Klimatkommissionens slutrapport - sammanfattning
Gunilla Carlsson vid överlämnandet av klimat- och utvecklingskommissionens rapport till FN:s generalsekretare Ban Ki-moon i New York den 13 maj 2009. Photo: Martina Högberg
Varför en kommission
Regeringen beslutade i oktober 2007 att tillsätta en internationell kommission för klimat och utveckling.
Anledningen var en vilja att rikta världens uppmärksamhet på utvecklingsländernas situation och deras anpassningsarbete. Under många år handlade diskussionen och förhandlingarna om växthusgasutsläppen; att tala om anpassning var detsamma som att vi höll på att ge upp. I dag vet vi bättre. De mest utsatta länderna, som också är de fattigaste, och deras samhällen drabbas värst av klimatförändringarna. Vad de uppnått i form av utveckling hotas. Utan anpassning kan vi inte nå FN:s millenniemål för bekämpning av fattigdomen.
Men klimatförändringarna är redan här och sker snabbare än vad prognoserna sagt. Arktis och glaciärerna smälter, väderkatastroferna ökar, oceanerna blir surare, ekosystemen rubbas - vi har inget alternativ till att anpassa oss.
Kriserna hänger ihop
Människan lever ett liv, inte olika liv i olika sektorer. Livet är odelbart och påverkas samtidigt av olika slags påfrestningar. De många kriserna är inte isolerade från varandra. Ytterst beror de på en modell för ekonomisk tillväxt som inte värdesätter de ekosystem vi alla är beroende av.
Finanskrisen nådde snabbt de fattigaste. Marknader stängde, gästarbetare blev av med jobbet, pengaförsändelserna hem upphörde. När matkrisen bröt ut i fjol påverkade den de fattigas små marginaler. Många småbönder köper mer mat än vad de själva producerar. De fattigaste drabbas omedelbart när bränslepriserna går upp. De är mer beroende av ekosystemtjänster. När ekosystemen bryts ner drabbas de fattigaste.
Därför kan de olika kriserna bara lösas med ett helhetsperspektiv. Det kräver att vi internaliserar ekosystemens värde i våra kalkyler. Den ekonomiska krisen måste lösas med gröna stimulanspaket där vi t ex främjar förnyelsebar energi och energieffektivisering.
Vi måste också satsa på åtgärder som bygger de fattigas motståndskraft. Det är en allmän förmåga - om du har styrkan att klara ett slags kris så kan du klara alla. Med den grundläggande osäkerhet vi nu lever med måste vi göra förmågan att klara kriser till ett huvudmål för planering och utveckling.
Ett underifrån-upp perspektiv
Kommissionen beslöt sig för ett speciellt upplägg. Vi ville vända upp-och-ner på perspektiven - från de förhärskande globala klimatscenarierna, modellerna och prognoserna, till människorna i de mest utsatta länderna. Det innebär inte att vetenskapen inte är viktig - det betyder att vi inte tillräckligt har hört de fattigas röst i klimatdebatten och i förhandlingarna.
Kommissionen genomförde därför möten i tre utsatta länder som skiljer sig åt avseende fysisk miljö, i sin exponering för klimatriskerna och i politiska system och styrning. Kambodja - i Mekongdeltat; Mali - i en semiarid (halvtorr) miljö; Bolivia - hög höjd och komplex geografi.
På detta sätt - genom möten med ministrar och bybor - ville kommissionen försäkra sig om att analysen skulle genomsyras av de bekymmer människor brottas med, och där klimatkrisen kanske inte står högst på dagordningen. Det är för dem kommissionens förslag måste vara relevanta.
Vad är anpassning?
Klimatanpassning är kontextberoende. Varje land, samhälle och familj formar sin strategi utifrån sina särskilda behov.
För de mest utsatta samhällena måste prioritet ges åt att bygga upp människors anpassningsförmåga och motståndskraft, förmågan att hantera risker och påfrestningar. Då motståndskraften redan finns måste vi betona mer tekniska åtgärder som kanske inte behövts utan klimatförändringarna. I praktiken behöver varje land sin mix av åtgärder - utmaningen är att se till att balansen blir rätt. Det finns t ex en risk att infrastrukturinsatser ges högre prioritet än de fattigas behov.
Detta innebär en ny utvecklingsväg. Det kommer inte att räcka med "klimatsäkring", små förändringar av vad vi redan gör. Vi måste förbereda oss på en annan framtid, mer osäker än vi varit vana vid. Vår förmåga att klara risker och öka människornas och ekosystemens motståndskraft kommer att vara avgörande för om vi lyckas.
Alla dessa åtgärder förutsätter tillväxt och utveckling. Det är ytterst därför som anpassning och utveckling inte går att skilja åt.
Anpassningsförmåga - vad krävs
Det är våra olika tillgångar som skyddar oss vid kriser. De kan bestå i materiellt välstånd, vara indirekta genom försäkringar, eller för dem med få materiella tillgångar genom sociala skyddsnät. Kommissionen har lagt särskild vikt vid den roll migration spelar som en välståndsskapande anpassningsstrategi.
Den fattiges viktigaste tillgång är förmågan att arbeta. Om du blir sjuk hotas din försörjning och din familjs välfärd.
Mer information om klimatet behövs - men om du inte kan läsa och skriva och inte har tillgång till denna information så är den värdelös.
Institutionerna har en nyckelroll. De förmedlar resurser och tjänster, genom dem uttrycks behov och utkrävs ansvar.
Inget av detta förverkligas om inte de fattiga har makt och inflytande, om de inte kan utbyta varor och tjänster på en marknad som fungerar för dem. Ansvariga myndigheter från lokal till nationell nivå blir viktigare än nånsin i klimatkrisens tid.
Institutionerna viktigast
I en ofta mycket teknisk behandling av klimatförändringarna tenderar vi att glömma institutionernas avgörande roll. De står nu inför nya uppgifter - behöver vi då nya institutioner? Kommissionen finner att vi tills vidare måste använda vad vi har och se till att institutionerna fungerar bättre och för gemensamma mål. Det kräver ledarskap!
Med vårt fokus på utsatta hushåll och samhällen måste vi försäkra oss om att tjänster, tekniskt bistånd och forskning inriktas på att stärka den lokala motståndskraften. Det innebär att fungerande kontaktytor och kommunikation mellan institutionerna på olika nivåer får största vikt.
Det finns länder, ofta i väpnad konflikt, där formella institutioner är svaga eller saknas helt. De ger oss ett särskilt ansvar, ett ansvar för att ge skydd.
Vi har redan registrerat en ökning i väderkatastrofer. Det råder en oroande trend med fler små katastrofer som media inte uppfattar. Vi måste kraftigt öka investeringarna för att minska katastrofrisker och inkludera återuppbyggnadsfasen för att bygga säkrare samhällen.
Inte längre "business as usual"
Vi kan inte fortsätta arbeta i stuprör och med de klyftor mellan och inom institutioner som så ofta hindrar samordnad och koherent verksamhet. Klimatförändringarna påverkar alla sektorer - vi måste alltså arbeta inom och mellan dem alla.
Särskilt viktigt är att klimatinsatser, utveckling och katastrofinsatser hanteras gemensamt. Det kräver att arbetet leds från högsta politiska och organisatoriska nivå.
För att göra det möjligt för regeringar att arbeta på detta samstämmiga sätt måste vi som agerar på internationell nivå göra vår del. Vi måste samordna och samarbeta - som givare, FN, civila samhället. Då blir regeringarnas börda lite lättare i en svår tid. Det kommer också att stimulera till en tvärsektoriell och tvärvetenskaplig ansats. Det gör det också lättare för dem som har att hantera klimatförändringarna "vid fronten".
Finansiellt stöd
Det finns många olika uppskattningar av vad anpassning kommer att kosta. Det visar hur svårt det är både att räkna på och definiera anpassningsinsatser för olika situationer och miljöer. De flesta uppskattningarna gäller infrastruktur. Men kostnaderna kommer att bli stora, och större ju längre vi väntar.
När vi diskuterar finansiering blir det enklare om vi skiljer mellan hur vi mobiliserar, hanterar och allokerar resurser. Kommissionen har tagit sig an allt detta men har funnit att det kommer att ta tid innan alla problem är lösta. Därför föreslår kommissionen ett stegvist upplägg.
Vi noterar ett antal lovande förslag för hur nya resurser ska kunna mobiliseras, men vi har inte sett det som vår roll att förespråka det ena eller andra förslaget.
Vår högsta prioritet är följande: vilka resurser som än mobiliseras så har alla länder ett gemensamt ansvar för att de verkligen når de samhällen som har de största behoven. Detta kräver effektiv och ansvarig resurshantering.
Två-stegs process
Vi ser hur samhällen redan har ökade kostnader och investeringsbehov. Några regeringar har utarbetat omfattande och integrerade anpassningsplaner. De behöver stöd nu och har inte tid att vänta på ett nytt klimatavtal.
Additionella resurser behövs utöver biståndet. Med additionalitet avses resurser utöver 0,7 procent av BNI i bistånd. Men finansieringen kommer att behövas från olika källor.
Kommissionen föreslår mobiliseringen av nya och additionella medel nu, och inte på bekostnad av redan pågående utvecklingssamarbete. Prioritet ges åt de mest utsatta länderna - i Afrika och de små ö-staterna. Vi måste stödja ländernas egna fattigdesstrategier (NAPA) som utgångspunkt för långsiktiga planer och strategier. Detta är i stort sett vad Sverige har gjort med sitt klimatinitiativ på ca 4 miljarder kronor för 2009-2011. Kommissionen uppmanar andra givare att göra detsamma.
Kommissionen menar att vi måste arbeta med finansieringsfrågan i en flerstegsprocess och dela in den i en mobilisering, i en hantering och i en allokering av resurser. Det finns flera förslag om mobilisering av nya resurser inom ramen för klimatförändringarna.
Kommissionen anser att det i ett första steg behövs 1-2 miljarder USD i nya resurser för att snabbt få igång åtgärder för anpassning i de mest sårbara länderna. Det finns också många nya fonder och mekanismer för anpassningsfinansiering, men dessa riskerar att skapa problem för hanteringen av resurser. Därför bör inga nya vertikala fonder skapas. Allokeringen av resurser måste ge prioritet åt de minst utvecklade länderna och samhällena och använda redan befintliga kanaler.
I ett andra steg måste staterna komma överens om en mekanism med demokratisk och effektiv styrning och den nödvändiga flexibiliteten för att kunna möta många olika slags behov. På nationell nivå måste länderna kunna ta emot och allokera resurser från flera olika källor med ett minimum av transaktionskostnader. Lokala myndigheter och organisationer måste kunna komma i åtnjutande av de resurser de behöver.
Samtidigt som mer arbete behövs för att bättre uppskatta behoven av mer resurser, finns vissa tecken på en ökad vilja till mer resursallokering. En låg uppskattning anger behoven av ökade medel till cirka 5-15 miljarder USD årligen.
Slutsatser
Det yttersta måttet på värdet av våra förslag är i vilken mån de är relevanta för de mest utsatta samhällena. Kommer deras motståndskraft och förmåga till anpassning att bli sådan att de klarar kommande kriser? Är de bättre rustade för klimatkrisen, matkrisen, ekonomisk recession?
Vi måste återuppliva miljökonventionernas utvecklingsmål att slå vakt om människors rätt till utveckling genom stabila ekosystem, skydd för de fattigaste och en utvecklingsväg som hoppar över fossila bränslen och går rakt på den förnyelsebara energin.
Kring dessa mål ska vi kunna samlas så att klyftorna mellan oss överbryggas kring vårt gemensamma ansvar för de mest utsatta bland oss. Vi måste höra deras röster, slå vakt om deras rättigheter och deras säkerhet.
