuitet och förändring nära sammanflätat.

För att det kyrkliga kulturarvet ska kunna bevaras och utvecklas fordras att det finns ett fortsatt starkt intresse hos allmänheten för detta arv. Det behövs en fördjupad samverkan mellan olika samhällsaktörer, både på nationell, regional och lokal nivå. Det lokala civilsamhället, som till exempel hembygdsrörelsen och andra lokala inomkyrkliga eller utomkyrkliga aktörer, har en viktig roll i att sprida kunskap om kulturarvet, men även regionala museer och andra kulturarvs- och kunskapsinstitutioner är viktiga aktörer för att stimulera intresset. Ett exempel på god samverkan mellan kyrka och museum på regional nivå är Hälsinglands museums samarbete med lokala församlingar för att lyfta det kyrkliga kulturarvet som en integrerad del av det gemensamma kulturarvet och som en grund för samtal om aktuella samhällsfrågor. Ett annat exempel är föreningen Sockenkyrkonätverket som verkar för att sprida kunskap om det kyrkliga kulturarvet för att väcka intresse hos fler.  

Nu behöver vi mobilisera kraft för att tillsammans än mer stärka förutsättningarna för det kyrkliga kulturarvet. Alla människor – om det så är boende i det lokala samhället, människor på resa, besökare och inte minst, kommande generationer – ska även i framtiden kunna gå in i en kyrka och förundras över det enastående kulturarv som finns i våra kyrkor, och fascineras över hur det knyter samman människor bortom generationer, kulturer och gränser, stärker vår kunskap om vår historia och kultur och ger oss upplevelser av tidlösa värden, bortom tid och rum. Det är en upplevelse som ska stå öppen för alla. Kyrkans rum är allas rum.