Sveriges förbindelser med Libyen

Sveriges förbindelser med Libyen går tillbaka ända till 1700-talet. En svensk ambassad öppnades i landet vid mitten av 1970-talet, men stängdes 1995 av budgetskäl. Det finns sedan dess en svensk ambassadör för Libyen som har sin bas i Stockholm. Ett svenskt honorärkonsulat finns i dag i Benghazi. Libyen har en ambassad i Stockholm.

Sveriges export till Libyen har traditionellt sett omfattat trä- och pappersvaror, metaller, samt verkstadsprodukter. Sveriges import från Libyen har nästan uteslutande bestått av petroleumprodukter. Till följd av det rådande säkerhetsläget i landet minskade Sveriges export till Libyen under 2011, men har sedan dess återhämtat sig något. Sverige har ett begränsat utvecklingssamarbete med Libyen inom ramen för den regionala samarbetsstrategi för Mellanöstern och Nordafrika regeringen antog i september 2010. Det regionala stödet syftar till att främja respekten för de mänskliga rättigheterna, ett hållbart nyttjande av gränsöverskridande vattenresurser, samt ekonomisk integration.

Libyen i dag

Under februari 2011 utbröt stora folkliga demonstrationer mot den dåvarande regimen i Libyen. Muammar Gaddafi, som haft makten sedan 1969, agerade brutalt mot de oppositionella krafterna som samlades i Benghazi och bildade det Nationella övergångsrådet. Mot bakgrund av omfattande våld mot civila införde FN:s säkerhetsråd sanktioner mot regimen och i mars 2011 enades säkerhetsrådet om resolution 1973 som gav FN:s medlemsstater mandat att upprätta en flygförbudszon och att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda den civila befolkningen i Libyen. Mandatet kom sedermera att genomföras av NATO med stöd av bland annat Sverige i form av flygspaningsinsatser. Under konflikten var Sverige en av de största humanitära biståndsgivarna.

Allmänna val till en Nationalkongress genomfördes i juli 2012. I augusti 2012 upplöstes det nationella övergångsrådet som haft makten sedan Gaddafiregimens fall den 23 oktober 2011. Nationalkongressen är landets lagstiftande organ. Hösten 2012 godkände Nationalkongressen en ny libysk regering under ledning av premiärminister Ali Zeidan. Nästa steg i övergångsprocessen utgörs av utarbetandet av en konstitution som enligt planen ska föreläggas en folkomröstning. När den nya konstitutionen är på plats ska allmänna val åter hållas i landet.

Petroleumindustrin är den enskilt viktigaste näringen i landet och Libyen har en av världens största reserver av olja. Till följd av de oroligheter som utspelade sig i Libyen under 2011 sjönk både landets produktion och export av olja men sektorn återhämtade sig snabbt under 2012.

EU är Libyens i särklass viktigaste handelspartner. Förhandlingar mellan Libyen och EU om upprättandet av ett avtal inom ramen för EU:s granskapspolitik (ENP) avbröts i februari 2011. I samband med de av FN införda sanktioner mot Gaddafiregimen beslutade även EU om restriktiva åtgärder. FN:s sanktioner mot Libyen består numera av vapenembargo, reserestriktioner och frysning av tillgångar för personer och enheter som hade ett nära band till Gaddafiregimen. Dessa sanktioner har genomförts även av EU.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i landet behandlas i UD:s rapport om efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna i Libyen, vilken kan konsulteras på Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter.

Kort historisk bakgrund

Libyen befolkades ursprungligen av berber och nomadiserande folkstammar i ökenområdena. År 643 invaderade araber från öster, som också införde islam i regionen. Under 1400-talet hamnade Libyen i praktiken i europeiska händer tills det under mitten av 1500-talet erövrades av det ottomanska väldet.

Den långvariga väpnade maktkampen mellan det ottomanska väldet och Italien ledde till att Libyen kom under italiensk kontroll 1911, men inte helt och hållet. Lokala klanledare behöll sitt inflytande i ytterligare 15-20 år i Tripolitanien och Cyrenaïka. Dessa två områden ställdes efter andra världskriget under brittisk kontroll och Fezzan (västra ökenområdena) under fransk militär kontroll. Vid Libyens självständighet 1951 blev landet beroende av bistånd från Storbritannien och USA i utbyte mot militärbaser. 1955 stod det klart att Libyen förfogade över enorma oljefyndigheter.

1969 tog den unge officeren Gaddafi makten i en statskupp då monarkin störtades. Som Libyens revolutionäre ledare förde Gaddafi en utrikespolitik som präglades av återkommande konflikter och konfrontationer med omvärlden, såväl västländer som flera länder på den afrikanska kontinenten. 1977 skapade Gaddafi "Socialistiska folkliga libyska arabiska Jamahiriya" eller, ungefär, "massornas stat" med egna principer nedtecknade.

Landets stora oljetillgångar användes för att söka inflytande utanför landets gränser liksom stöd för internationell terrorism. 1992 beslutade FN att införa sanktioner, vilka avbröts 1999 och upphävdes slutligt 2003. Till följd av regimens våldsamma angrepp på den inhemska befolkningen 2011 beslutade FN och EU att införa nya sanktioner. Efter Gaddafiregimens fall har dessa sanktioner gradvis lättats.

Muammar Gaddafi, landets ledare i över 40 år, avsattes i oktober 2011 efter en frihetskamp av det libyska folket med stöd av FN.