Krishanteringen under Ship to Gaza
- Ambassaden fick samtal från en av svenskarna på båtarna som berättade att fartyget var omringat och på väg att bordas. Alla berörda informerades. Efter en lägesgenomgång verkade det som fartygen skulle föras till Ashdod så jag och min kollega åkte dit.
Det säger Benjamin Escaig som arbetar på Sveriges ambassad i Tel Aviv.
Ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier och förste ambassadsekreterare Benjamin Escaig berättar om sitt arbete under Ship to Gaza. Foto: Monica Grafström
Sveriges ambassadör i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, berättar att ambassaden var förberedd på att något skulle kunna hända eftersom man långt innan bordningen kände till att konvojen var på väg mot Gaza.
- Vi satte oss ner veckan innan och funderade på olika scenarier för att förbereda oss. Många frågor dök upp som vi såg till att få svar på. När helgen kom kände vi oss väl förberedda, säger Elisabet Borsiin Bonnier.
Till förberedelserna hörde att kontakta UD:s konsulära enhet, dels för att få svar på hur olika frågor skulle hanteras, dels för att etablera kontakt med de personer vars hjälp ambassaden senare kom att behöva. Även UD:s presstjänst kontaktades i förhand. Man enades om att ambassaden kunde skicka alla presskontakter vidare till UD om det behövdes.
- Vi är så få på ambassaden så skulle något hända visste vi att vi inte skulle kunna hantera allt själva. En del journalister retade sig nog på att vi inte tog pressfrågor själva, men vi var tvungna att fokusera och arbeta i lugn och ro. Därför var vi också måna om att rapportera till UD i Stockholm så fort vi hade några nyheter, säger Elisabet Borsiin Bonnier.
Lokalisera svenskarna
- När vi kom till ambassaden på måndagen var vår första uppgift att försöka ta reda på var svenskarna befann sig och om någon var sårad. Några började ringa runt till sjukhusen. Via utrikesministeriet fick vi bekräftat att samtliga fartyg var på väg till Ashdod - och att ryktet om att några förts till Haifa inte stämde. Två personer åkte då direkt till Ashdod, säger Elisabet Borsiin Bonnier.
Ambassadören själv kallades till möte hos det israeliska utrikesministeriet.
- Total förvirring rådde så syftet med mötet var att vi skulle få information om läget. I marginalerna av mötet försökte jag övertyga de andra EU-ambassadörerna att även de skulle skicka sina medarbetare till Ashdod. Detta för att öka det gemensamma trycket för att få tillträde till de gripna. Hela området var ju en avspärrad militär zon.
I hamnen i Ashdod
Ambassadtjänstemän från Sverige och Turkiet var först på plats i Ashdod som ligger ungefär en timmas bilresa från Tel Aviv.
- Efter några timmar började personal från andra EU-länder att dyka upp. Vi gjorde upprepade förfrågningar till hamnpersonalen och polisen för att få träffa svenskarna, berättar Benjamin Escaig.
Ambassadören försökte samtidigt via utrikesministeriet göra ytterligare påtryckningar för att ambassadpersonalen skulle få träffa svenskarna. Så småningom fick hon via en av utrikesministeriets telefoner tala med en av svenskarna i hamnen i Ashdod. Denne kunde då bekräfta att åtminstone fyra av de elva svenskarna befann sig där, och mådde efter omständigheterna väl.
- Någon gång vid tio på kvällen gjorde vi bedömningen att vi inte skulle få komma in i hamnen och avbröt då dagens försök. Då hade vi också fått information om att vi skulle få träffa svenskarna i fängelset i Beer Sheba nästa dag. Vi hade också fått reda på att tre - och senare fyra - svenskar befann sig på Ben Gurion-flygplatsen för att få resa hem, säger Benjamin Escaig.
Rörigt i fängelset
Tidigt nästa morgon bekräftade polisen på flygplatsen återigen att det var fyra svenskar som väntade på flyg. Nya kontakter med sjukhusen visade att inga sårade svenskar inkommit under natten. Då, fortfarande på morgonen, begav sig Benjamin Escaig och hans kollega Anette Shary till Beer Sheba för att försöka hitta de övriga sju.
- När vi kom dit var det redan några där från andra ambassader och fler dök upp allt eftersom, berättar Benjamin Escaig.
Fängelset var uppbyggt i fyra runda cellblock med fyra tårtbitsformade paviljonger i varje cellblock. I de olika paviljongerna med tillhörande celler satt människorna som kommit från Ship to Gaza.
- Alla ambassadrepresentanter fördes i grupp för att leta efter medborgare från sitt land. Det fanns inga fånglistor, svenskarna satt inte samlade och det hela var mycket rörigt. Det tog en evig tid, för när ambassadpersonal från ett land hittat någon medborgare var vi alla tvungna att vänta medan de samtalade innan vi kunde gå vidare, berättar Benjamin Escaig.
Till slut blev det ohållbart att alla skulle vänta och leta tillsammans, så efter flertalet propåer fick till slut ambassadtjänstemän från olika länder gå runt med var sin tjänsteman från fängelset.
I god kondition
- Vid tretiden hade vi träffat sex svenskar. Sedan tog det oss ytterligare tre timmar att hitta den siste som återfanns i en helt avskild del av fängelset. Svenskarna var i relativt god kondition trots allt, lite skakade och de flesta ville att budskap skulle gå hem till deras anhöriga. Många ville så klart lämna Israel så fort som möjligt, de hade ju inte avsett att resa dit från första början. Förutom deras allmänna hälsotillstånd kollade vi också så att alla hade resehandlingar, säger Benjamin Escaig.
Under tiden tog ambassadör Elisabet Borsiin Bonnier kontakt med sina EU-kollegor för att få till stånd ett gemensamt agerande, bland annat för att få tillträde till de gripna. Också i Bryssel initierade Sverige en diskussion om händelserna. Detta ledde till en EU-demarche hos de israeliska myndigheterna.
- Min roll var också att vara navet i allt som hände; jag samlade ihop alla pusselbitar, förmedlade hem information och instruerade medarbetarna i fält allt eftersom läget förändrades. Jag tog också kontakter på högre nivå när mina medarbetare inte kom längre med de israeliska kontakter de hade, säger Elisabet Borsiin Bonnier.
Ständigt olika uppgifter
Nästa dag hade de fyra svenskarna på flygplatsen kunnat lämna, och det var ambassadpersonalens avsikt att återvända till Beer Sheba.
- Men då fick vi ny information om att alla passagerarna, inklusive svenskarna, skulle föras till flygplatsen för att flygas hem med turkiska plan, säger Benjamin Escaig.
Elisabet Borsiin Bonnier säger:
- Vad som hänt var att nattliga israelisk-turkiska förhandlingar resulterat i att samtliga kvarvarande personer skulle få lämna med särskilt influgna turkiska plan. En svårighet under de här dagarna var att varje uppgift måste dubbelkollas, det var en smått kaotisk situation. Vi fick ständigt olika uppgifter. Detta ändrades något när vi fick reda på att alla skulle få följa med i de turkiska planen, då blev läget lite tydligare.
När ambassaden av en kollega i Beer Sheba fått bekräftat att fängelset tömts åkte Benjamin Escaig och Anette Shary i stället till flygplatsen för att se till att alla svenskar verkligen fick lämna landet. Även ambassadören begav sig senare till flygplatsen, för samtal och samordning med den turkiska delegationen. Turkarna försäkrade att man inte avsåg lämna förrän samtliga var ombord, vilket gav viss trygghet.
- Återigen nekades vi tillträde till svenskarna, precis som i Ashdod. Men vi fick den israeliska passagerarlistan som vi sedan kollade av med den turkiska passagerarlistan som gjordes när var och en verkligen satt på planet, säger Benjamin Escaig.
En svensk borta
Sent på kvällen kom ett samtal till ambassaden om att en av svenskarna trots allt inte kommit ombord på planet
- Vi fick kontakta turkarna och gå igenom passagerarlistan igen och ambassadören ringde utrikesministeriet. Först hittade vi inte personen, men sedan visade det sig att den saknade svensken registrerats under "nationalitet okänd", säger Benjamin Escaig.
Till slut var alla svenskarna på väg till Istanbul och ambassaden kunde andas ut. Personal från konsulatet i Istanbul, tillsammans med utrikesminister Carl Bildt som råkade befinna sig där, mötte upp när svenskarna landade.
Det svåraste under de här dagarna tycker Benjamin Escaig var att ambassaden inte fick tillträde till svenskarna i Ashdod och på flygplatsen och att få klarhet i att ingen av dem var skadad.
- Det rörde sig om totalt 700 personer så det hela var rörigt. Israelerna var också knapphändiga med informationen vilket gjorde att många rykten florerade. Det tvingade oss att ständigt dubbelkolla all information.
