Tal
Växjö 5 maj 2012
Lena Adelsohn Liljeroth, Kulturminister

Tal vid Svenska Jägarförbundets årsstämma

Det talade ordet gäller.

Jag vill först tacka för att ni bjudit in mig för att invigningstala på er årsstämma här i Växjö. Som kulturminister - och dessutom medlem i Jägareförbundet - tycker jag personligen att det är särskilt roligt att vi uppmärksammar jakten, också från ett kulturellt perspektiv.

Jakt och kultur är nämligen tätt förenade. Jag skulle tro att få andra företeelser är så gamla hos människan. Det är också därför som en betydelsefull del av vårt kulturarv har sitt ursprung i jakten.

Tänk bara på alla uttryck som vi dagligen svänger oss med; "få korn på", "ha i sikte", "ladda om","drevet går" (ang journalister), "skottpengar", "klappjakt", "lockfågel", "stå på pass"...

Dessutom är det ofta jägare som bidrar till att bevara kulturarvet i bygderna runtomkring i Sverige. Det rör sig utöver jakttraditionerna också om att jägare för vidare ortnamns och platsers historia, eller att de känner till och värnar fornlämningar i skog och mark. Ett levande kulturarv angår och används av så många som möjligt. Jägare som känner sina jaktmarker och kulturarvsmiljöerna kan därför spela en viktig roll som kulturbärare.

Vi har i Sverige en unik jakttradition att värna, som en del av vår identitet och kulturhistoria. Till skillnad från många andra länder, där jakten nästintill uteslutande varit en sysselsättning för en privilegierad elit, så har vi svenskar en jaktkultur där många jagar.

Jakten i Sverige är en bred och folkligt förankrad rörelse. 300 000 jägare kan inte ha fel! Och de består inte bara av mogna män!

Här ser jag att jägarorganisationerna har en uppgift framför sig, det skriver även Svensk Jakts Martin Källberg i senaste numret av tidningen, det handlar om att inkludera fler - inte minst de nya svenskar som kommit hit från andra länder - att få dem och andra nya grupper att känna sig hemma i jakt och naturvård.

Jag vet att ni bedrivit flera projekt såsom integrationsprojektet "Svensk natur till alla". Det är ett exempel på bra initiativ för att se till att möjligheterna till natur och friluftsliv når alla i samhället. Fler sådana initiativ och samarbeten behövs.

Vi tar med jämna mellanrum del av undersökningar, som visar att allt färre barn och ungdomar kommer ut i skog och mark. Det oroar mig rejält, dels för att de går miste om naturupplevelser givetvis men också för att de unga inte får den kunskap om och respekt för naturen som allemansrätten kräver.

Min egen väg in i Jägareförbundet kan kanske tjäna som ett rätt typiskt exempel på vikten av att nå nya grupper. Min familj är storstadsbor, stockholmare, sedan flera generationer. I mina rötter finns framför allt hantverkare, som bott i stadens kärna, utan särskilt mycket kunskap om djur och natur. Då kan det uppstå ett tomrum i själen, åtminstone hände det mig.

Jag kunde inte namnen på fåglar jag såg vid vattnet eller i parken, mer än änder, duvor och svanar givetvis. Jag kunde inte tyda djurspåren i snön, om jag ens såg dem. På ett av många besök vi gjorde hos Skärgårdsstiftelsen, där maken Ulf en tid var ordförande, såg jag hur tillsynsmännen ute på öarna räknade tobisgrisslor, ejdrar och gråsälar och bevakade häckande havsörnar - och kände mig minst sagt bortkommen. Jag beslöt att göra något åt saken.

Några kurser i artkunskap fanns inte, däremot kunde man ta Jägarexamen hos Studiefrämjandet. Jägare??
Ingen annan i familjen hade någonsin talat om jakt, än mindre ägde familjen någon mark att jaga på.

Men tillsammans med ett par väninnor läste jag in kursen. Vi hade otroligt kul! Inte minst under de intensiva dagar vi tillbringade på Östermalmas särskilda skjutkurs för kvinnor. Och vår jaktlärare hade helt rätt i sitt råd hur vi stadsbor skulle kunna studera djur på nära håll: Gå upp på Skansen!

Här kan man studera lo, varg, älg, järv, björn (om de inte sover), lappuggla, berguv, utter, grå- och knubbsäl samt vildsvin, nära. Handen på hjärtat, ni som är här idag, hur ofta ser ni ens alla dessa djur i verklig natur?

Men lätt bisarrt blev det faktiskt när jag och väninnorna ville ta en fortsättningskurs i styckningskunskap och fick gå lös på en älg i plysch, med dragkedja och urtagbara organ, också i plysch... "Så är det här i Stockholm", ursäktade sig kursledaren då.

Förra hösten deltog jag vid Jägareförbundets lansering av filmsviten "På spaning efter jakten själ". Jag skulle vilja återknyta till några av de reflektioner jag gjorde då om de samband som besjälar både kulturen och jakten.

Temat och titeln för filmsviten var som sagt "På spaning efter jaktens själ". Jag tror att de flesta jägare instämmer i att jakten är förknippad med alldeles särskilda känslor.

Vad är det då som utgör jaktens själ nu, när vi inte bara jagar för att överleva? Spänningen självfallet! Men också gemenskap, viltvård, respekt för det vilda och närhet till naturen. För att inte tala om den särskilda relationen till jakthunden!

Det finns förmodligen lika många uppfattningar om vad jaktens själ är som det finns jägare. Det kanske är denna mångsidighet som gör att själen inte ger sig till känna så lätt.

Det finns också många fördomar om jakt och jägare. Och mycken dubbelmoral. Många fördomar om matens ursprung och okunskap om varför det är nödvändigt att ha jakt på vilda djur.

Så jag hoppas att Jägareförbundet - genom dessa filmer och sin verksamhet i stort - ökar kunskapen och förståelsen för jaktens betydelse, lika väl som man förmedlar jaktlegender och andra historier och traditioner.
Detta ligger också i linje med regeringens prioritering om kulturarv som ska bli mer tillgängligt, för fler.

De som får uppleva - och lära mer om - vår känsliga natur på nära håll, lär sig också uppskatta den och tar därmed större ansvar, för sig själv i rollen som jägare naturligtvis, men också för bevarandet av våra jakttraditioner.

Jakten har varit en förutsättning för vår överlevnad. Från jakten fick våra tidiga förfäder vad de behövde för att kunna äta sig mätta, värna sig mot vädrets makter och skapa sina första verktyg.

Men redan under förhistorien blev jakten en del av den gemensamma kulturen och delar av detta kulturarv har överlevt ända till våra dagar. Några av mänsklighetens allra första kulturgärningar utfördes nämligen för över 20 000 år sedan, i grottorna i bland annat Altamira i Spanien och Lascaux i Frankrike. Inte fullt så gamla, men väl så betydelsefulla är hällristningarna med jaktmotiv från bronsåldern i Tanum i Bohuslän, därtill ett av våra världsarv på UNESCO:s lista.

Jag tror knappast att de konstnärerna såg sig själva som kulturskapare, men på många grottväggar kan vi se att det första som man valde att avbilda var just djuren, naturen och jakten.

Trots att livets villkor under förhistorien måste ha varit oerhört stränga, fanns redan då en längtan efter att skildra, skapa och berätta. Så när människan fick det allra minsta tänkbara andrum från kampen för sin egen överlevnad så tog kulturen, om än något primitivt på grottväggarna, några av sina första steg.

Det är intressant att vi så många år senare kan lyfta fram något som kanske inte alltid framställs som uppenbart, nämligen att kulturen och jakten följt varandra från allra första början.

Jakten har också en annan betydelse, snudd på meditativ, som påminner oss om sådant vi ibland glömmer i det moderna samhället.

Vårt jaktlag påminner oss om att vi är beroende av våra medmänniskor. Den mäktiga naturen påminner oss om att vi är besökare i en gammal och ömtålig värld. Tystnaden påminner oss om lugnet, i sällskapet av de egna tankarna.

Jakten kan, när det är som bäst, lära oss att vårda vår själ och ta oss till en närhet till naturen, närhet till våra medmänniskor och närhet till oss själva.
Det är någonting alldeles unikt som är värt att bevara och utveckla för framtida generationer.

Så alla ni som företräder Jägareförbundet, vårda goda jakttraditioner, lycka till med ert arbete och framför allt er strävan att värva nya medlemmar. Lyckas ni med detta tror jag att vi kommer att öka kunskapen också om människans och naturens känsliga samspel.

Tack!