Minoritetspolitik

Minoritetspolitiken omfattar frågor om skydd och stöd för de nationella minoriteterna och de historiska minoritetsspråken. De nationella minoriteternas språk och kultur är en del av vårt gemensamma svenska kulturarv. Att stärka skyddet av de nationella minoriteterna är en del av Sveriges arbete med att värna om de mänskliga rättigheterna.

Målen för minoritetspolitiken är att:

ge skydd för de nationella minoriteterna,
stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande, och
stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande.

Regeringens minoritetspolitiska strategi

Från och med den 1 januari 2010 gäller en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Lagen medför också ändringar i sametingslagen och socialtjänstlagen och är en del i regeringens minoritetspolitiska strategi som antogs i juni 2009. Strategin innehåller en rad förslag för att stärka de nationella minoriteternas rättigheter i praktiken, däribland åtgärder för att:

säkerställa en bättre efterlevnad av Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk samt uppföljning av vidtagna minoritetspolitiska åtgärder
motverka diskriminering och utsatthet av de nationella minoriteterna
stärka de nationella minoriteternas egenmakt och inflytande, samt
främja bevarandet av de nationella minoritetsspråken.

Sveriges nationella minoriteter

De i Sverige erkända fem nationella minoriteterna är judar, romer, samer, som även är ett urfolk, sverigefinnar och tornedalingar. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib (alla varieteter), samiska (alla varieteter), finska och meänkieli.

De fem nationella minoriteterna i Sverige omfattas alla av den svenska minoritetspolitiken. Gemensamt för dessa minoritetsgrupper är att de har befolkat Sverige under lång tid samt att de utgör grupper med en uttalad samhörighet. De har även en egen religiös, språklig eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet.