Tal
Internetdagarna 27 oktober 2010
Anna-Karin Hatt, It- och energiminister

En Digital Agenda för Sverige

Det talade ordet gäller!

Ärade åhörare,

Den allians som jag arbetat med de senaste sex åren har ett tydligt fokus: Att minska utanförskapet genom att ta vara på varje enskild människas förmåga. För en del kan det utanförskapet vara också digitalt. Men framför allt öppnar IT helt nya möjligheter till ett ökat innanförskap.

Nära där jag bor finns ett så kallat ungkarlshotell som drivs av Stiftelsen Hotellhem. För något år sedan drev de ett projekt där målet var att 100 av deras hyresgäster skulle lära sig att använda IT.

I projektrapporten på .SE:s hemsida kan man läsa om hur de lyckades:

• En av de som deltog började använda banktjänster på Internet.
• En hittade telefonnummer till sina barn och barnbarn.
• En märkte att den man som tidigare misshandlat henne nu var död, och att hon för första gången på 10 år kunde andas ut.

Den nya tekniken öppnade gluggar av ljus mot framtiden för många av dem som deltog.

Det närmaste halvåret kommer mitt huvudfokus att vara att ta fram en Digital Agenda för Sverige. En agenda som ska bygga på de bästa idéerna, på de mest spännande exemplen och på de djärvaste förslagen. Som får oss att vilja och våga spänna bågen och att testa våra gränser. Och förhoppningsvis förmå oss att nå längre än vi annars skulle ha kunnat nå.

För trettio år sedan var Bill Gates vision att det skulle finnas en dator på varje skrivbord och i varje hem. Då verkade den visionen helt orealistisk eftersom persondatorer inte ens gick att köpa. Bara trettio år senare verkar den istället väldigt blygsam. Bara en dator per hem?

Min vision är IT som kvalitativt lyfter och förbättrar människors vardag, som är tillgänglig för alla, i hela landet, i alla våra livsskeden. Över allt, för alla. Det är att på allvar sätta tekniken i människans tjänst.

Jag tror att det är fullt möjligt att vi om tio år, eller kanske ännu tidigare, har lyckats åstadkomma;

• att de elever som har svårast att lära sig kan bli de som med hjälp av en egen skoldator blir bäst i klassen på att samla information, redigera, och sedan visa den och dela den med klassen,
• att vi som patienter, oavsett landsting, kan välja vår personliga läkarkontakt på nätet, och få tillgång till våra provsvar och vår journal utan att behöva ta ledigt ännu en förmiddag bara för att gå till vårdcentralen,
• att min mormor, som idag är 87, när hon inte längre orkar laga sin egen mat (vilket hon gör idag) kan få behålla sin värdighet och rätten att med en pekskärm välja vad hon ska äta till lunch,
• att fler tjänstejobb kan skötas hemifrån en del av tiden, och spara resor, tid, pengar och miljö,
• att svenska gårdsprodukter från Matlandet Sverige kan säljas över hela världen med e-handel,
• att ännu fler tunga jobb inom industrin har automatiserats, och sparat både tid och tunga lyft,
• att vi med smarta hem har kunnat halvera våra elkostnader och kan sova bättre om natten för att vi minskat våra ekologiska fotavtryck,
• att också den som är hörsel- eller synskadad med hjälp av IT har lika lätt, eller lika svårt, att följa med på ett sammanträde, genom att alla offentliga lokaler är tillgängliga och att vi som offentliga beställare bara upphandlar lokaler som passar också deras behov,
• att offentlig service och stöd är samordnad kring en ingång för medborgaren,
• och att IT har gjort demokratin tillgänglig.

Låt mig förklara den sista punkten. Idag kräver politiskt inflytande oftast att man är beredd att tillbringa kvällar och helger borta. Sällan kan en ensamstående förälder, en farbror på 75 år som kanske inte kan gå ut, som har långt till kommunhuset eller långt till Stockholm eller helt enkelt någon som "bara" är mån om att ha ett privatliv, komma åt att påverka de riktigt viktiga besluten.

Men med hjälp av IT kan vi flytta makten närmare vardagslivet, närmare de många människorna. Om underlagen, fakta, förslagen, ekonomin finns via nätet, då kan man sitta vid köksbordet när barnen har somnat och ändå vara med och påverka. Om vi skulle kunna få IT-revolutionen att också utveckla en modern köksbordsdemokrati, då skulle de politiska beslut vi fattar också bli bättre förankrade i de många människornas vardag.

I grund och botten har vi ett val. Vi kan välja att se den rasande snabba förändringen som ett problem, eller som en möjlighet. Visst finns det barnsjukdomar. Visst finns det de som inte hunnit med än. Visst finns det de som inte riktigt har tillgång till, eller kunskap om, hur man använder den nya tekniken. Men lika angelägen som jag är om att de kommer med och inkluderas i det digitala samhället, lika mycket vänder jag mig emot uttryck som "den digitala klyftan". Därför att det låter som att det vore ett problem att några går före, att det bästa vore om alla samlades på en gemensam, genomsvensk lagomnivå.

Min inställning är en annan. Det skadar inte dem som vissa kallar "digitala analfabeter", att några av er har hunnit skaffa er en Ipad eller en Smartphone. Tvärtom. De som kallas early adopters betalar i själva verket utvecklingskostnaden för det som så småningom kommer att bli allemansteknik. Och för misstagen dessemellan. De pekskärmar som nu är så exklusiva att alla inte har råd, kommer snart att finnas på våra äldreboenden, till ett betydligt mer överkomligt pris. Och vid det laget kommer teknikälskarna av nyfikenhet och upptäckaranda ha köpt något nytt.

Och samtidigt; låt oss acceptera att alla har rätt att välja sitt sätt att använda nätet. Alla kommer inte att twittra och koda hemsidor. Också i framtiden måste myndigheterna gå att ringa till. Bankerna kommer behöva ha kvar kontoren. Man ska ha rätt att få använda blyertspenna också år 2020.

Men i takt med att IT blir mer relevant för dem som ännu inte tagit till sig tekniken, kommer den att kunna spridas till fler. Ta den internetstatistik som presenterades igår, av World Internet Institute, som exempel. Den visar bland annat att även när äldre med låg utbildning, en av de grupper som idag har lägre nätanvändning, när de väl kommer in på nätet så hittar hälften av dem information som har med hälsa att göra, och som känns relevant för dem. Det är inte de äldre som ska anpassas till tekniken. Det är tekniken som ska anpassas till våra äldre. Eller till vilken grupp vi än talar om, som ännu inte kommit ut på nätet lika mycket som vi andra.

Jag tror på Sveriges äldre; när det som de behöver finns på nätet, då kommer fler av dem att söka sig dit. När IT-tjänsterna blir tillgängliga, även om man ser eller hör lite sämre, då kommer också den som fått sämre syn eller hörsel att söka sig dit. När trösklarna blir lägre, då kommer många olika sorters utbildningar, studiecirklar och kurser att snart göra ännu fler uppkopplade.

Vi har alla - från operatörer till tjänsteutvecklare och offentliga aktörer - en hemläxa att göra. Men den kanske allra största hemläxan har staten själv.

Det finns många exempel på bra offentliga e-tjänster. Andelen som deklarerar elektroniskt ökar för varje år och där är kvinnorna fler. Bara för att nämna något. Finns det bra e-tjänster, då kommer också användarna. Vi som medborgare får mer information och bättre underlag för våra val, samtidigt som kostnaderna minskar och den offentliga sektorn kan satsa mer på sina kärnuppgifter. Det är en klassisk vinna-vinna-situation. För alla parter.

Många av våra myndigheter har var för sig bra nätnärvaro. Men deras nätlösningar är - precis som E-delegationens kanslichef Claes Thagemark säger - ofta designade för att lösa verksamhetens behov snarare än medborgarnas. Dessutom är de ofta isolerade i det stuprörstänkande som våra självständiga ämbetsverk alltför ofta kännetecknas av.

Ska vi på allvar förverkliga visionen om att e-förvaltningen ska förenkla vardagen för medborgare och företagare, att det ska vara så enkelt som möjligt för så många som möjligt, att komma i kontakt med och uträtta sina ärenden med det offentliga, då måste vi i nästa steg se till så att vi medborgare slipper vara de som ska sköta samordningen. Och att systemen byggs utifrån de behov och processer vi har som användare. Det är systemen som ska vara till för människan, inte tvärtom.

Sånt tar tid. Många har ett jobb att göra. Men skam den som ger sig. Många företag, och många viktiga myndigheter, har fortfarande hemsidor som ser ut som en spegel av verksamhetens internpolitik, snarare än att fokusera på kundnytta. Ett sätt att leda är att själv vara det goda exemplet. Därför ska staten gå före både vad gäller öppen källkod och öppna standarder, IPv6 och DNSSEC.

Jag brinner lite extra för regeringens handlingsplan för e hälsa i vård och omsorg. Bristande samordning och ineffektiva system är bokstavligt talat livsfarligt:

• Den hjärtpatient som kommer in medvetslös till akuten kan inte själv berätta sin historia. Fastän vi vet att det ibland kan handla om minuter för att rädda liv.
• Den gamla dam som blivit dement kan knappast förväntas komma ihåg vilka mediciner hon redan tar, så att doktorn kan undvika att ge henne ännu en som förvandlar hjälpen till en kemiskt farlig mix.
• Den patient som redan dragit sin sjukdomshistoria på en klinik förväntar sig, med rätta, att den informationen ska finnas vid nästa besök, även om det sker någon annanstans.

Det borde vara en självklarhet att man först och främst i samma landsting, men också mellan landstingen, på ett säkert sätt ska kunna plocka upp patientens journal elektroniskt från vårdcentralen. Det är inte nödvändigt att, som i Östergötland, ha ett och samma system. Men det är nödvändigt att vi har journalsystem som på ett säkert sätt kan prata med varandra. Med etablerade och gemensamma standarder kan vi åstadkomma det.

För att vara alldeles tydlig: den här frågan har segat länge nog. Om det i slutändan är det som behövs så drar jag mig inte för att vara väldigt tydligt om vart vi måste gå, eller att personligen sätta mig ned och diskutera saken med varenda landstings IT-chef. För när tekniken har potential att hjälpa oss att rädda liv, nr vi lever i ett av de mest digitaliserade länderna i världen, med ett av de mest datamogna folken som finns, då duger det inte att vi krampaktigt håller oss fast i våra inmutade revir.

Nu får det helt enkelt vara slut på att markera revir!

De närmaste åren vill jag att vi utifrån vår gemensamma handlingsplan hittar lösningar så att vi på ett säkert sätt kan se till att rätt läkare kan få tag på rätt information om oss när vi blir sjuka. Oavsett var i landet vi råkar befinna oss.

Ska vi kunna åstadkomma verkligt stora resultat, då måste vi se att samhället är större än staten. Då handlar det mer om vad olika aktörer kan göra tillsammans. Där staten är en av flera - bland företag, folkrörelser, innovatörer, kommuner och användare.

Men vi behöver en gemensam riktning för hur vi tillsammans kan utveckla det digitala samhället och Sverige som ledande IT-nation. Jag tänker ta det ledarskapet och kommer därför redan under nästa år att presentera en Digital Agenda för Sverige.

Vi vet att vi ligger bra till. Bland annat tack vare en god tillgång till avancerad teknik har vi gått om USA och rankas nu som etta i World Economic Forums ranking över olika länders konkurrenskraft. Och under det svenska ordförandeskapet i EU var en gemensam IT-agenda en av våra viktiga prioriteringar. Tack vare det har Kommissionen presenterat den Digitala Agendan för Europa, ett av flaggskeppsinitiativen för hållbar tillväxt till 2020.

Men om vi ska kunna fortsätta ligga etta på listorna, då måste vi hela tiden tänka i nya banor, och ifrågasätta gamla, etablerade sanningar. Men vi ska inte heller blunda för utmaningarna. Vi har fortfarande mycket att göra innan det digitala samhället är en verklighet för alla.

Jag har inte alla svaren redan idag; att forma Sveriges Digitala Agenda kommer att vara en process där jag lyssnar och tar till mig inspel och idéer, inte minst från er här.

Jag vill lyssna på erfarenheterna från Sambruk där över 80 kommuner låtit IT-tillgänglighet sporra också till verksamhetsutveckling.

Jag vill höra mer om bibliotekens roll, om utbildningen i Östergötland som fick 78-åriga Gun Nydahl att lära sig datorer så att hon nu håller daglig kontakt med sina 6 barnbarn via Facebook.

Jag vill höra om de tankar .SE har om att växla upp och förstärka sitt arbete med digital delaktighet.

Och många, många fler.

Och jag längtar efter att kunna titta närmare på det brittiska partnerskapet "Race online 2012" där olika aktörer - från enskilda till företag - är med och bidrar till att öka det digitala innanförskapet.

Den Digitala Agendan för Sverige ska vara bred och täcka alla relevanta områden. Några av dem har jag pratat om här idag;

• hur vi på allvar kan använda IT för att rädda liv i vården,
• hur vi kan få en verkligt tillgänglig offentlig e-förvaltning,
• hur vi kan använda IT för att skapa jobb, företagande och entreprenörskap i Sverige,
• hur vi med hjälp av IT kan minska våra ekologiska fotavtryck,
• och hur fler människor kan delta i det digitala samhället.

Just det digitala innanförskapet är väldigt viktigt för mig.

Sverige är ett av de länder som har den högsta Internetanvändningen. Närmare 85-90 procent av oss använder Internet regelbundet. Vi är på god väg mot ett digitalt samhälle. Men lika sant är det att alltför många aldrig använt Internet eller använder det väldigt lite. När alltmer i samhället blir digitalt är det självklart att alla också ska ha tillgång till Internet. Att vi är medvetna om nyttan med IT och har kunskap om hur man använder tekniken.

Här har vi alla ett ansvar. Vi i staten. Och ni som privata aktörer. Och det finns många bra exempel; Seniornet, biblioteken och inte minst ii-stiftelsens arbete. Och studieförbunden, som utbildar människor i alla åldrar över hela Sverige. Allt det är oerhört positivt.

Samtidigt finns det en geografisk klyfta, med vita fläckar i vårt land. Låt mig vara väldigt tydlig också på den punkten; Det ska gå att koppla upp sig var som helst - när som helst. I hela landet. Det är i grunden både en demokrati- och en rättighetsfråga. Därför ska Sverige ha bredband i världsklass. Den ambitionen blir bara mer och mer aktuell. Målet är fortsatt att 90 procent av alla hushåll och företag ska ha tillgång till minst 100 Mbit/s i bredbandshastighet år 2020. Det är ambitiösa mål. De kräver en hel del från alla marknadsaktörer. Men de är möjliga att nå. Om vi ser utmaningarna, adresserar dem och hittar smarta lösningar så att vi tillsammans kan nå målen.

Lyfter vi blicken, och tittar ut utanför våra gränser, ser vi att de öppna näten är under attack runt om i världen. Jag vet att jag kommer att träffa kollegor från länder som ser öppenheten som ett hot, inte som en möjlighet. Och jag lovar er att jag, varje gång det händer, kommer att stå upp för öppenheten. Överallt. Alltid.

Jag tänker berätta varför det är livsviktigt att människor - alla människor, oavsett var vi råkar bo - ska få säga vad vi tycker, ska kunna få information och själva få bilda oss en egen uppfattning om världen. Jag kommer inte tveka ett ögonblick inför att berätta hur öppenheten har främjat både den svenska demokratiska och ekonomiska utvecklingen.

Det är värden att vara stolta över. Och att fortsätta kämpa för!

Men även på hemmaplan måste vi värna de öppna näten. För att den positiva demokratiska utvecklingen ska kunna fortsätta, och för att svenska entreprenörer ska kunna hitta nya lönsamma affärsidéer och skapa jobb och företagande här hemma. Vi måste kunna lita på att våra elektroniska kommunikationer fungerar och är säkra att använda. Att förbindelserna inte störs eller avbryts genom IT-attacker eller på grund av fysisk skada. Där har ni som är teleoperatörer ett långtgående ansvar för att se till att det blir just så. Vi ställer, och kommer att fortsätta ställa höga krav på er från samhällets sida och vi kommer kontrollera att de kraven efterlevs. Därför att säkra och tillgängliga elektroniska kommunikationer är avgörande för vårt lands förmåga att växa och utvecklas.

Mycket återstår att göra när det gäller säkerheten på nätet. På många sätt är Internet bara en spegling av samhället i övrigt. Det finns människor med onda avsikter, i verkliga livet och på nätet. Gårdagens nyhet om hur lätt det är att kapa ett facebook-konto är en påminnelse om det.

Som liberal vill jag vara tydlig med att vi alla, var och en, har ett eget ansvar för hur vi agerar - privat, i våra företag och i våra myndigheter. Nätet ger oss möjlighet att göra saker som vi annars inte skulle kunna göra. Alla våra sociala nätverk, och den växande e-handeln, är bara två exempel på det. På samma sätt som vi skyddar oss mot ficktjuvar och inbrott, måste vi var och en ta ansvar för att skydda våra digitala identiteter.

Men varje företag och varje myndighet måste också ta sitt ansvar. Att se till att bygga en säkerhetskultur som klarar att hantera allvarligare IT-händelser. Det görs inte över en natt, men just därför är det desto viktigare att börja nu. Det är bara med ett starkt säkerhetstänkande i IT-vardagen, och ett systematiskt förebyggande arbete, som vi kan undvika IT-brottslighet och försvåra för dem som vill göra intrång i våra system och kritiska infrastrukturer.

Vi har fantastiska möjligheter framför oss. Och vi har alla en hemläxa att göra. Att se till så att rätt sak sker på rätt plats. Jag är inte det minsta rädd för att lyfta fram de goda exemplen och premiera exceptionella insatser. Men sanningen är att det vore trolöshet mot skattebetalarna att, i någon missriktad rättvisetanke, smeta ut tid och resurser över alla som ber om det.

Mycket av jobbet måste göras av er som är marknadens aktörer, i fungerande konkurrens. Av den som vill få skattefinansiering kommer det att krävas kvalitet, resultat och att det finns ett tydligt skäl för staten att skjuta till. Alliansen har målmedvetet etablerat en ny syn på politikens roll. Förut talade man om kelgris eller styvbarn i folkhemmet - nu talar vi om vuxna, myndiga och företagsamma medborgare i Kunskaps-Sverige. Vi har blivit vuxna och flyttat hemifrån.

Den gamla konflikten handlade om staten eller marknaden skulle göra något. Den nya inställningen är att hitta rätt partnerskap utifrån våra olika roller. Förut, när det dök ett samhällsproblem, så vände man sig genast till politiken och frågade lite halvt anklagande, "nå, vad tänker ministern göra nu då?" Nu inser "ministern" att den mesta kraften, de största resurserna, finns någon annanstans, men att politiken kan göra underverk genom att vara navet i de viktiga processerna.

Jag har varit Maud Olofssons chefsförhandlare sedan Alliansen bildades 2004, inklusive i varenda budgetförhandling sedan dess. Innan partiledarna träffat sin slutgiltiga överenskommelse, utifrån de knäckfrågor som funnits på bordet, har vi varit en chefsförhandlare från varje parti som suttit och förhandlat med alla budgetposter framför oss.

Tro mig, jag vet ganska väl hur den här regeringen fungerar: Bra, välmotiverade förslag har en god chans att gå igenom. Det är extremt höga kvalitetskrav som ställs, men de förslag som på allvar gynnar kunskap, tillväxt, jobb och miljö kommer alltid att vara prioriterade och har en god chans att vinna regeringens gillande. Och vår övergripande verksamhetsidé är, mer än någonting annat, att bekämpa utanförskapet.

Vi som bor i Sverige utgör 1,4 promille av världens befolkning. Ändå är vi ett av världens mest konkurrenskraftiga länder. Vi rankas som ett av de högsta när det gäller kreativitet och innovationer. Våra sociala framsteg har fått människor att vallfärda till vårt land. I decennier.

När jag nu fortsätter arbetet med att fylla den Digitala Agendan med innehåll, tillsammans med alla berörda departement, så kommer jag att vilja fortsätta föra en dialog med er. Jag tänker inte stänga in mig på departementet utan vi kommer att fortsätta att träffas i olika sammanhang.

Jag tänker göra vad jag kan. Och jag förväntar mig att ni kommer att bidra med det ni kan. Jag är övertygad om att vi, med rätt sorts samtal, rätt sorts stimulanser, och med rätt sorts partnerskap mellan entreprenörer och eldsjälar, teknikfantaster och dugliga ämbetsmän, IT-företag och användarkompetens, kommer att bli ett föregångsland med den Digitala Agenda för Sverige som är menad att driva på hela Europas sysselsättning, välfärd och konkurrenskraft.

Och framför allt, om vi gör det vi verkligen borde så kan informationsteknologin hjälpa många människor;

• från hemlöshet till digital hemkänsla,
• från utanförskap till medborgarskap,
• och från maktlöshet till inflytande.

Så ser den riktning ut som jag vill föra när det gäller IT-politiken de närmaste fyra åren.

Tack!